Och hur fungerar det i praktiken, när ens lokala företrädare fått stränga order om att de inte får vara med på lönesamtal med mindre än att chefen brutit mot företagets process? Facket anser det uppenbarligen vara viktigare att följa företagets instruktioner om hur processen skall gå till, än att följa ambitionerna i det centrala avtalet. Är det då konstigt att medlemmar är besvikna?
Om facket menar allvar med att faktiskt hjälpa sina medlemmar så bör man inrikta sig på att bemyndiga de ansvariga cheferna till att faktiskt kunna ha inflytande över lönerna de kan sätta, inte skylla på att medlemmarna inte kan konsten att förhandla! I den gamla modellen skedde förhandlingarna längre ner mot golvet, mellan fack och företag, och det ledde ju uppenbarligen till ett resultat som folk var nöjdare med!
Det nya avtalet innebär i praktiken att facket lokalt inte (kan?/får?/vill?) göra något för den enskilde medlemmen, som numera är ensam lokal förhandlare, dvs SI har avskaffat sig själva… Om det ändå hade funnits någon probleminsikt högre upp i SIs organisation hade jag inte sagt så mycket, men av diskussionen på denna sida att dömma så kan man inte fövänta sig något där heller…
Det börjar mer och mer luta åt att man får byta fackförbund om man skall få något hjälp på lokal nivå.
]]>”Ingen ingenjör som gör ett fullgott jobb, dvs ”meets expectations” eller bättre, skall dock under normala omständigheter behöva nöja sig med mindre ökning än 500 kronor i månaden. Envisas arbetsgivaren med det skall man ge sig ut på marknaden efter en mer förnuftig arbetsgivare.” skriver Ulf igen.
Hur många sådana arbetsgivare finns i städer med undantag för stora regioner? kan alla 60% anställda på Ericsson byta jobb? finns det andra arbetsgivare som vill anställa så många? ska vi bara konkurrera med varandra och låta arbetsgivarna utnyttja vår konkurrens sinsemellan? Jag tycker att det är dags för facket att vakna och se att världen ser annorlunda ut numera och arbetsgivarna håller på att utnyttja fackets oförmåga att förhandla.
Till er som tror att arbetsgivaren vill att anställda ska gå ur facket håller jag med om helt och hållet, men bytt fackförening så kanske Sveriges Ingenjörer vaknar till och se att det måste göra något mer för medlemmarna för att behålla dem, det är mitt råd. Jag själv håller på undersöka saken och byter fack snart.”
]]>För tjänstemän i allmänhet, och kanske i synnerhet för oss ingenjörer innebär många år hos samma arbetsgivare många omorganisationer där man flyttas runt mellan lådorna, i bland till en som värderas högre, ibland till en som värderas lägre. Påfallande ofta gör man emellertid samma jobb både före och efter flytten. Är det då rimligt att sänka lönen för att man momentant har hamnat i en låda som anses mindre värd? Jag anser inte det, utan tycker att man faktiskt måste värdera den erfarenhet och den potential som medarbetaren har (står också i avtalet) och även låta detta påverka lönesättningen.
Anna skrev att de med ”meets expectations” borde få en löneökning motsvarande genomsnittet av den framförhandlade lönepotten. Jag tror det är rätt, med kompletteringen att de i genomsnitt, dvs inte varje individ, bör få värdet av den framförhandlade potten. De av Henrik uppräknade faktorerna kommer också in, och kan för individerna betyda större eller mindre löneökningar beroende på omständighterna. Ingen ingenjör som gör ett fullgott jobb, dvs ”meets expectations” eller bättre, skall dock under normala omständigheter behöva nöja sig med mindre ökning än 500 kronor i månaden. Envisas arbetsgivaren med det skall man ge sig ut på marknaden efter en mer förnuftig arbetsgivare.
Lönesättning är inte lätt, det är väldigt många faktorer att ta hänsyn till. Det är absolut inte lätt att vara lönesättande chef, speciellt inte om händerna är bakbundna pga en alltför liten penningpåse. Likväl måste man göra så gott man kan med de medel man har till buds. Vi kan alla hjälpa våra kollegor bland cheferna genom att ta chansen att då och då byta arbetsgivare. Alla vinner på detta. Vi utvecklar våra kunskaper, erfarenheter, kontaktnät och löner och våra arbetsgivare får in nya impulser och erfarenheter utifrån som bidrar till att utveckla verksamheten, samtidigt som omställningar förenklas.
Vad som däremot aldrig fungerar är att sitta still i båten och klaga. Var och en måste faktiskt ta ett ansvar för sin egen utveckling. Ingen tänker mer på din lön och din löneutveckling än du själv. Vi är med i Sveriges Ingenjörer för att tillsammans försöka göra något åt saken, men hjälper vi inte till själva blir det inget tillsammans, och heller inga resultat. En arbetsgivare betalar inte mer än det som nätt och jämnt behövs för att behålla tillräckligt kvalificerad personal, och, om de missbedömt läget, för att rekrytera den kompetens som fattas. Skall vi långsiktigt göra något åt ingenjörernas löneläge måste vi öka rörligheten. Även de som är 50 och 55+ har en arbetsmarknad enligt TRR, så säg inte att det är hopplöst.
Det är f ö stor ingejörsbrist i Norge just nu. Europas bästa löner, och bättre köpkraft än i Sverige 😉
]]>Låt oss applicera ditt tankesätt på andra yrken inom arbetsmarknaden:
Ta som exempel butiksbiträden, sophämtare, sekreterare, osv. De borde ganska snabbt nå upp i sin maxkapacitet och därför få ”meet expectations” löpande framöver. De borde därför få 0% i löneökning vid samtliga löneförhandlingar resten av deras liv. Det är kontentan av ditt resonemang.
Detta trots att inflationen och de genomsnittliga lönenivåerna på arbetsmarknaden ökar över tid?
]]>Följande kan du göra.
1. Inte jobba på Ericsson.
2. Flytta utomlands där du får den lön du anser dig berättigad.
3. Byt yrke.
Jag fick bedömningen Exceeds Expectations och ligger 10% under midpoint i strukturen. Min chef hade mandat att ge 5% ökning. Det är ändå bättre än innan. Men så har ju förstås alltid referenslönerna varit science fiction där jag jobbar.
]]>