Vad som är ett hinder för mig, är att man helst bör ha en ”vetenskaplig” referens och här blir det då bekymmer, då vetenskapen till stora delar bygger på det jag använder som arbetsmodell, nämligen ”sunt förnuft”.

För man det på tal, så ses man på som en ”besserwisser”, vilket är beklagligt, då begreppet betyder att det är någon som ”vet bättre”. Och tyvärr så upplevs detta som en kränkning, för ”vem är jag som kommer här och helt fräckt påstår att jag vet bättre”?
Är det inte det som är själva målet med ”vetenskapen”?
Att veta bättre.

Det är precis vad jag gör! Jag vet bättre än vetenskapen och det skäms jag inte för, men tyvärr så går det företrädarna för vetenskapen aningens förnär. Men visst, jag bryr mig inte om, om de skäms – för det är ju inte mitt fel?
Felet är att ”vetenskapen” inte vill ta till sig från någon som vet bättre.
Inte heller det är ju mitt fel.

Sen är då frågan när vetenskapen skall komma till insikt om de ”självklara saker” som ”Björn” nämner i sin kommentar?

Det har ju faktiskt ett visst underhållningsvärde att betrakta det som forskarna viger sin energi åt. ”Perpetuum mobile” – då forskningsresultaten oftast pekar på, att det tarvas mer forskning i ämnet. Om man istället valde att använda min modell, så blir ju alla forskare utan forskning, men så kan vi väl inte ha det? Får man förmoda?

Om Ni inte har något speciellt för Er, så försök att uppskatta hur mycket pengar som ”slösas bort”, helt i onödan. Och notera samtidigt att media är fulla av rapporter om att såväl ”utmattningssyndrom”, depressioner och ökande användning av olika ”preparat”, såväl förskrivna som ”illegalt” hanterade.
Har ”stött på” en siffra som beskriver kostnaden för sjukskrivningar pga ovan nämnda orsaker. Det handlar om svindlande 100 miljarder SKr. I enbart kostnader för dessa diagnoser. Försök att göra en uppskattning över hur hög kostnaden skulle bli om man valde att ta med alla de individuella reaktioner som följer i kölvattnen efter dessa ”öden”, då de flesta har såväl familjer som anhöriga som på ett eller annat sätt blir ”drabbade”. Psykiatrin talar om fenomenet som ”symptombärare”. Och sen kräver ju naturligtvis även dessa ”symptombärare” hjälp eller kalla det behandling. Vilket naturligtvis hänger samman med ”kostnader”.
Resten av detta resonemang tror jag inte att jag behöver ”utveckla”, då det fortsätter i precis samma riktning, dvs mot ”katastrofen” med ljusets hastighet.
Hör nu på radion att sjukvården upplever en ”anstormning” av patienter med symptom som kan härledas till ovan beskrivna ”fenomen”.
Orsakerna framstår med all önskvärd tydlighet, men lika tydligt blir att hur man skall agera för att stävja utvecklingen, har inte ”vetenskapen” funnit något svar på.
Ett citat dyker upp från ingenstans: ”Det finns saker man måste vara expert för att inte förstå”. Tablå!

En viktig sak är att stresströskeln är personlig, dvs det som är stress för en person, berör inte an annan person alls.

Andra exempel på stressutlösare (ofta kombinationer av nedanstående) är:
– En känsla av otillräcklighet
– (Orimligt) höga krav på sig själv
– (Orimligt) höga krav från chefer/kolleger i kombination med en chef som inte försöker ta hänsyn till medarbetarna (icke-lyssnande / ev. hotande/diktatorisk chef).
– Kombination privatliv – arbetsliv. I 90% av alla fall jag har upplevt, har det samtidigt med situationen på jobbet funnits en privat mycket ansträngd situation (äktenskapsproblem, dödsfall, sjukdom, föräldrar med barn som har det extra jobbigt en period, psykiska problem / depression etc).
– Personer med liten möjlighet att påverka sin situation
– Oklart/dubbelt chefsförhållande (t.ex. en matrisorganisation som inte är tydligt definerad)
– Arbetsklimat präglat av undertryckta hot / förlorade karriärchanser

Jag har med en ”dåres envishet” försökt ”fånga allas uppmärksamhet” på att det faktiskt inte är så svårt att komma tillrätta med ”problem”, må vara av vilken sort det vara vill. Ingen behöver mer än 4 timmar för att finna fler vägar till lösning om man bara kontaktar mig.

Jag har bl a givit en utmaning till den som vill eller vågar.
Den ser ut så här: Välj ut en situation, som givits problemstatus. Använd Er modell för att komma fram till en lösning. Och här kommer utmaningen – det skall vara en HÅLLBAR lösning. Och som tidigare sagts, det behöver inte ta mer än fyra timmar.
Nu ”stiger spänningen”… kommer någon att nappa?