”Det här är det viktigaste jag arbetat med i mitt liv”

Ståltillverkaren SSAB står för tio procent av Sveriges koldioxidutsläpp. Men nu ska de ner till noll. Civilingenjörerna Lisette Mikaelsson och Lotta Jakobsson har två av nyckelrollerna när företaget bygger ett fossilfritt stålverk i Luleå.

Med sina 89 meter är SSAB:s masugn ett känt landmärke i Luleå. Dygnet runt matas den från toppen med järnmalm och koks. Ut rinner smält råjärn som processas vidare till stål. Men masugnen ger också stora utsläpp av koldioxid.

Den andra april 2024 fattade SSAB:s styrelse det historiska beslutet att skrota masugnen och bygga ett helt nytt fossilfritt stålverk i Luleå, en satsning på 52 miljarder kronor.

– Det är en jättestor omställning som nästan är svår att beskriva. Vi pratar om att byta ut en metod som vi i princip använt sedan järnåldern, säger Lotta Jakobsson.

Hon är civilingenjör i materialteknik från Luleå tekniska universitet och har jobbat på SSAB sedan 2001. Sedan två och ett halvt år tillbaka leder hon arbetet med omställningen till fossilfri produktion i Luleå.

På en stor karta över industriområdet Svartön, en avlång landtunga där SSAB har sin verksamhet, pekar hon ut konturerna av det nya stålverket. Den planerade byggnaden är 1 500 meter lång och ska hysa en toppmodern anläggning där järnmalm och koks ska bytas ut mot skrot, järnsvamp och el. Resultatet blir en 90-procentig minskning av koldioxidutsläppen.

– Vi får också andra miljövinster. Utsläppen avstoft och andra föroreningar till luft och vatten kommer också att minska när vi stänger koksverket och masugnen, säger Lotta Jakobsson.

”Många trodde inte att det skulle gå”

SSAB står för ungefär tio procent av Sveriges koldioxidutsläpp.

Nästan alla utsläpp skapas i företagets masugnar där syret tas bort från järnmalmen, så kallad reduktion. Masugnen i Luleå är företagets största och står för sju av de tio procenten medan de två mindre i Oxelösund bidrar med tre procent.

Koldioxiden bildas när kol och koks förbränns vid hög temperatur och sedan binder till syret i malmen. För att få bort utsläppen måste reduktionen ske på något annat sätt, utan kol. Det är här som Hybrit kommer in i bilden. Hybrit är ett utvecklingsprojekt som startade 2016 och som drivs av SSAB tillsammans med energiföretaget Vattenfall och gruvföretaget LKAB. Det går ut på att ersätta kol och koks som reduktionsmedel med ”grön” vätgas som tillverkas med hjälp av förnybar el genom elektrolys.

Restproduktion blir då vatten istället för koldioxid. Processen kallas direktreduktion och är i sig inte ny. Den används i till exempel Mellanöstern, men med fossil naturgas som reduktionsmedel. Temperaturen är lägre än i den traditionella masugnen och i stället för flytande råjärn bildas hårda porösa järnkulor som kallas järnsvamp.

Idén att använda vätgas kom ursprungligen från SSAB:s tekniska direktör Martin Pei. Företaget stod inför stora investeringar i koksverk och masugnar så varför inte satsa på en ny, fossilfri process? När Lotta Jakobsson fick höra talas om. planerna tänkte hon att det var konstigt att ingen tänkt på det tidigare.

– Men att gå från idé till storskalig tillverkning är långt ifrån enkelt och kräver mycket forskning. Många trodde till en början att det inte skulle gå. Nu vill de istället veta hur vi gör.

”En otroligt flexibel process”

Inte långt från SSAB:s masugn finns Hybrits pilotanläggning. Sedan starten år 2020 har den producerat drygt 5 000 ton järnsvamp. Nästa steg är att bygga en demonstrationsanläggning för fossilfri järnsvamp hos LKAB i Gällivare. När den står klar ska den kunna producera mellan 1 och 1,5 miljoner ton per år som ska gå till SSAB.

Järnsvamp tillverkad med vätgas är alltså nyckeln till det fossilfria stålet. Precis som dagens järnmalm kommer den att fraktas med järnväg till det nya stålverket. Där kommer järnsvampen att smältas ner i två elektriska ljusbågsugnar. Ugnarna kommer också att användas till att smälta skrot.

– Ljusbågsugnarna kan gå på allt från 100 procent skrot till 100 procent järnsvamp, så det är en otroligt flexibel process, säger Lotta Jakobsson.

Smältan blandas sedan med tillsatser och legeringsämnen innan det går vidare till gjutning och varmvalsning. Att även varmvalsningen görs i Luleå innebär en stor förändring. I dag gjuts stålet till ämnen som kyls ner och skickas till SSAB i Borlänge. Där värms de upp igen innan de valsas till plåt vilket kräver mycket energi.

– Det uppvärmningssteget försvinner vilket är en stor fördel. En annan fördel är att genomloppstiden, från att vi smälter något till vi får färdiga stålrullar, minskar från ett par dygn till tre timmar, säger Lotta Jakobsson.

Nytt är också att vidareförädling till olika typer av specialstål flyttas från Borlänge till Luleå. Det handlar om olika former av ytbehandling i processer som kallvalsning och varmförzinkning som ger de egenskaper som behövs om stålet till exempel ska användas till fordon eller vitvaror.

Totalt sett kommer det krävas ungefär 70 procent mindre energi för att tillverka stål i det nya verket. En större andel kommer dock att utgöras av elektricitet eftersom det behövs mycket el för att driva ljusbågsugnarna. Beskedet om att effekttillgången kunde säkras i början av året beskriver Lotta Jakobsson därför som ”jätteviktigt”.

”Alla kommer i någon mening få nytt jobb”

Planen är att det nya stålverket ska stå klart hösten 2028. Under en övergångsperiod kommer både den nya och den gamla anläggningen vara i drift samtidigt. Den masugnsbaserade produktionen kommer stegvis att minskas i takt med att produktionen ökar i det nya elektrostålverket.

– Att vi kommer att köra båda anläggningarna parallellt är en stor utmaning, men samtidigt en styrka. Vi har möjlighet att påverka det nya och kan utnyttja den kunskap och erfarenhet som finns hos personalen, säger Lisette Mikaelsson.

Som plats- och produktionschef har även hon en nyckelroll i omställningen, inte minst för omskolningen av alla anställda. På SSAB i Luleå arbetar omkring 1 100 personer. Ungefär lika många kommer att arbeta på det nya stålverket, men i nya roller.

– Alla kommer att i någon mening få ett nytt jobb. Även om man jobbar med stränggjutning i dag så kommer stränggjutningen se annorlunda ut, säger Lisette Mikaelsson.

Hon berättar att kompetensresan redan startat med en utbildning i hur man leder i förändring för alla chefer. Under så kallade lärandeluncher bjuds anställa in till en lunch och en föreläsning. Den senaste handlade om hur ljusbågsugnar fungerar.

För att själv lära sig mer om det nya sättet att tillverka stål har hon en inplanerad resa till USA för att besöka nybyggda mini-mills. Benämningen står för den typ av kompakta och integrerade stålverk med ljusbågsugnar som SSAB ska bygga i Luleå.

Konceptet utvecklades i USA och sprids nu över världen. SSAB är inte ensamma i Sverige om att satsa på tekniken. I Boden bygger H2 Green Steel ett nytt stålverk enligt samma princip med fossilfri produktion genom järnsvamp som tillverkas med förnybar el med elektrolys.

Det nya stålverket är alltså inte helt okänd mark och SSAB har redan mini-mills med ljusbågsugnar i USA för skrotbaserad ståltillverkning, berättar Lotta Jakobsson.

– Vi driver två mindre anläggningar som jag besökt för att lära av kollegorna där, säger hon.

”Planeringen är ett gigantiskt pussel”

Vi hoppar in i en bil för att se området där det nya stålverket ska ligga. Det är en gigantisk yta som sträcker sig mellan masugnen och koksverket. Marken är täckt av stora slagghögar som håller på att forslas bort av stora arbetsfordon. Själva bygget kan dock starta först när miljötillståndet är klart, en process som Lotta Jakobsson hoppas ska vara i hamn innan året är slut.

Hon liknar planeringen vid ett gigantiskt pussel som inte stannar vid fabriksgrindarna. För SSAB är inte ensamt om att driva stora projekt på Svartön. Hamnen ska byggas ut och farleden göras djupare i Sveriges största muddringsprojekt i modern tid. Längre ut på udden planerar LKAB en ny industripark för att utvinna fosfor och sällsynta jordartsmetaller ur gruvavfall. Även det ett jätteprojekt.

– Det är otroligt mycket som pågår samtidigt så det är en utmaning att hålla reda på allt och se till så vi inte missar någonting, säger Lotta Jakobsson.

Att ha en civilingenjörsutbildning i botten underlättar i förändringsarbetet där det gäller att snabbt sätta sig in i nya delar av projektet och avgöra vad som är viktigt. Lisette Mikaelsson lyfter också fram problemlösningsförmåga.

– Det var det viktigaste som jag lärde mig under min utbildning, att hitta ett systematiskt sätt att ta mig an och hantera nya situationer.

”Det är högre söktryck”

Det finns kritik mot omställningen av den svenska stålbranschen. Bland annat anses riskerna vara för stora och en storskalig tillverkning av järnsvamp riskerar att driva upp elpriserna. I maj inledde Riksrevisionen en granskning av statligt ägda LKAB:s planer på att på sikt ställa om hela sin produktion till fossilfri järnsvamp.

Svaret på kritiken är att efterfrågan på stål ökar och att kunder inom till exempel bilindustrin är beredda att betala extra för fossilfritt stål. Införandet av klimattullar och skärpningar i systemet för utsläppshandel inom EU kommer också göra det dyrare att släppa ut koldioxid i framtiden.

Även om SSAB:s masugn klassas som en av de mest energieffektiva i världen så är det inget alternativ att fortsätta importera stenkol och renovera de befintliga anläggningarna, enligt Lotta Jakobsson. Hon kallar SSAB:s omställning både ”stor och modig” men också nödvändig för att Sverige ska nå klimatmålen.

– Det här är det viktigaste jag någonsin arbetat med i mitt liv för att påverka framtiden.

Lisette Mikaelsson instämmer och säger att det känns bra att sluta släppa ut koldioxid men också andra ämnen till närmiljön.

SSAB:s omställning har gett ringar på vattnet och ökat intresset för att jobba på företaget.

– Det är tydligt högre söktryck på de tjänster vi lägger ut, säger hon.

Själv hade hon inte en tanke på att börja i stålindustrin när hon sökte jobb efter sin civilingenjörsexamen. Hon uppfattade branschen som lite mossig, utan så mycket utveckling, en bild hon snabbt fick omvärdera.

– Jag har hela tiden fått nya utmaningar och lärt mig nya saker. Här finns också en trevlig kultur och en lång tradition av att förbättra sina processer och snåla på resurser.

Inte heller för Lotta Jakobsson var stålbranschen ett självklart val efter examen, men även hon fastnade efter att ha upptäckt all utveckling som pågick, och som fortfarande pågår.

För det finns fortfarande mycket kvar att göra. En utmaning är att eliminera även de sista tio procenten av utsläpp som fortfarande finns kvar i det nya stålverket.

– En del kol och naturgas behövs fortfarande i processen och här tittar vi på att ersätta med biokol och biogas. Vi jobbar också med att använda mer elektrisk uppvärmning. Sedan har vi grafitelektroderna som behövs till ljusbågsugnarna. Där har vi fortfarande en utmaning.