Kommentarer på: Måste man vara med på sociala aktiviteter på jobbet?

Av: Anna

Anna — Mon, 24 Feb 2025 08:52:03 +0000

Som svar på Inge.

Befriande att läsa dina ord! Det var min första känsla också…den här artikeln stämplar människor som inte vill umgås med sina kolleger som udda och rent av onormala. Man ska helst bekräfta att man är udda genom att säga det rakt ut.

En arbetsplats är inte statisk. Vissa slutar och andra börjar. En del kolleger trivs man bra med, men när de slutar är det ingenting som säger att man trivs lika bra med deras ersättare. Man kan alltså känna sig mer eller mindre benägen att umgås med kolleger beroende på vilken relation man har med dem, och det är något som förändras över tid, särskilt på dagens arbetsmarknad där rörlighet premieras och få människor stannar i 40 år på samma samarbetsplats.

Av: Anna

Anna — Thu, 07 Nov 2024 10:33:40 +0000

Med min tidigare chef kändes sociala aktiviteter normala. Vi sågs vid jul och midsommar samt firade av kolleger som slutade. Men så kom det en ny chef som vill att vi ska ses på helgerna och göra saker på fritiden. Hon har också infört streching- och avslappningsövningar i samband med varje veckomöte och de ska ledas av en kollega som är hennes favorit. Jag känner mig ytterst obekväm i sådana situationer och de senaste två gångerna har jag och en kollega till gått när själva mötet var slut och innan träningspasset började. Men jag tror att det kan få konsekvenser…jag undviker alla sociala evenemang jag inte känner för, och jag har blivit förbigången två gånger vid tilldelning av arbetsuppgifter som jag uttryckt intresse för och har de dokumenterade meriterna för, men andra med mindre erfarenhet som är mer sociala har blivit valda. Så visst kan det straffa sig att inte vara chefen till lags när det gäller andra saker än jobbet. Jag är glad att jag snart kan gå i pension och inte behöver bry mig så mycket om det. Men om jag vore 30 år yngre och skulle visa framfötterna skulle det ha varit jobbigt för någon med min läggning.

Av: Susanne Åhlström Dahl

Susanne Åhlström Dahl — Sun, 26 Nov 2023 14:14:08 +0000

Det här är väldigt beroende av vilken kultur som råder på arbetsplatsen, och där finns mycket stora variationer. Som någon skriver, att man jobbar väldigt starkt i team – då blir det kanske mer naturligt att umgås även utanför jobbet. För yngre personer utan familj att ta hand om är det lättare. På en mer traditionell arbetsplats, kanske på en mindre ort med begränsade möjligheter till utehäng ser det annorlunda ut. Det är också viss skillnad på om arbetsgivaren anordnar t ex bowlingkväll eller julbord mot AW bland kollegorna. Men allt som innebär tvång och olust ska man kunna avstå ifrån utan att få skit av det – arbetsgivaren har ansvar för den psykiska och sociala arbetsmiljön även i detta sammanhang.

Av: Inge

Inge — Thu, 23 Nov 2023 17:19:48 +0000

Vilken smörja. Självklart är det acceptabelt att tacka nej till frivilliga aktiviteter, annars vore de inte frivilliga utan tvingade. Självklart har det ingen betydelse eftersom det inte påverkar arbetet och arbetstiden, och självklart behöver man inte ge en anledning till att tacka nej eftersom ingen behöver ha någon anledning till någonting som inte angår någon annan än en själv, och som inte påverkar arbetet.

Jag tycker att det verkar som att denna artikel verkar ha som syfte att pressa människor att delta i sociala aktiviteter.

Av: Alfred

Alfred — Thu, 23 Nov 2023 14:22:24 +0000

Det lär finnas en väldigt tyst minoritet människor i arbetslivet som har diverse neurodivergenser som inte märks för gemene man men leder till att dessa är mindre sociala och indirekt bestraffas genom t.ex. sämre chanser för avancering p.g.a. sina medfödda personlighetsdrag. Jag har själv mild autism och ser det som ett enormt hinder att jobbmöjligheter mer eller mindre kräver ett brett socialt nätverk, samt att det finns outtalade sociala krav på arbetsplatser som att vara social under lunchen med kollegorna istället för att äta ifred med hörlurar på sig. Det är ungefär som att ha två jobb samtidigt.

Av: Calle

Calle — Thu, 23 Nov 2023 13:29:13 +0000

Jag tycker artikeln missar något väsentligt.
På vissa arbetsplatser handlar det inte om att ”göra sitt jobb” själv bara, utan man jobbar i ett team som tillsammans tar sig an arbetsuppgifter och jobbar ihop för att lösa problem. Väljer då att aktivt alltid avstå från aktiviteter som syftar till att svetsa samman teamet bättre så säger man ju också indirekt att man inte vill vara en del av teamet och således bör fundera på att byta jobb.

Tiden då folk bara kom till jobbet, stämplade in, gjorde sitt eget arbete och sedan gick hem igen kanske finns kvar på sina ställen, vad vet jag. Men på moderna arbetsplatser är det en företeelse som i stort sett inte existerar – på goda grunder.

Av: Arto

Arto — Thu, 23 Nov 2023 13:09:00 +0000

Det finns en viktig dimension som endast antyds i artikeln: vissa människor är introverta och andra är extraverta. De extraverta är av naturliga skäl de som oftast sätter agendan – eftersom de är extraverta. De extraverta får energi av sociala aktiviteter i stor grupp medan samma aktivitet drar energi ur en introvert person som kommer till jobbet tröttare dagen efter.
Detta är samma typ av osymmetri som uppstår om man lägger internkonferensen i alperna. Jag som åker snowboard skulle tycka det vore toppen men de som aldrig stått på skidor skulle troligen känna sig malplacerade och tappa energi.
Både den ordinarie verksamheten på ett företag och de “extrakurrikulära” aktiviteterna behöver utformas med lika hänsyn till introverta och extraverta personer (liksom med lika hänsyn till skidåkare och dem som aldrig stått på skidor).

Av: Jonny

Jonny — Thu, 23 Nov 2023 11:08:44 +0000

Tyvärr uppfattas en person som aldrig eller motvilligt följer med på aktiviteter och då alltid går först som en person som inte passar in i gänget. För min del är det då mycket bättre att försöka hitta en arbetsplats med kolleger som man trivs så bra med att man även vill umgås privat emellanåt, blir ju så mycket roligare på jobbet då. Om man inte arbetar med något man trivs med så förstår jag inte hur man skall kunna göra sitt bästa, vi tillbringar ju ändå i stort sett 50% av vår vakna tid på arbetet…

Av: Jonas

Jonas — Thu, 23 Nov 2023 10:48:00 +0000

Jag vill inte umgås med mina kollegor på min fritid. De är just kollegor och inte vänner. Det är inget fel på dem, de är trevliga på alla sätt och vis, men jag umgås redan med dem 40 h i veckan. Då hinner allt avverkas: arbetsprat, kallprat, skvaller, etc. Om jag sedan utanför jobbet inte ska vara med familjen så får jag ut så otroligt mycket mer av att träffa vänner än att tillbringa ännu mer tid med kollegorna.

Det är också jobbigt när man är ute och reser tillsammans. Det är då ett evigt ”måste” att man ska umgås så fort arbetet är färdigt. Direkt efter konferensen eller mötet när man har kommit tillbaka till hotellet (och man redan har tillbringat hela dagen tillsammans ända sedan frukosten) så får man 15 min på hotellrummet och sedan ska man träffas för att umgås hela kvällen. Gärna med mycket alkohol på företagets bekostnad. Det kan pågå en vecka om man har otur och gud nåde den som vågar säga att man hellre bara tar en burgare på haket runt hörnet och sedan läser en bok eller ser en film resten av kvällen. Det är vid sådana resor som man också inser att man är just kollegor och inte vänner eftersom man snabbt får slut på samtalsämnen och upptäcker att man inte har några gemensamma intressen.

Av: Tomas

Tomas — Thu, 23 Nov 2023 08:57:38 +0000

Jag föredrar att umgås inom min privata umgängeskrets, det umgänge jag valt själv, på min fritid framför att umgås med arbetskamrater. Tror inte att någon bryr sig om det. Det enda undantaget är socialt umgänge med en presumtiv kund då det kan bidra till att få en affär i hamn. Allt enligt regelverket förstås.