Vad som möjligen är nytt är att kraven höjts. Alla kan hålla i en spade, men idag krävs allt mer intelligens eller social förmåga (helst både och) för att platsa på arbetsmarknaden.
Det är redan idag en ganska liten minoritet av befolkningen i Sverige som jobbar, särskilt om man räknar bort diverse politiska trollkonster som Fas 3. Man kan fråga sig hur långt den utvecklingen kan gå. Särskilt som de gemenskapsband som brukade hålla ihop samhället (”familjen”, ”byn”, ”folket”, ”nationen”, …) vittrar bort i rask takt. Vad händer om, säg, 5% av befolkningen jobbar stenhårt för att försörja resterande 95%, som de inte upplever någon gemenskap med?
Den sedan 40-talet ständigt återkommande profetian om att ”vi” ska jobba färre timmar blir troligtvis även i framtiden mycket ojämnt fördelad mellan individer. Tanken att vi ska ”dela på jobben” är ingen lösning, av anledningar som jag inte behöver förklara för Ingenjörens läsare.
Kanske blir det som i ”The time machine” av H.G. Wells, även om jag personligen skulle föredra andra lösningar.
]]>