”Samhällsekonomisk kalkyl saknas för snabbtåg”

Att snabbtågen inte blir så snabba som många hoppats har tidigare mött kritik. När SNS bjöd in till debatt kom även kritik från en professor i nationalekonomi. Hon påpekade att det helt saknades en samhällsekonomisk kalkyl för Trafikverkets infrastrukturplan.

De svenska snabbtågen ska inte gå 320 kilometer i timmen, bara 250, enligt Trafikverkets förslag till nationell plan för transportsystemet. Planen som omfattar perioden 2018-2029 beskriver hur den statliga infrastrukturen för alla transportslag ska underhållas och utvecklas, och där järnvägen ska prioriteras. De kritiska rösterna har varit många mot de lägre hastigheterna. Förutom den lägre hastigheten har också den etappvisa utbyggnaden kritiserats.

Lena Erixon, Trafikverkets generaldirektör, var första talare på SNS debatt i Stockholm. Hon sade att hon kände igen kritiken. Hon sade att utbyggnaden måste ske i takt med att pengar avsätts till projektet, att det därför är orimligt att bygga för den högre hastigheten eftersom det skulle ta så lång tid innan tillräckligt långa sträckor blir färdiga. Det är först då det lönar sig för tågoperatörerna att investera i dyra höghastighetståg. Att bygga för hastigheter på 320 kilometer i timmen skulle alltså kräva stora summor utanför riksdagens anslagsramar.

Satsningarna omfattar 622,5 plus 90, det vill säga sammanlagt 712,5 miljarder kronor. Lena Erixon pekade på utmaningarna kring satsningarna som att Sverige ska vara fossiloberoende 2030, och att bostadsbyggandet ska kunna öka längs höghastighetsspåren, att planen ska gynna näringslivet och även sysselsättningen. Hon betonade att järnvägen ska bli modern, robust och att tekniken kring järnvägen generellt ska gå från analog till digital, något som ska ge ökad effektivitet och kundnytta.

Maria Börjesson, professor i nationalekonomi vid Statens väg- och transportforskningsinstitut, var kritisk. Hon började med att anknyta till en inledande omröstning som arrangörerna gjorde på plats bland publiken, om vilka som ville se höghastighetståg, en liten omröstning där jarösterna vann med cirka 20-15 och några ”vet ej”.

– Ni som röstade, började hon, vet ni kostnaderna för detta, i pengar och i miljökonsekvenser? Det gör inte jag, så jag röstade inte.

Sedan fortsatte hon med att kritisera förutsättningarna för hela rapporten, att den fått jobba med för hårda restriktioner och att den inte har haft tillräckligt med tid för nödvändiga utredningar till att titta på de stora samhällsutmaningarna. Ett annat problem, menade hon, var att det var omöjligt att förstå prioriteringarna i planen. Vissa tågsträckningar fanns inte ens med i beräkningarna.

– Det gör ansvarsutkrävande svårt, sade hon.

Hon saknade också en analys av hur svenskarna faktiskt reser. Under lång tid har Sverige satsat stora pengar på tåginfrastruktur. Ändå står tågresandet bara för tio procent av resandet, sade hon och efterlyste en samhällsekonomisk kalkyl för hela planen.

Christer Fritzon, vd för SJ höll något av ett försvarstal för tågresandet. Han konstaterade att nya och förbättrade spår längs Botniabanan, Västkusten och sträckningen Stockholm-Oslo har bidragit starkt till ökat tågresande.

– Järnvägen är överbelastad och underinvesterad, sade han, och visade en karta där stora delar av järnvägsnätet var rödmarkerade, vilket betydde överbelastning.

Han ställde också frågan om Sverige verkligen behöver höghastighetståg, och svarade själv genom att visa att befolkningstätheten i de tre största svenska städerna är i paritet med dem i andra europeiska länder.

– Glöm inte att ett dubbelspår motsvarar en 15-filig motorväg, och att självgående elbilar tar lika mycket plats som dagens bilar.

Med ytterligare ett diagram visade han att kortare restider ledde till snabbt ökande andel tågresor. Om restiden mellan Stockholm och Göteborg kommer ner mot närmare två timmar, så kommer också andelen resenärer som väljer tåg att närma sig hundra procent. Han frågade hur Sverige ska klara framtidens ökade resande utan tåg.

– Har vi råd att låta bli, frågade han.

I en kort debatt som följde påpekade Lena Erixon att de samhällsekonomiska kalkylerna inte kan vara allenarådande. Även Christer Fritzon var kritisk mot vad han tyckte var en övertro på en samhällsekonomisk kalkyl.

– Kalkylerna fångar inte allt, exempelvis miljökonsekvenser. Och vi skulle aldrig ha fått några stambanor alls om vi bara hade gjort samhällsekonomiska kalkyler på 1800-talet, sade han.

Maria Börjesson svarade att restidsvinsten då var enorma jämfört med de tidigare hästtransporterna, men att det i dag är annorlunda eftersom restiderna ändå inte slår flyget.

– Visst, sade hon. Samhällsekonomiska kalkyler är inte allt. Men när man har fattat de här besluten fanns det inte någon kalkyl alls.

Sture Henckel