MEN

Vi behöver klarhet i vad det kommer att innebära. Många relaterar till pandemi-tiden då man har överflöd av tid hemma, det är en nödvändighet att anpassa sig och där eventuella besök på kontoret innebär ett undantag vid en tidpunkt man själv valt. Vanligen i nästan tomma lokaler.

Om våra arbetsgivare tar tillfället i akt och minskar antalet funktionella arbetsplatser så kommer det att leda till att vi blir begränsade i möjligheten att faktiskt komma till jobbet och kanske blir tiden där inte så effektiv, produktiv eller innovativ som vi föreställer oss?

Bokningssystem via appar liknande tvättstugetider parat med risker för ytterligare minskade kontorslokaler kommer steg för steg gör det krångligare att vara på jobbet.
Finns det lediga platser den dag jag själv och min chef anser mest lämplig?
Har de kollegor jag vill samverka med också kunnat boka plats i närheten av mig?
Blir det fullt på onsdagar och ledigt på fredagar?
Kommer det att behövas skiftgång, time-sharing, schema för närvaro och frånvaro?

Företag som gamblar på de anställdas vilja att gratis tillhandahålla arbetsplats i hemmet, kommer de att fortsätta minska antalet platser på kontoret enligt något beläggningsmål?
Om 30% av arbetsstyrkan förväntas arbeta i sin bostad, är det verkligen frivilligt sett ut ett kollektivt perspektiv? Vad gör vi när det blir 40%? 50% 80%?

Om dessa frågor saknar svar (eller åtminstone en idé om hur det skulle kunna fungera) känns det vårdslöst att braka in med totalt förändrade förutsättningar utan att ens ha provat de i begränsad skala.
Brukar inte vi ingenjörer börja med förstudier, verifiering i mindre skala och utvärdering innan vi går all in på nya lösningar, tekniker och arbetssätt?

Jag tror att ingen vill beröva de anställda att kunna jobba hemma delar av sin tid men vi får inte tappa bort den tiden vi faktiskt är på kontoret. Då måste vi kunna skapa värde tillsammans och helst utan onödiga begränsningar, krångel eller stress.

Det finns en uppenbar risk att företag som bygger hela sin verksamhet på att stora delar av personalstyrkan själva ordnar kontorslokal i egen regi sakta svänger mot att det blir ett krav.
Först outtalat men över tid mer och mer en del av ”företagskultur” driven av grupptryck.

Frivilligheten kan finnas på individnivå men för kollektivet blir det snart en skyldighet.
Är vi verkligen OK med det?

Där borde vi kunna få en rejäl besparing.

Jag tror du avsiktligt missbrukar ordet ”rationellt” där.

Framför allt som du talar om _varför_ det inte kommer fungera.

Klockrent. Eller gå ner i arbetstid några timmar, det är ändå ingen som märker något.

Risken är att andra kommer jobba 60 timmar i veckan för att hinna med mer, sätta en orimlig standard och förstöra för alla innan de själv bränner ut sig.

Det som inte blir bra är att rookies inte får något vettigt sätt att lära upp sig. Tidigare har det fungerat så att man lär upp dom över en kopp kaffe. Och efter många koppar under 10-20 år så börjar dom bli upplärda.

Men vem skall lära dom när vi som lär ut sitter hemma?
Det här kommer knäcka konkurrenskraften på sikt.

Så jag tror ju att jag blir intvingad till kontoret 2 dar i veckan just pga detta. Men vi får se. Än är juryn ute.

Jonas – en intressant kommentar. Men när du skriver ”rida på vågen av hemmakontor” så ler jag lite. För ganska exakt 30 år sedan arbetade jag på DEC (för den som inte kan sin teknikhistoria: ett känt amerikanskt minidator företag) i Sundbyberg. Där hade man då bl a just invigt ”framtidens kontor” i vissa delar av företaget – vilket betydde just ingen egen arbetsplats, bara en liten rullhurts för var och en samt smårum för telefonsamtal och spontana möten. Som jag minns det fungerade det ganska bra. (Jag har också arbetat i dubbelrum, enskilt rum och kontorslandskap – allt har fungerat bra för mig så jag kanske bara är allt för positiv när det gäller den fysiska arbetsmiljön).
När det gäller ”meningslösa möten – tyrannin” så känner jag, tyvärr, mycket väl igen mig i din beskrivning efter alla mina år i industrin. Men denna ”tyranni” har jag stött på oavsett hur den fysiska arbetsmiljön varit utformad. Min enkla uppfattning är att alla dessa, mer eller mindre, meningslösa möten beror på för många mellanchefer som med många möten försöker motivera sin existens. Nu är jag pensionär sen flera år men jag har ett litet tips (om du vågar göra dig lite obekväm) – när möte börjar så fråga mötets sammankallande: ”vad är målet med detta möte” och vid mötets slut ställ frågan: ”nådde vi målet med mötet”. Lycka till.

Detta fungerar inte om inte andra människor är på plats på kontoret.

Å andra sidan så sker huvuddelen av arbetskontakterna via Teams numera, vilket gör att man behöver små rum åt en stor del av de anställda, om de nu är på kontoret. Både jag och många av mina närmaste kollegor spenderar mer än 3/4 av dagen i Teams-möten (och med en del kollegor arbetande från hemmet så blir det ännu fler), vilket inte fungerar särskilt väl i kontorslandskap. Särskilt inte om man är aktiv i mötena. Det beror helt på vilka arbetsuppgifter man har vilka behov man har. Tyvärr verkar det som att man inte alls anpassar arbetsmiljöerna efter vilka arbetsuppgifter folk i olika delar av organisationen har. One size fits all! Not so much…

Jag tycker mest synd om de nyanställda, med en stor del distansarbete så kommer de inte att kunna bygga upp det kontaktnät som de behöver för att göra ett bra arbete. Då spelar det ingen roll om de så är på kontoret varje dag…