Glöm inte att vi lever i kristid fortfarande. Och har gjort mer eller mindre hela tiden sedan 2008.
]]>Ett annat problem är att företaget använder betygsystemet på samma sätt man gjorde gjorde för ett antal år sedan i skolan. ”Du är värd en 4:a men tyvärr så är de slut så du får en stark 3:a”. Så det spelar ingen roll om en avdelning endast har högpresterande individer eftersom de höga betygen inte räcker till alla. Vilket i sin tur gör att de som är värda högre påslag inte får det då företaget vill spara pengar.
]]>Det kan tyckas så till synes, men så enkel är inte algoritmen som Ericsson’s HR har filat på nu ett tag. Inom varje s.k. jobbfamilj finns ytterligare indelningar, som är kopplade till vad någon (vem vete tusan) anser är ”svårt” resp. ”lätt” jobb. Man har olika titlar s.a.s. beroende på i vilken del av en organisation man jobbar. För mig är det iaf så, att de olika svårighetsgraderna av jobb inom en och samma familj är kopplade till den hierarkska strukturen (linjen). Underligt? Japp, men så kan det bli när man förenklar grovt — olika typer av marginaleffekter kickar in och kan förvåna en viss individ väldigt mycket. Nu har företaget inte öppet gått ut med denna info om de här ”svårighetsgraderna” så man kan liksom inte förhålla sig till dem på ett logiskt sätt. Ännu iaf. Det finns differentierings-spann i alla kompetensnivåer inom alla jobbfamiljer, och de är kopplade inte bara till betyget man får (ME, EE, EP etc) utan även till ”svårighetsgraden” som jobben på den sektion man råkar jobba anses allmänt ha. Lätt hänt att individer SMACK slår i glastaket. Det gäller att leta sig till en plats i organisationen där det är få individer. Då är det betydligt lättare att få högre lön (givetivs) — allt enligt normalfördeldningsprincipen. Det är väldigt likt hur det fungerade med betygssättningen i grundskolan i 1975-85. X 3:or, Y 4:or och Z 5:or i en klass om 22 elever. Enkel matematik 🙂
Baklängesräkning (analys) på den här lönesättningsalgoritmen de har hittat på, kan vara riktigt kul iaf ett tag…
]]>