Sedan millennieskiftet har det varit brist på lantmätare i Sverige, med långa handläggningstider och stressade anställda som följd. Genom lagarbete har stressnivån sjunkit, men inte väntetiderna. Och något ljus i tunneln verkar det inte finnas.
För tio år sedan började Sebastian Svensson jobba som förrättningslantmätare på det statliga lantmäteriet i Kristianstad. Hans uppgifter var i korta drag att ”hantera ärenden där man inte var överens”. I praktiken blev arbetet extremt splittrat.
– Det finns ett avsnitt av den tecknade serien Tom & Jerry där Tom springer omkring och spelar alla instrument i en orkester, säger han. Till slut rasar hela scenen, och det var den känslan jag hade tidigare.
Då jobbade förrättningslantmätare generellt som enhandläggare. Med andra ord gjorde en person allt i ett ärende.
– Jag var ute med varselkläder och letade gränser, hanterade gps-utrustning, knäppte på skjortan och höll sammanträden och gjorde värderingar. Jag dammade till och med av gamla 1800-talsakter för att läsa det finstilta. Det var svårt att räcka till.
Det här var problematiskt för både Sebastian och hans kollegor, men också för handläggningstiderna. Under många år har handläggningstiderna varit långa. Och är det fortfarande.
– Väntetiderna är snarare längre är kortare, säger Catharina Hökby, tillförordnad verksamhetschef på Lantmäteriet. Och problemet är fortfarande detsamma, kompetensbrist. Det utbildas helt enkelt för få ingenjörer med lantmäteriinriktning.
”Finns inga erfarna som kan ersätta”
Utöver den bristen kämpar det statliga Lantmäteriet även med hög personalomsättning bland förrättningslantmätare. Magnus Landgren, ordförande i Saco-S-föreningen på Lantmäteriet, kallar det till och med för en dränerande omsättning.
– Det finns så kallad nyttig personalomsättning, för att få in nytt blod, förklarar han. Men det bygger också på att man får in personer med samma kompetens och nivå som kan ta över ärendet. När någon slutar nu finns det inga erfarna lantmätare som kan ersätta. I stället rekryterar vi ofta nyutexaminerade eller andra som inte har jobbat med förrättningsfrågor. Då måste de skolas in och startsträckan blir längre.
Det här har lett till både ökad stress och längre handläggningstider.
– När de som är kvar hela tiden måste lära upp nya kan det bli en negativ spiral i sig som gör att de själva tröttnar och lägger av. Då får någon annan lära upp ytterligare en ny person.
Gör en stor lönesatsning
Anledningar till omsättningen är som så ofta lönen och behovet av nya utmaningar. Lantmäteriet har därför utvecklat en intern karriärstrappa och nu gör de en stor lönesatsning.
– Förhoppningen är att det kan få ingenjörerna att stanna kvar lite längre, säger Catharina Hökby. Kanske kan vi även locka tillbaka några som varit hos oss tidigare.
Satsningen välkomnas av facket, men Magnus Landgren säger också att det antagligen behövs mer.
– Personalbristen är så stor att det kanske inte räcker. Vi har drivit lönefrågan länge och det har gjorts en del försök, men sen har man hamnat efter igen.
Effektivare att jobba i arbetsgrupper
Det har gjorts olika försök att råda bot på problemen de senaste åren. Lantmäteriet försöker digitalisera processen där de kan, men gammal lagstiftning komplicerar. 2019 startade en utbildning av lantmätare i Uppsala som kompletterar de som finns i Lund, Stockholm, Trollhättan och Gävle. Ändå räcker det inte till.
Den största skillnaden har införandet av arbetsgrupper gjort. Enhandläggandet är borta och istället jobbar man nu i arbetsteam med personer som har olika kompetenser.
Lantmäteriet har infört en helt ny anställningskategori, förrättningsassistenter, som tar hand om mycket administration. Förrättningslantmätare behöver inte heller längre vara ingenjörer, numera anställs även jurister. Kart- och mätingenjörer har tagit över de tekniska bitarna och arkivutredare tar hand om de gamla akterna.
För Sebastian Svensson har det här inneburit en stor förändring.
– Man får mer trygghet om man gör liknande saker hela tiden, och jag springer inte mellan alla instrument längre. Nu kan jag fokusera på just det jag behöver, säger han.
Samtidigt kommer nyanställda direkt in ett team och det gör det lättare att komma in i arbetet. I Sebastians team hjälper några förrättningslantmätare också varandra.
– Eftersom vi kan göra punktinsatser i andras ärenden kan utredningar gå vidare som annars hade fått ligga tills stormen hade lagt sig.
”Får stöttning från chefsnivå”
Men än är det långt kvar. Sebastian Svensson har trots allt inte fått mindre att göra även om han känner sig mindre splittrad.
– Helst skulle alla mina ärenden ha varit klara för två månader sen, så stressen finns i stort sett alltid i bakgrunden. Genom teamarbetet kan jag i alla fall få stöttning så den går att hantera. Jag får också mycket stöttning från chefsnivå.
Nästa år planerar Lantmäteriet att rekrytera 114 personer, men det lär inte bara bli ingenjörer. Det beror på vilken utbildning och erfarenhet de sökande har. Och arbetsbördan, den lär inte minska inom överskådlig tid.
– Andra stora arbetsgivare som kommuner och Trafikverket har också brist, säger Catharina Hökby. Och just nu ser jag ingen ljusning i kompetensläget.
Simon Lundh
Mycket givande artikel, men den belyser bara problemet från ena hållet. Arbetsgivarna behöver också bli mer öppna för personliga önskemål och förhållanden. Själv är jag utbildad lantmätare med flera års erfarenhet men har fått kalla handen från flera arbetsgivare som letar kompetens då jag också driver en kreativ sidoverksamhet som gör att jag behöver jobba deltid (En del myndigheter och kommuner anställer helt enkelt inte om man inte vill jobba heltid). Jag vet andra kollegor som, när jag arbetade som förrättningslantmätare, sökte tjänstledigt på visstid och blev nekade. Det slutade med att de bytte arbetsgivare. Har även sökt jobb på distans då lantmätaryrket går utmärkt att utföra hemifrån till stor del, men även där råder en del skepsis och många har fasta, otympliga regler som gör att man måste arbeta på plats viss tid. Just nu arbetar jag därför som lärare i en grundskola trots att jag helst skulle vara kvar som just förrättningslantmätare. Så innan arbetsgivarna gnäller över att det saknas kompetens kanske man också bör se över andra anställningsvägar och bli lite mer flexibla?