Otrygga villkor gör doktoranderna tysta och i extrema fall sjuka av stress och oro. Den som inte accepterar villkoren riskerar att sätta sin karriär på spel.
Otrygga villkor gör doktoranderna tysta och i extrema fall sjuka av stress och oro. Den som inte accepterar villkoren riskerar att sätta sin karriär på spel.
De tidsbegränsade anställningarna på svenska universitet och högskolor har under många år varit ett problem. Att oroa sig för sin anställning, ha svårt att vara föräldraledig och få banklån är vardag för drygt en av tre forskare och lärare på landets lärosäten, visar en undersökning som Sulf gjorde för två år sedan.
För gruppen visstidsanställda finns det omständigheter som gör att många inte heller vågar säga vad de tycker, klaga på svåra arbetsvillkor eller hävda sina rättigheter. Många känner dessutom inte ens till vilka regler som finns.
Ingrid Iliou är doktorandombud på KTH och hjälper doktorander som får problem.
Ingrid Iliou
– Det är huvudsakligen de utländska doktoranderna som råkar illa ut och tyvärr väntar många alldeles för länge innan de söker hjälp, säger hon men är noga med att påpeka att hon bara träffar de som får problem.
– Min bild är säkert mörkare än verkligheten eftersom jag bara träffar de som har råkat illa ut och det är givetvis bara en mindre del av alla de tusentals doktorander som finns på KTH, säger hon.
Doktorander och övriga visstidsanställda är ofta i någon form av beroendeställning till sin handledare eller närmaste chef. Den som inte håller måttet, på något vis är kritisk eller ifrågasättande riskerar sin karriär.
– I viss mån gäller samma förhållanden även i arbetslivet men den stora skillnaden är möjligheten att bryta upp. Gillar du inte din chef kan du söka ett annat jobb. Här i akademin är det svårare. Att byta handledare är en rättighet du har på pappret men som är svår att lösa i praktiken, säger Ingrid Iliou.
Dessutom finns det en konkurrens mellan doktoranderna som professorerna kan utnyttja.
– Tyvärr finns det professorer som har hittat en egen modell för provanställning genom att ge doktorander en tjänst som räcker till en licentiatavhandling istället för en doktorsavhandling. Det här uppdagas först när anställningstiden går ut, halva tiden återstår till en doktorsavhandling och professorn kanske då inte vill behålla doktoranden av olika skäl.
Den mest utsatta gruppen är de så kallade stipendiedoktoranderna som får sina omkostnader finansierade mot löftet att återvända hem med en doktorsexamen. De som inte lyckas kan bli återbetalningsskyldiga i hemlandet.
– Det här kan drabba hela doktorandens familj. Det är så stora summer att det ödelägger deras liv, säger Ingrid.
Vissa doktorander hon träffar har så stora problem med sin arbetssituation att de inte kan sova och är deprimerade. Företagshälsovården finns som en akut hjälp och resurs, men de kan ju inte lösa grundproblemet.
Relationen mellan doktorand och handledare är extremt viktig.
– Doktoranderna är beroende av sin handledares välvilja. Det vanligaste problemet doktoranderna har är problem i relationen med sin handledare.
Li Caldeira Balkeståhl, sitter i Sveriges Förenade Studentkårers, SFS, doktorandkommitté och är själv doktorand i kärnfysik vid Uppsala universitet. Hon håller med om att stipendiedoktoranderna är särskilt utsatta och därför strider SFS för att alla doktorander ska ha en anställning. Själv har hon inga samarbetsproblem med sin handledare men hon är medveten om att det finns omständigheter som gör att hon själv, i viss mån omedvetet, censurerar sig själv.
Li Caldeira Balkeståhl
– Om jag vill fortsätta inom akademin inom mitt forskningsområde kommer jag att arbeta med en liten grupp forskare i Sverige. Självklart vill jag inte hamna i konflikt med de här personerna och det skulle säkert kunna leda till att jag drar mig för att framföra synpunkter som skulle kunna provocera någon, säger hon.
Inte heller är Li eller särskilt många av hennes forskarkolleger engagerade i samhällsdebatten, men det tror hon har helt andra förklaringar.
– Det är forskningen som väger tyngst för meriteringen. Ett engagemang i samhällsdebatten eller populärvetenskapliga arbeten räknas inte lika mycket. Hela finansieringssystemet bygger på helt andra kriterier, säger hon.
Den beroendeställning som doktoranderna upplever upphör sällen efter disputationen, åtminstone inte för dem som vill stanna kvar inom akademin. När doktorsavhandlingen är färdig är det hård konkurrens om post-doc-anställningar och möjligheten att få egna forskningsanslag för att kunna fortsätta är begränsad.
– Inom mitt område krävs det tillgång till dyr utrustning och innan man meriterat sig tillräckligt för egna anslag börjar man därför nästan alltid sin karriär som en del av en forskargrupp. Där är det också viktigt att passa in i den hårda konkurrensen, säger Li Caldeira Balkeståhl.
Unga forskare som är hemtama inom sociala medier skulle kunna föra en forskningspolitisk debatt på Facebook och Twitter men varken Ingrid Iliou eller Li Caldeira Balkeståhl ser att det är särskilt vanligt.
– Vill man få igång en debatt i Sverige om stora forskningspolitiska frågor är sociala medier säkert en bra väg men vill man förändra något på sitt eget lärosäte är det bättre att använda andra kanaler, till exempel en doktorandombudsman och doktorandrepresentation i olika grupper och kommittéer på lärosätet. Facebook kan aldrig ersätta de organiserade kanaler som finns på universitet och högskolor, säger Li Caldeira Balkeståhl.
Karin Virgin
