Foto: Thinkstock/AlexRaths
Lärare, sjuksköterskor och civilingenjörer är tre grupper som har fått sämre löneutveckling än andra på arbetsmarknaden trots att efterfrågan är stor. För att tillgodose marknadens behov krävs det större lönehöjningar för dessa grupper hävdar Arbetsmarknadsekonomiska rådet i en ny rapport.
Lärare, sjuksköterskor och civilingenjörer är tre grupper som har fått sämre löneutveckling än andra på arbetsmarknaden trots att efterfrågan är stor. För att tillgodose marknadens behov krävs det större lönehöjningar för dessa grupper hävdar Arbetsmarknadsekonomiska rådet i en ny rapport.
Lärare, sjuksköterskor och civilingenjörer är yrkesgrupper med stor samhällsekonomisk betydelse. De utgör tillsammans omkring en tiondel av alla anställda i Sverige. Dessa tre grupper har en sak gemensamt. Trots stor efterfrågan från arbetsgivare har reallönerna utvecklats sämre än för andra grupper visar rapporten Dags för större lönespridning? från Arbetsmarknadsekonomiska rådet som presenterades i början av veckan.
Civilingenjörernas löneutveckling har mellan 2003 och 2014 i jämförelse med hela arbetsmarknaden sjunkit med sju procent. I jämförelse med samtliga tjänstemän inom privat sektor har civilingenjörernas löneutveckling sjunkit med närmare nio procent mellan 2000 och 2013.
– Med sifferlösa avtal på allt fler områden på arbetsmarknaden vilar ett större ansvar på de lokala parterna, säger Lars Calmfors, ordförande i Arbetsmarknadsekonomiska rådet.
”Det är uppenbart att relativlönerna inte återspeglat marknadsförhållandena under den analyserade perioden” skriver författarna i rapporten.
Civilingenjörernas löneutveckling är dock inte den fråga som är i fokus i rapporten. Författarna ägnar sig huvudsakligen åt problemet hur de som står längst från arbetsmarknaden ska lyckas få jobb.
kommentar från förbundsordförande ulf Bengtsson
Sveriges Ingenjörers förbundsordförande Ulf Bengtsson har skrivit ett svar till signaturen Veritas, en av dem som har kommenterat artikeln (kommentarerna hittar du under artikeln). Så här lyder Ulf Bengtssons svar:
”Problemet är värre än vad som beskrivs i artikeln. Civilingenjörerna har tappat till andra grupper inom industrin åtminstone sedan 70-talet, med undantag för åren 1993-2001, då vi höll jämna steg. 2000 och 2001 hade vi t.o.m bättre löneutveckling än övriga grupper inom industrin. Fr o m 2002 har vi tappat igen.
Vad beror det på? Säkert många orsaker, men bland de viktigaste skulle jag säga finns den vanliga svenska uppfattningen att alla skall ha mer eller mindre lika lön oavsett arbete samt arbetsgivarens ovilja att betala mer än vad de är absolut tvungna till. Den senare punkten leder till att man heller inte betalar mer för en civilingenjör än att det går att anställa och behålla dem man behöver. Idag är arbetsgivarna alldeles för säkra på att ingenjörerna stannar på företaget. Vi skulle alla vinna på att rörligheten ökar. Löneläget skulle drivas upp, även för dem som inte rör sig. Arbetsgivarna skulle också tjäna på en ökad rörlighet, eftersom det för in nya friska ögon och kunskaper i företagen.
En ovidkommande sak med vikten av att byta arbetsgivare ibland är det faktum att 55+ ingenjörer, enligt TRR, är en av de mest eftertraktade grupperna på arbetsmarknaden, förutsatt att de bytt arbetsgivare några gånger. Har de varit hos samma arbetsgivare hela karriären ses de däremot med stor misstro av presumtiva nya arbetsgivare.
Paradoxalt nog verkar arbetsgivarnas försök att skapa en lönestruktur med hjälp av olika s k boxmodeller också lönekomprimerande. Detta eftersom löneboxarna inte tar hänsyn till individens potential och förmåga att arbeta och tänka utanför boxen. Det betyder att många civilingenjörer slår i taket i sina löneboxar, medan lägre kvalificerade medarbetare som hamnat i samma box ligger nära golvet. Lönesättande chefer å sin sida är ofta fokuserade på medelvärdet. Resultatet blir att våra medlemmar missgynnas i lönesättningen.
Centralstyrningen av lönesättningen i de stora företagen är ett gissel för våra medlemmar, och vi försöker komma tillrätta med det genom att flytta lönesättningen till de berörda personerna, dvs den anställde och den lönesättande chefen, dvs de två personer som vet vad jobbet handlar om, och vilka kvalifikationer som behövs. Det gäller att skapa ett lokalt löneutrymme, såväl i de centrala avtalen som i lönesättningen inom respektive företag.
Mvh Ulf”
Rapporten presenterar ett konkret förslag – en uppmaning till arbetsmarknadens parter att förhandla fram en ny typ av ingångsjobb med löner väsentligt under nuvarande nivåer. Jobben bör inriktas mot alla nya på arbetsmarknaden som inte lyckas få andra jobb, alltså främst invandrare och ungdomar som saknar utbildning.
Förslaget går ut på att staten bidrar genom slopade sociala avgifter och ett extra jobbskatteavdrag. För att inte riskera att människor fastnar i ingångsjobben föreslås arbetstagare kunna ha ett ingångsjobb i högst tre år. Några utbildnings- och handledningskrav ställs inte heller på arbetsgivarna. I stället ska generösa stöd för utbildning riktas direkt till arbetstagarna.
– Sänkta minimilöner är inte en mirakelmedicin. Det behövs ett batteri av åtgärder som exempelvis utbildning, olika former av anställningsstöd och RUT-avdragen. Ingen av dessa åtgärder är extremt effektiv men tillsammans kan det bidra till att skapa fler jobb för de svagaste gupperna, säger Lars Calmfors.
Sedan 1990-talskrisen har de med lägst utbildning haft svårare än andra grupper att få jobb och i jämförelse med Tyskland har Sverige lyckats sämre. Förklaringen enligt Lars Calmfors är den sänkning av minimilöner som har införts i Tyskland men inte i Sverige.
Rapporten ger inget förslag på nivå på minimilön men Lars Calmfors sa under presskonferensen i måndags att en månadslön kring 15 000 kronor är rimlig.
LO:s chefsekonom Ola Pettersson har avvisat förslaget och varnar för att sänkta löner för en viss grupp kan leda till nedpressade löner för alla med de lägsta lönerna på arbetsmarknaden.
Rapporten från Arbetsmarknadsekonomiska rådet innehåller inget förslag om en snabb lagstiftning. Lars Calmfors hoppas att LO ska mjukna och att parterna på arbetsmarknaden ska kunna komma överens om ett avtal som ger arbetsgivarna möjlighet att anställa med lägre löner än dagens kollektivavtal medger.
18 kommentarer
Till Veritas@Jönsson.
Jag har själv undrat varför SI har basunerat ut att det finns en ingenjörsbrist (påhittad ?) sedan länge och att det behövs fler ingenjörsplatser. Det är inte SI´s uppgift. Måhända är det bra för landat som helhet, men det är regeringens/riksdagen uppgift att hantera sådant och är inte primärt i medlemmarnas intresse att öka utbudet av ingenjörer.
Ni som är missnöjda med SI och löneutvecklingen borde byta till Unionen, som till skillnad från SI driver frågan om siffersatta avtal och individgaranti i avtalsrörelsen. De har fattat galoppen om att det inte alltid fungerar att löneförhandla med sin närmaste chef (som oftast inte har mycket att säga till om) utan det behövs en siffra i avtalet så man lokalt inte förhandlar från 0%. Sedan ingår det fler dagar i inkomstförsäkring (150 dagar) i grundpaketet jämfört med SI. Gratis dessutom nu i 1 år om man byter senast sista mars!
Så den stora frågan känns obesvarad… VAD gör vårt fackförbund åt detta?
Det verkar ju fortgå år efter år.
Största lönehöjningen kanske skulle vara att gå ur facket? Det ger nog mer per månad än vad avtalen gör…
”Veritas” nedan verkar ha uppfattat det mesta rätt.
Vi måste ha bort lögnen om ingenjörsbrist.
Om inte förbundets ledning kan inse detta så är de helt klart inkompetenta.
M.a.o. gör bot och bättring eller avgå.
Om det öppet talas om ingenjörsöverflödet så innebär det ingen risk för ytterligare sänkta löner, arbetsgivarna vet ju uppenbarligen om det redan…
@Jönsson:
Jag håller med. Antalet utbildningsplatser på högskolornas ingenjörsutbildningar har mångdubblats de senaste 20 åren. Vi talar om mer än 500%. Inga andra högskoleutbildningar har varit ens i närheten av en sådan expansion.
Vi har därmed nu ett enormt överskott på högskoleutbildad ingenjörer. Via principen om tillgång och efterfrågan har ingenjörslönerna således totalt kollapsat. Att försöka höja ingenjörernas löner innan man kommit tillrätta med detta är en hopplös uppgift. Varför skulle företagen erbjuda högre löner när det står en rad med andra ingenjörer och tävlar om samma jobb? Att vädja till deras ”goda vilja” är naivt.
Dessutom, att byta jobb som Ulf B föreslår fungerar på en marknad där det finns underskott på ingenjörer. Men på dagens arbetsmarknad får tyvärr många ingenjörer *sämre* lön om de byter arbete, därav orsaken att de stannar kvar hos samma arbetsgivare.
Och kom nu inte och hänvisa till arbetslösheten bland civilingenjörer är i paritet med för andra akademiker. Det döljer nämligen det faktum att många civilingenjörer tvingas ta arbeten med lägre kvalifikationsgrad än deras utbildning motsvarar. Företagen kan anställa civilingenjörer till arbeten som det bara krävs gymnasieingenjörsexamen för, eftersom lönen numera är så låg. Därmed ser arbetslöshetsstatistiken fortfarande ok ut och företagen kan fortsätta beställa fram ännu fler högskoleutbildade ingenjörer. Men det är ett slöseri med samhällets och individernas resurser. Vi skulle likaväl kunna öka antalet platser på läkarutbildningen med 500% och låta läkarna arbeta som undersjuksköterskor. Arbetslöshetsstatistiken för läkare hade sett ok ut i alla fall!
Vidare, vad det gäller pensionsavgångar så är det nästan inga högskoleutbildade ingenjörer går i pension (utan främst gymnasieingenjörer). Det utbildades tex endast ca 1500-2000 högskoleutbildade ingenjörer på 70/80-talet (de som går i pension nu), medan det nu utbildas ca 15000 nu. Så situationen kommer fortsätta att förvärras framöver.
Avslutningsvis: Sveriges Ingenjörer tillhör de aktörer som drivit på expansionen av ingenjörsutbildningarna, genom att i media ständigt tala om den påhittade ”ingenjörsbristen”. Därmed man via regeringen indirekt beställt fram nya utbildningsplatser. Och värst av allt är att SI har använt medlemmarnas medlemsintäkter till att finansiera denna propaganda!
För att komma tillrätta med det här eländet som vi nu befinner oss i skulle det krävas minst en halvering av antalet utbildningsplatser på högskolornas ingenjörsutbildningar. Och det är bråttom!
Så kan vi få se Sveriges Ingenjörer driva den frågan? Eller kommer man även fortsättningsvis prioritera att öka antalet medlemmar, medlemsintäkter, och därmed löner till de anställda på kansliet?
Eller så är det lögnen om underskottet på ingenjörer som manifesterar sig. Så länge lögnen håller i sig kommer det att spottas ut nya ingenjör till låglönejobb (relativt sett).
Det här har blivit mycket mer uppenbart efter att SI började acceptera sifferlösa avtal och lokala förhandlingar. Fick själv 700 kr förra året med kommentaren ”du är högpresterande men det finns inga pengar”. Samtidigt gjorde min arbetsgivare sitt bästa resultat någonsin i företagets historia. Jag upplever även att de stora företagen i Göteborg har kommit överens om en lönenivå som erbjuds så vitsen med att byta arbetsgivare är i bästa fall tveksam.
Min arbetsgivare lägger dessutom orimlig arbetsbelastning på enskilda medarbetare samtidigt som man har övertidsstopp av ekonomiska skäl. Ekonomin ses alltid som dålig inom företaget pga att man trycker in ytterligare projekt om utrymme finns i budgeten. Löner prioriteras lägst. Med det sagt har jag fortfarande en bra arbetsgivare som jag trivs med att arbeta för.
Varför låter SI detta fortgå år efter år? Jag upplever att SI nästan sitter i knät på arbetsgivaren. Vi får ofta höra från facket att man håller nere anspråken för att hjälpa företaget. Det är inte välgörenhet vi ägnar oss åt. Ställ lite krav i goda tider åtminstone.
Jag har i flera år funderat på att lämna SI, men har stannat pga inkomstförsäkringen. Ekonomiskt hade jag sparat medlemsavgiften, men hade även fått större påslag om jag hade varit obunden. Nu har jag konstaterat att kostnaden för en privat inkomstförsäkring inte är så blodig så vi får väl se.
Ja, de att de sifferlösa avtalen inte fungerar visste väl alla utom ledningen för Sveriges Ingenjörer vars ordförande tycker att det bara är dagisbarn som inte kan förhandla en och en och utan ramar. Vad vi andra vet är att det var insikten om att ensam är svag som motiverade framväxten av fackföreningsrörelsen. Det motivet gäller än idag, ensam blir inte stark ens med en glättig broschyr om hur du förhandlar fram din egen lön!
Bra att detta belyses, det behövs mer analys inom Sveriges ingenjörer hur vi påverkar lönerna i bättre riktning.
Marknaden löser inte allt automatiskt. Framför allt inte på den planekonomiska delen av arbetsmarknaden.
Ingenjörer inom offentlig sektor tex. har haft svårt att se någon löneutveckling. Om arbetsgivaren tex en kommun eller landsting centralstyr lönesättningen långt ovanför ingenjörernas kontor och lönesättande chef inte vill prata siffror vilket är en situation som förekommer.
(Har förbundet någon statistisk uppgift på hur vanligt det är?).
Då har vi ett sifferlöst avtal utan någon reell förhandling.
Om en chef lönesätter godtyckligt, vad hindrar det?
Har vår förbund någon egen uppföljning av hur avtalet fungerar och någon strategi till förbättring där det fungerar dåligt?
Hur kan vi lyfta Ingenjörernas löner i framtiden?
Teknik och teknikorganisationer är väsentlig kugge i offentlig förvaltning, och skall det vara effektivt i framtiden har Ingenjörerna och dess kompetens en nyckelroll, men den behöver uppvärderas.
För läkare, advokater mfl. som lyckas bra i löneligan använder man bla fler befattningar och har möjliga karriärsteg, detta har deras fack drivit.
Efter grundutbildning går de in på en låg befattning.
Befattningarna är kopplade till kompetens, reell kompetens -erfarenhet, och ansvar. Personliga utvecklingsplaner kopplade till mål om framtida högre befattning. Och högre befattning ger högre lön.
– Det vore ett verktyg att komplettera lönebildningen med.
– Men vi kanske behöver än fler verktyg i lådan?
Det här är det enskilt viktigaste facket borde syssla med. Vad betalar vi avgiften för om inte sådana här frågor hanteras? Läkarfacken är framgångsrika, varför ska en civilingenjör tjäna så uselt I förhållande till sin intjäning åt företaget? R&D belönas dåligt I detta land utanför mjukvarusidan.
Skandal! Förbundsledningen i Sveriges Ingenjörer bör omedelbart presentera en åtgärdsplan eller avgå.
Grundproblemet är SI undfallande attityd mot arbetsgivarna. Enda lösningen är sifferavtal, gärna med individgaranti. Arbetsgivarna tvingas då ge ännu mer till de bästa och hela nivån höjs. Rörlighet är också viktigt och det är de enskilda medlemmarnas ansvar.
Dessutom – strejkas det aldrig så existerar inget hot som man från arbetsgivarsidan behöver hantera!
Hade jag arbetat i Tyskland, Österrike, Swedish, England, Usa så hade jag haft 40-100% högre lön samtidigt som jag hade haft lägre skatter. I stället så har jag hög skatt samtidigt som jag måste betala för extra sjukvårdsförsäkringar eftersom det vi betalar skatt för inte duger.
” ”Det är uppenbart att relativlönerna inte återspeglat marknadsförhållandena under den analyserade perioden” skriver författarna i rapporten. ”
Det är uppenbart att författarna inte förstått sig på marknadsförhållandena, skriver jag i denna kommentar.
För att få bukt med detta måste man sätta ett lägsta lönepåslag, samt en hög stupstock samt även bygga in regler i stupstocken så att det inte blir engångsutbetalningar (man lägger löneöket på en som har sagt upp sig för att därmed bli av med löneökningen i företaget). Tyvärr verkar det inte som man på centralt håll har intresse av det utan tror att det ska skötas nere i företagen – men får den facklige nerer i företaget inga maktmedel så står denne sig slätt.
Så löneutvecklingen är sämst av de sämsta för civilingenjörer.
Dvs de som haft sämst löneutveckling på arbetsmarknaden i Sverige de senaste ca 10 åren är lärare, sjuksköterskor, och civilingenjörer. Och av dessa tre sorgebarn är civilingenjörerna de som har haft den allra sämsta utvecklingen.
Då reses ju frågorna: Varför denna tystnad från Sveriges Ingenjörer om detta? Vad anser de vara orsaken? Och vad är deras handlingsplan för att vända utvecklingen?
Hittills har förbundet helt ignorerat frågan. Trots att det borde vara den allt överskuggande absolut viktigaste. Det är rent ut sagt skandalöst att Sveriges Ingenjörer inte tar det här på allvar. Den dåliga löneutvecklingen för ingenjörer har dessutom pågått i 10-15 år, så det är ingen nyhet. Hur kan det få fortgå så här utan att förbundet gör något åt saken för att försöka driva utvecklingen i annan riktning?
@Redaktionen på Ingenjören: Kan vi inte få en kommentar från förbundsordförande Ulf Bengtsson på Sveriges Ingenjörer och höra vad han anser att SIs handlingsplan bör vara för att komma tillrätta med detta?
Svar från förbundsordförande Ulf Bengtsson: ”Problemet är värre än vad som beskrivs i artikeln. Civilingenjörerna har tappat till andra grupper inom industrin åtminstone sedan 70-talet, med undantag för åren 1993-2001, då vi höll jämna steg. 2000 och 2001 hade vi t o m bättre löneutveckling än övriga grupper inom industrin. Fr o m 2002 har vi tappat igen.
Vad beror det på? Säkert många orsaker, men bland de viktigaste skulle jag säga finns den vanliga svenska uppfattningen att alla skall ha mer eller mindre lika lön oavsett arbete samt arbetsgivarens ovilja att betala mer än vad de är absolut tvungna till. Den senare punkten leder till att man heller inte betalar mer för en civilingenjör än att det går att anställa och behålla dem man behöver. Idag är arbetsgivarna alldeles för säkra på att ingenjörerna stannar på företaget. Vi skulle alla vinna på att rörligheten ökar. Löneläget skulle drivas upp, även för dem som inte rör sig. Arbetsgivarna skulle också tjäna på en ökad rörlighet, eftersom det för in nya friska ögon och kunskaper i företagen.
En ovidkommande sak med vikten av att byta arbetsgivare ibland är det faktum att 55+ ingenjörer, enligt TRR, är en av de mest eftertraktade grupperna på arbetsmarknaden, förutsatt att de bytt arbetsgivare några gånger. Har de varit hos samma arbetsgivare hela karriären ses de däremot med stor misstro av presumtiva nya arbetsgivare.
Paradoxalt nog verkar arbetsgivarnas försök att skapa en lönestruktur med hjälp av olika s k boxmodeller också lönekomprimerande. Detta eftersom löneboxarna inte tar hänsyn till individens potential och förmåga att arbeta och tänka utanför boxen. Det betyder att många civilingenjörer slår i taket i sina löneboxar, medan lägre kvalificerade medarbetare som hamnat i samma box ligger nära golvet. Lönesättande chefer å sin sida är ofta fokuserade på medelvärdet. Resultatet blir att våra medlemmar missgynnas i lönesättningen.
Centralstyrningen av lönesättningen i de stora företagen är ett gissel för våra medlemmar, och vi försöker komma tillrätta med det genom att flytta lönesättningen till de berörda personerna, dvs den anställde och den lönesättande chefen, dvs de två personer som vet vad jobbet handlar om, och vilka kvalifikationer som behövs. Det gäller att skapa ett lokalt löneutrymme, såväl i de centrala avtalen som i lönesättningen inom respektive företag.
Mvh Ulf”