Internatskolan i Chonyonyo under uppbyggnad 2010
Malin Hansson ska montera solceller på en skola i Tanzania i sommar. Hon åker med Ingenjörer och naturvetare utan gränser, en organisation som de senaste åren har växt mycket starkt bland studenterna i Linköping.
Malin Hansson ska montera solceller på en skola i Tanzania i sommar. Hon åker med Ingenjörer och naturvetare utan gränser, en organisation som de senaste åren har växt mycket starkt bland studenterna i Linköping.
Malin Hansson läser sista året på industriell ekonomi i Linköping. Hon åker i sommar ned till Tanzania för att tillsammans med en annan teknolog hjälpa en nybyggd skola för flickor att få tillgång till elektricitet. Malin åker med organisationen Ingenjörer och naturvetare Utan Gränser, den svenska grenen av Engineers Without Borders (EWB). Det är en ideell organisation som under de senaste åren har fått ett ökande intresse från studenter.
Malin Hansson och Jonas Granstrand jobbar med Ingenjörer utan Gränser. Foto: Peder Larsson
Vad är det ni ska göra i Tanzania?
– Vi ska sätta upp solceller på en nybyggd internatskola för flickor. Det är en collegeförberedande skola för flickor i nordvästra Tanzania, i en by med namnet Chonyonyo. Vi åker i mitten på juni, och åker tillbaka i mitten av augusti.
Åker du för spänningen eller för att rädda världen?
– Jag vill nog rädda världen, tror jag. Man kan förstås skänka pengar, men då vet man inte vart de hamnar. Känns bra att få vara med och bidra med något konkret. Men det är klart att det är intressant att se hur det är i fattiga länder. Det kanske gör att man uppskattar livet hemma bättre. Jag har varit utomlands i Europa, men aldrig i Afrika.
Hur bestämmer ni vilka som ska åka?
– Vi har varit en projektgrupp på 10 personer sedan i höstas. Alla på skolan fick ansöka om att åka. Vi ville få de bästa möjliga att åka. Om någon hade varit flytande på swahili och proffs på solceller så hade de fått åka, men nu blev det jag som är projektledare och en till. Han har också varit med i projektgruppen och kollat upp många tekniska detaljer.
Vad gör ni nu innan ni åker?
– Mycket av arbetet nu går ut på att söka stipendier och kanske allra främst sponsring från ingenjörsföretag. Som motprestation får de ha vår logga på sin hemsida, de får hålla föreläsningar, och komma till oss och rekrytera. Allt ska finansieras. Resa, boende och utrustning. För att förbereda oss tekniskt ska vi också få hjälp av dem som håller i energikurser. Vi ska ha en särskild labb där vi lär oss hur man sätter upp de här grejorna.
Vad övrigt kan man behöva förbereda sig på?
– Det tar visst sjukt lång tid att resa inom landet. Man får också räkna med att bli påpassad. Många vill bära väskor och laga mat åt en. Jag har förstått det som att de är gästvänliga.
Hur många medlemmar har ni?
– Vi finns i Linköping, Chalmers, KTH och Skövde – och andra ställen också, men Linköping är klart störst med 270 medlemmar, varav ett fyrtiotal aktiva. Vi har projekt i Tanzania och Bolivia. Hemma i Sverige har vi projektet Läxhjälpen som går ut på att hjälpa skolelever med läxor.
Hur populär är organisationen?
– Vi har växt jättemycket de senaste tre åren. Många är engagerade och vill hjälpa till.
Kan det bli en fortsättning på projektet?
– Vi får se hur det går, men vi hoppas kunna göra fler projekt. Det ska byggas ett college bredvid. Kanske gör vi ett liknande projekt där.
