Magnus Sundemo blev kallad Volvotaliban av en av Volvo Cars vd:ar. Kanske var det för hans engagemang och okonventionella sätt att kämpa fackligt. Efter 39 års anställning ger den före detta fackordföranden ut en bok om spelet bakom kulisserna på Sveriges kanske mest kända företag.
Han ansågs vara obstinat. Som nybliven mellanchef på Volvo personvagnar i Göteborg motsatte sig Magnus Sundemo att skickliga medarbetare blev uppsagda, helt i onödan som han såg det. Trots det, eller kanske just därför, blev han 1992 invald i styrelsen för det lokala ingenjörsfacket. Strax därefter fick den dåvarande fackordföranden jobb utomlands, och när ingen annan ville ha uppdraget, valdes Magnus till posten.
I boken Sanningen om Volvo berättar Magnus Sundemo på 300 sidor om hur han med en blandning av engagemang och ett slags facklig gerillataktik har stridit för de anställda och för ett livskraftigt Volvo Cars.
Ett av de centrala begreppen för Magnus Sundemo är det han kallar för Volvoandan.
– Den handlar om att se till helheten och lagets prestation före personlig vinning. Medarbetarskapet är centralt i Volvoandan, säger han. Man har ett ansvar. Om något inte är bra så försöker man se det och agera, även om man inte är formellt ansvarig. Men i begreppet finns det också en omtanke om varandra, och till att producera så säkra och gröna bilar som det bara går.
Efter att ha läst maskinteknik på Chalmers, precis som sin far och sina två äldre bröder, började han jobba på Volvo 1979. Han visar runt fotografen och Ingenjörens reporter bland de olika modellerna på Volvos eget museum. Ett av de allra första uppdragen var att med en tidig version av datorstöd konstruera avgassystemet på herrgårdsvagnen Volvo 760.
Ett av de första jobben var att utforma 760:ans avgassystem. Magnus jobbade då i ett tidigt CAD-system. Foto: Jonas Lindstedt
– Det handlade bland annat om att det inte fick vara något lågfrekvent brum i kupén. Jag kan ju fortfarande höra på en 760 hur avgassystemet mår, säger han och skrattar.
Men boken handlar huvudsakligen om sammandrabbningarna och vägvalen inom företaget, det som skett bakom rubrikerna. Själv skriver Magnus Sundemo att ”I motvinden lyfter draken”. Författaren berättar hur han i spetsen för facket har utmanat företagsledningar, stöttat medarbetare och även letat finansiärer för egna initiativ. Samtidigt berättar han om företagets utveckling från förlusttyngd producent av bensinslukande storbilar till vinstmaskin med allt grönare ambitioner.
Som nybliven fackordförande 1993 hamnade han genast i hetluften när han ledde det fackliga motståndet mot affären med Renault. Han såg en mängd problem med samgåendet, där Renaults representanter skröt med att de inte behövde Volvo, men att Volvo behövde dem. Men i stället för att bara säga nej, ledde Magnus en grupp som tog fram en alternativ plan, där Volvo skulle stå på egna ben. Den alternativa planen, med den då nya Volvomodellen 850 i centrum, väckte intresse bland både chefer och medarbetare, och Magnus Sundemo är övertygad om att ingenjörernas koncentrerade motstånd hade stor betydelse för att affären avblåstes 1993.
När Volvo sex år senare såldes till Ford, gick det så snabbt att de anställda inte hann samla ihop något motstånd. Då var Magnus Sundemo inte heller längre fackligt engagerad. Fords hårda centralstyrning och sparprogram kvävde en stor del av innovationsförmågan på Volvo och resultatet blev katastrofalt. Efter en tid under Fords ledning föll Volvos resultat som en sten.
I boken Sanningen om Volvo berättar Magnus Sundemo om hur facket kan, och bör, utmana direktörerna. Foto: Jonas Lindstedt
När Ford efter ett decennium skulle sälja Volvo var Magnus tillbaka på ingenjörernas ordförandepost, nu som heltidsanställd för uppdraget. Han startade då Konsortium Jakob. Tanken var att de anställda på Volvo själva skulle styra företaget, med hjälp av starka finansiärer. Han träffade potentiella investerare i både Europa och USA, men till slut, 2010, stod ändå kinesiska Geely som köpare.
Var det kanske naivt att tro att ni skulle få ihop tillräckligt med pengar till Konsortium Jakob?
– Tja, det är möjligt, men jag tror ändå att vi väckte respekt hos Geely, säger han i dag. De såg att vi ville kämpa för företagets bästa, att vi var hängivna medarbetare.
Geelys ordförande Li Shufu, sade öppet att affären aldrig skulle bli av om inte facket sade ja. Magnus Sundemo fick personligen frågan av ordförande Li, och då hade facket redan fått igenom sina viktigaste krav för att gå med på en affär med Geely.
– När man träffar de där storgubbarna är det lätt att känna sig liten, säger Magnus Sundemo. Men ofta är de lika osäkra som en själv. Även den som har formell makt kan vara osäker på hur han ska spela sina kort.
Som facklig ledare har han flera gånger agerat okonventionellt. Under neddragningarna i samband med krisen 2008 bad Akademikerfacket alla medlemmar att skicka in sina cv:n. Ledningen hade inte kunskap om vad de olika ingenjörerna faktiskt kunde, och det slutade med att fler ingenjörer än väntat fick nya jobb inom företaget i stället för att bli uppsagda.
Men då hade miljödebatten tagit fart på allvar och nu kom Magnus Sundemo och Akademikerklubben med en ännu mer utmanande idé: att starta ett inofficiellt utvecklingsarbete, så kallat skunk work, för att få ner utsläppen från de stora och törstiga modellerna till miljöbilsnivå. Det var en svår utmaning, inte minst eftersom företagets ordinarie utvecklingsorganisation hade dömt ut det som omöjligt.
– Mindre modeller som C30 fanns i den bränslesnålare miljöbilsvarianten, men ingen av de stora bilarna. Vi utmanade medlemmarna i facket att jobba med nya idéer på luncher och kvällar. Jag vet inte hur många idéer som till slut kom därifrån men vi spred idén att vi brydde oss om företaget och bilarnas utsläpp.
Ansträngningarna ledde till slut till att även S80 och V70 började tillverkas som miljöbilar – med ökad försäljning som resultat. Volvobilarnas törst hade sannolikt också bidragit till att företaget hade halkat ner på listan över attraktiva arbetsgivare.
Hur viktigt är förtroendet från svenska folket för ett företag som Volvo Cars?
– Det är otroligt viktigt, säger Magnus Sundemo. Hemmamarknaden är avgörande. Vi som jobbar här behöver känna att våra grannar tycker att vi är ett bra företag. Det gör oss duktigare och modigare. Och så blir vi en mer attraktiv arbetsgivare. 2008 låg vi långt ner på listan, men nu ligger vi i topp igen.
P1800, den sportiga förebilden till Magnus eget favoritprojekt står i Volvomuseet. Foto: Jonas Lindstedt.
Magnus Sundemo hade också ett eget favoritprojekt. I flera år jobbade han tillsammans med den tekniske specialisten Lars Stenvall på en bakhjulsdriven konceptbil med motorn placerad i mitten av bilen. Med motorn placerad så kunde de få fram en bil som liknade den berömda P1800-modellen, sportbilen som blev känd genom tv-serien Helgonet med stjärnan Roger Moore i huvudrollen. De tillverkade några exemplar, men projektet lades ner.
Om författaren
Magnus Sundemo jobbade på Volvo Cars i 39 år. Han var konstruktör, linjechef och projektledare, och ledde bland annat arbetet med konceptbilen XC60 Concept. Han gjorde sig också känd som stridbar ordförande för Akademikerföreningen på Volvo Cars 1992-1994 och 2007-2016.
Boksläpp för Sanningen om Volvo: kl 9 den 21 maj i Volvohallen i Göteborg, den 23 maj på restaurang Oxen i Stockholm och den 24 maj på Handelshögskolan i Göteborg.
– Problemet var väl, säger Lars Stenvall, att vi svarade på en fråga som ingen hade ställt.
Men Magnus Sundemo konstaterar i efterhand att många idéer från den konceptbilen har levt kvar i Volvos nya prestandamodeller Polestar.
Han är glad över att Volvo har gått framåt under Geely, men drömmen om ett fristående Volvo behåller han, och han efterlyser mer visionära idéer från fackförbunden om gemensamt ägande.
Vilka har varit dina stoltaste ögonblick som facklig ordförande?
– Det är när jag har kunnat hjälpa medlemmar som har råkat ut för personliga kriser. De har tappat riktningen i livet, men så har vi hjälpt dem på fötter till ett nytt jobb och så fungerar livet igen. Eller när en människa har blivit en icke önskvärd person av arbetsgivaren, då kan facket göra stor skillnad.
Vad är din viktigaste erfarenhet som facklig ledare på Volvo?
– Att våga utmana de högsta cheferna genom att ställa även strategiska frågor, att våga agera utanför ramarna. I någon mån är det en skyldighet för ingenjörsfacket, med den kunskap vi har om företaget. Detta gäller åtminstone i ett teknikföretag som Volvo. Det gör också att ingenjörerna i sådana företag har en alldeles unik roll.
Sture Henckel
Magnus Sundemo tycker att ingenjörerna i ett teknikföretag genom sin kunskap också har ett särskilt ansvar. Foto: Jonas Lindstedt
9 kommentarer
Hej, jag reagerar starkt på rubrksättningen och att man väljer att lyfta fram det smeknamn på Magnus som omnämns. Man kan väl misstänka att VD:n i fråga inte förstår vad som ingår i begreppet ”taliban” (knappt så jag gör heller), men givet vad gruppen gör i Afghanistan så är det knappast något smickrande. Att använda det uttrycket är ignorant och obildat, att ni väljer att lyfta fram det i rubriken får en att fundera på vilken verklighet ni lever i, antagligen en där begrepp som ”taliban” bara innebär någon radikal person i turban. Jag hoppas att det faktum att jag skriver detta mailet är svar nog på hur jag reagerade när jag fick artikeln i min mailkorg. Synd att det förtar intrycket av Magnus goda arbete, och ni fick mig förvisso att läsa artikeln, men så cynisk skall jag väl inte vara.
//Erik Sönegård
Hej, tack för din kommentar! Tråkigt att du ser användning av ordet som uttryck för cynism. Naturligtvis finns det ingen jämförelse med verkliga talibaner i Afghanistan. Men Volvo Cars vd kallade Magnus Sundemo för ”Volvotaliban” och jag tycker det är rimligt att vi citerar även starka ord från boken.
Sture Henckel
Magnus är en riktig hjälte och föredöme inte bara för ingenjörer utan för alla svenskar!
Jag var själv med på tiden det begav sig på Volvo Cars när Gyllenhammar till varje pris skulle driva igenom samgåendet med med Renault. Argumenten för samgåendet var i många fall inte underbyggda med fakta och Gyllenhammar och hans anhängare var ”inte intresserade” av någon genomlysning av underlagen. Det ledde till en sorts ”gerillaverksamhet” där visssa ingenjörer och tekniska chefer samverkade i att visa på de verkliga förhållandena trots stora personliga risker i ett riktigt tufft klimat. Bl.a. bevisades att det var möjligt att installera en rak 6:a tvärs i motrummet på S80.
Sören Gyll visade sig vara mottaglig för motargumenten. Heder åt honom!
Utan dessa själuppoffrande insatser hade Volvo Cars verksamhet i Sverige varit mycket utarmad. Det mesta av produktutvecklingen hade skett i Frankrike och Sverige hade gått miste om det stora utvecklingslokomotivet Volvo Cars. Viktigt för teknisk utveckling i hela Sverige. Många svenska underlevarantörer hade på samma sätt utarmats och tvingats minska sin verksamhet här. Även Volvo trucks och Scania hade fått problem när det unika svenska fordonsclustret förlorat sin enskilt viktigaste komponent. Kanske hade även produktionsvolymen i Sverige minskat eller tom. nollats. Effekterna hade naturligtvis även påverkat hela den västsvenska och svenska ekonomin även idag.
Produkternas status hade definitivt inte mått bra av att vara ett ”derivat” av Renault . Helt förödande då Volvo cars möjliga nisch är premiumsegmentet. Detta med tanke på storlek av både hemmamarknad och tillverkningsvolym.
Vi svenskar låter oss ofta ledas i fållor utan att protestera. Det här är ett exempel på civilkurage som vi behöver mer av. Här handlade det heller inte om att blockera utan om att konstruktivt och kreativt visa på alternativa möjligheter. Magnus har ju även agerat så här i andra fall, exempelvis när det gäller bränslesnåla fordon under slutet av Ford-eran.
Magnus var trots sitt ödmjuka och diplomatiska manér en ledstjärna i det ”alternativa” arbetet. Han och alla andra som vågade ta striden är verkligen värda all respekt!
Tack Magnus, det ska bli spännande att läsa din bok.
Jag saknade denna dimension i TV-dokumentären om spelet i Renaultaffären.
Jag funderar på hur man resonerar när man som facklig organisation lyfter fram Magnus Sundemos gärningar som extra fina och bra. Han har säkert hjälpt Volvo och våra medlemmar på många sätt med sitt okonventionella arbete, men att som fackförening ge en facklig företrädare credit för att uppmana sina medlemmar att jobba gratis, citat: ”Vi utmanade medlemmarna i facket att jobba med nya idéer på luncher och kvällar.” är i mina ögon märkligt. Borde man inte som facklig företrädare kämpat för att det gavs utrymme för ”sidouppdragen” inom ramen för ordinarie tjänster istället?
Ungefär vid samma tillfälle kunde man, på Sv Ingenjörers hemsida, även läsa att den genomsnittlige ingenjören jobbar över ca 5 timmar i veckan och att våra arbetsgivare genom detta bjudits på många manår. Jag tycker inte att vi ska konkurrera genom att ge våra arbetsgivare en massa ingenjörstimmar gratis.
Är det Sv Ingenjörers uppdrag att glorifiera och uppmuntra övertid, lunch- och kvällsarbete? Eller är ert uppdrag att jobba för en arbetsmarknad där anställda får betalt för nedlagt tid, att de oftast jobbar de timmar tjänsten avser samt har balans mellan privatliv och arbetsliv? Det självklara borde vara det senare alternativet, men intrycket blir tyvärr ett annat.
Tack för din feedback!Du har givetvis en poäng i din kommentar om det varit ett normalt krisläge. Läget var dock så kritiskt i företaget och vi upplevde att företagsledningen hade tappat initiativet och inte såg hur man kunde vända ett katastrofalt läge där försäljningen rasade och pengarna rann ut ur företaget. Istället för att vara en konventionell reaktiv fackklubb valde vi då att ta ett oväntat steg och ge oss in i fighten och försöka vända läget. För mig handlade det om att ta ansvar för jobben för 1000 medlemmar och deras jobb. Det handlade inte om i längden subventionera företaget utan en kort kraftfull insats. När vinden vände lyckades vi förhandla fram ett hyfsat vinstdelningssystem och har en lönestruktur och löneläge som är bland de högsta i regionen. Vi har skapat respekt för vårt ansvarstagande både i företagsledningen och i bolagsstyrelse och vågar utmana. Läs gärna min bok och jag vore oerhört glad om du ger mig uppriktig feedback både ris och ros när du läst den.
Magnus S
Jag vill börja med att säga att mitt resonemang var ur ett generellt perspektiv. Och där står jag fast vid min åsikt. Som anställd ska man värna sin rätt, men man ska absolut inte glömma att man även har skyldigheter gentemot sin arbetsgivare.
Att situationen inom Volvo var så kritisk, som jag nu insett, var jag inte medveten om. Min huvudförklaring är att jag inte är i fordonsbranschen. Och visst, med tanke på hur många bilmärken/arbetsgivare man har att välja på inom svensk fordonsindustri så kan jag förstå att man kände sig tvungen att genomföra ”okonventionella metoder” som går emot s k normalt agerande för att ha ett jobb att gå till. Och eftersom det inte verkar ha blivit ett rutinmässigt aregande, så tänker jag: Fair enough, kanske inte så dumt ändå om nöden krävde det.
Det vore intressant att läsa din bok, men det är inget jag vågar lova att göra. Det finns för många privata parametrar att få ihop för att avlägga det löftet. 🙂
/Nicklas D
Detta låter som en riktig eldsjäl och förmåga, sådana måste svensk industri lära sig att ta väl hand om, oavsett ledningens planer. Sveriges enda konkurrensförmåga ligger i enskildas möjligheter till ”skunk work”, vi kan aldrig konkurrera med arbetstimmar.
Snyggt jobbat säger en gammal fackordförande inom Ericson! Det är svårt att överleva på ett sådant uppdrag i både med och motvind. Det har du gjort med bravur.
Jag ska absolut köpa denna bok och betonar att Magnus Sundemo hade en stor roll för mig som journalist på Dagens Industri när jag bevakade Volvo Cars under Ford-tiden och början av Geely-tiden.
Alltid intressant och inspirerande att diskutera Volvo Cars med Magnus.
Gerhard Larsson
Fd Journalist Dagens Industri