Daniel Goldberg och Linus Larsson. Foto: Gordon Andersson.
I boken ”Korthuset” tittar journalisterna Daniel Goldberg och Linus Larsson närmare på mekanismerna bakom en teknik så lönsam att bankerna tvekar att samverka med polisen mot de kriminella.
Daniel Goldberg och Linus Larsson. Foto: Gordon Andersson.
I boken ”Korthuset” tittar journalisterna Daniel Goldberg och Linus Larsson närmare på mekanismerna bakom en teknik så lönsam att bankerna tvekar att samverka med polisen mot de kriminella.
Bara förra året anmäldes cirka 148 000 bedrägeribrott i Sverige, en ökning med 15 procent jämfört med året innan, enligt statistik från Brottsförebyggande rådet, Brå. I en undersökning gjord av samma myndighet svarade tre av tio att bedrägeriet de hade drabbats av hade skett via internet och nästan lika många svarade att det hade skett genom att någon hade utnyttjat deras bankkort.
Kortrelaterade bedrägerier och digital ekonomisk brottslighet tycks vara vår moderna form av stöldbrott. Den här typen av bedrägerier har fått en skjuts av en ökad internetanvändning och den tekniska utvecklingen, uppger Brå, och det och det är en form av brottslighet som både Brå och polisen uppger att de ännu inte ser någon hejd på. Det är den världen, med manipulerade bankomater, falska köpterminaler och virus som tar sig in i våra datorer, som journalisterna Daniel Goldberg och Linus Larsson beskriver i sin nya bok ”Korthuset”.
– På 1990-talet var det här med kortbedrägerier så mycket mindre än i dag, då det omsätter gigantiska summor pengar. Under en, grovt taget, 10-årsperiod har kortbedrägerierna tagit helt andra former och andra proportioner. Vi ville gräva ned oss ordentligt i ämnet och få en förklaring till hur det kunde bli så, säger Linus Larsson om upphovet till boken.
Författarna har velat identifiera de stora brotten som bidragit till den utveckling vi nu ser. De har läst förundersökningar, intervjuat både poliser och dömda brottslingar, men också intervjuat personer med insyn i bankvärlden om deras arbete. Men ämnet är känsligt. Vissa siffror och viss statistik om hur man samarbetar eller inte samarbetar med polisen ville bankerna inte prata om.
Det finns många olika saker som pekar på varför den här utvecklingen kunde ske, berättar Linus Larsson. En förklaring är uppkomsten av kriminella forum på nätet, där den kriminella världen och tekniskt kunniga människor kan mötas. Någon kan det tekniska och gör intrången. Andra bygger upp ett nätverk av människor som kan springa runt till bankomater och ta ut pengar. I nästan alla fall som författarna tar upp finns aktörer som har någon av de här två rollerna.
Men den stora slutsatsen är att den här världen har kunnat uppstå, och den här typen av kriminalitet som riktar sig mot våra banker har kunnat blomstra, på grund av vad Daniel Goldberg kallar ”bankvärldens halvhjärtade säkerhetsarbete”.
– Det är uppenbart att utvecklingen kring säkerheten har gått mycket långsammare än den hade behövt göra, säger han.
Daniel Goldberg och Linus Larsson säger att det handlar om riskbedömningar. Ur ett rent praktiskt och ekonomiskt perspektiv är det ofta mer lönsamt, eller åtminstone mindre kostsamt, för bankerna att låta bedrägerier kosta några hundra miljoner kronor än att skärpa säkerheten.
– Bankernas huvuduppgift är inte att få brottslingar bakom lås och bom, utan att tjäna pengar, säger Daniel Goldberg.
De chip som finns på svenska bankkort i dag är ett exempel på en bra teknik som är säkrare än vad som har funnits på korten tidigare. Men magnetremsan finns fortfarande kvar och är lika lätt att läsa av som tidigare.
– Den finns kvar utifall att kortet krånglar eller om man är i ett land där chip inte accepteras. Det är överordnat att korten ska användas så mycket som det går, det går före säkerheten. Ett bankkort ska alltid funka. Ur ett säkerhetsperspektiv hade det varit klokare att ha kort med bara chip, säger Linus Larsson.
Kortbedrägerier blir en sorts avgift som man betalar för att kunna ha ett snabbt och smidigt betalsystem. Det finns dock en gräns för när det inte kommer att vara värt det, enligt Linus Larsson, som ger ett exempel på en sådan bedömning som redan har gjorts.
– För 6-7 år sedan råkade Nordea ut för den första stora, tekniskt avancerade, attacken via trojaner. Det blev uppmärksammat och ett rejält problem för banken. Då gjorde banken en riktig uppgradering som kostade mycket pengar, något som kan handla lika mycket att rädda sitt anseende som om säkerhet.
I dag redovisar inte bankerna hur mycket pengar som har försvunnit i bedrägerier som de har drabbats av. Skulle man införa redovisningsplikt om bedrägerier skulle bedrägerierna kanske kunna minska, men högre säkerhet kan också innebär att det blir svårare och mindre smidigt att betala med kort, säger Daniel Goldberg.
Att bankerna inte tar steget fullt ut och börjar ha bankkort helt utan magnetremsa beror delvis också på USA, säger Linus Larsson. Där har man ännu inte infört chip på sina bankkort.
– USA börjar dock också röra på sig. Någon gång kommer man att införa chippen även där, men då pratar vi om kanske 20 år efter att tekniken har varit färdig att tas i bruk, säger Linus Larsson och Daniel Goldberg fortsätter:
– Problemet är inte tekniken. Tekniken finns och den har funnits i drygt 20 år. Det är helt andra mekanismer som styr här. Det är en avvägning i hur stora risker bankerna är villiga att ta.
Som kund ska man inte vara rädd för att använda sitt kort eller för att betala via en nätbank. Enligt Daniel Goldberg är bankerna generösa med att ersätta privatpersoner som drabbas av ett bedrägeri, så länge man inte har varit väldigt oaktsam.
– Problemet är att det lätt skapar illusionen av att själva brottet görs ogjort. Så är det givetvis inte. Bara för att du får tillbaka pengar betyder det inte att skurken går tomhänt, säger Daniel Goldberg.
De verkliga hjärnorna bakom den här typen av organiserad brottslighet, de som tjänar de stora pengarna, kommer ofta undan. Genomgående är att det är de som är lägst i brottshierarkin, de som springer runt och tar ut pengar i bankomater, som åker fast. Författarna har förvånats över vilken obehaglig värld kortbedrägerierna har bidragit till, med personer som berättar att de har blivit hotade att hjälpa till med bedrägerier och nätverk som kopplas till annan grövre brottslighet.
– Det som också förvånade mig var hur svårt det tycks vara för polisen och bankerna att få till fungerande samarbeten. Gemensamt för alla de stora fall vi granskar är att utredningarna på ett eller annat sätt blivit lidande av att kortföretagen eller bankerna inte velat dela med sig av viss information som polisen tycker sig ha behov av, säger Daniel Goldberg.
Ania Obminska
I Ingenjören nr 2 2014 kan du läsa ett utdrag ur ”Korthuset”.
Gilla Ingenjören på Facebook så har du chansen att vinna ett eget exemplar av boken.
