Industrin måste vara bäst i världen

Industrin står inför att moderniseras med robotar och smarta fabriker. Sverige bör utnyttja det för att bygga upp sin industri och ta tillbaka konkurrenskraft. Det var bilden som tonade fram när industriföreträdare och politiker träffades på Industridagen i Södertälje i går.

– Vi står inför den fjärde industriella revolutionen, sade Johan Ekesiöö från Industrirådet som var värd för Industridagen som i år hölls i Södertälje.

Den fjärde industriella revolutionen efterträder de tre första som representeras av ångmaskinen, elen och datorerna. I princip verkade alla talare överens om detta. Denna kommande industriella revolution utgörs av robotar och smarta fabriker där maskinerna själva, med hjälp av inbyggd intelligens, tillverkar produkterna och där människorna snarare står för mer övergripande uppgifter som design, strategi och övervakning.

Den här utvecklingen kan ge Sverige, som länge ha förlorat industrijobb till Asien, en chans att ta tillbaka jobbskapande industri. En sådan ny industri kan skapa välstånd i Sverige, men ställer också nya krav. Martin Lundstedt, vd för Scania i Södertälje, tog sitt eget företag som modell för framtiden.

– Det gäller inte att vara bäst i Södertälje, sa han. Det gäller att vara bäst i världen.

Han var också den första av flera talare som sade att skillnaden mellan produkter och tjänster är på väg att försvinna, att tjänster i allt högre grad säljs tillsammans med produkterna. Med den nya industrin försvinner undan för undan också skillnaden mellan ”blue collar” och ”white collar” det vill säga skillnaden mellan arbetare och tjänstemän.

Leif Johansson, styrelseordförande i AstraZeneca och Ericsson och före detta vd för AB Volvo, argumenterade för att Sverige behöver investera kraftigt i industrin för att behålla konkurrenskraften. Men han betonade likafullt behovet av bra folk, och sa att AstraZeneca numera faktiskt lockar till sig utländsk personal till Mölndal tack vare den svenska barnomsorgen.

Han sade att han kände en kärlek till industrin och drog sig till minnes hur det var att montera kontakter och pedaler på Volvo PV när han var ung. Och så konstaterade han att flera av de moment som han utförde på produktionslinan i dag utförs av robotar, och att det har bidragit till bättre bilar.

Men han sade också att allt prat om det så kallade postindustriella samhället retar honom, att han rentav blir ”röd på ryggen av det”. Industrin har aldrig varit på väg att försvinna. Vi behöver ju saker och någon måste tillverka dem.

Även han landade i att produkter och tjänster numera hänger intimt ihop. Han exemplifierade med Ericsson som fakturerar mer för tjänster än produkter, och där hälften av produkterna dessutom är datorprogram som egentligen är till hälften tjänster.

Han avslutade som industrimän ofta gör, med att varna politikerna, för att inte lägga ut för stor politisk osäkerhet, för då tenderar företagens styrelser skjuta upp viktiga beslut i väntan på mer klara besked.

– Världens enklaste beslut är ”vi tar det på nästa styrelsemöte”, sa han.

Efter Leif Johansson konstaterade statsminister Stefan Löfven att Sverige en gång var rankat som världens konkurrenskraftigaste land, men att vi nu har halkat ner till tionde plats. Han betonade också hur viktig industrin är om landet ska ta sig upp på toppen igen. Runt en miljon svenskar jobbar i industrin eller i företag som servar den. Han såg framför sig en kraftig ökning av antalet industrirobotar och en omfattande digitalisering av produktionen. Med fabriker som drivs av smarta maskiner kan vi få en mer flexibel industriproduktion.

– Arbetslöshet skapas inte av ny teknik, sa han, den skapas av gammal teknik.

Däremot ville han förenkla processen för hur staten ger bidrag till nystartade företag. Han var inte nöjd med de många olika systemen som finns i dag.

– Det är en misch-masch, sa han och fyllde i att han vill styra om statligt riskkapital till de tidiga skedena i startupbolagens tillblivelse. Det är då de behöver kapital, i senare skeden finns det privata pengar.

Annie Lööf, centerns partiordförande och före detta näringsminister i alliansregeringen, pratade också under Industridagen. Hon räknade upp flera nödvändiga åtgärder för att få fason på svensk industri som till exempel kompetensförsörjningen och som hon sa ”att hitta broar mellan kloka idéer och praktiskt genomförande”. Och liksom Stefan Löfvén tyckte hon att det är för krångligt för företagen att hitta fram till det statliga riskkapitalet. Hon ville förenkla processen.

I en avslutande debatt där bland andra Anders Ferbe, förbundsordförande för IF Metall, och Cecilia Fahlberg från Unionen deltog, kom man åter in på frågan om att skillnaden mellan arbetare och tjänstemän tenderar att försvinna i framtidens industri. Den utvecklingen har redan börjat och kan ha bidragit till att LO-facken krymper medan tjänstemannafack som Unionen växer.

Anders Ferbe skulle säga något och inledde lite pompöst om sitt förbund IF Metall:

– Vi har 150 års historia…

Men då måste en liten djävul ha flugit i Cecilia Fahlberg, för hon avbröt och stack till med frågan:

– Ja, men hur många års framtid har ni då?

Publiken brast ut i skratt, men Anders Ferbe lät sig inte avskräckas. Han vidhöll en positiv grundton inför en framtida robotisering av industrin.

– Jag tror att det som sker är en naturlig utveckling. Vad händer om vi inte automatiserar? Se inte till motsatsen mellan människa och dator, utan se vinsten i kombinationen, sa han.

Sture Henckel