Nanotekniken utvecklas snabbt, och kunskapen om hur farliga de extremt små partiklarna är halkar efter. I brist på exakta kunskaper förordar forskarna försiktighetsprinciper.
Extremt små partiklar kan vara farliga att andas in, bara på grund av sin litenhet. De dammar betydligt mer än andra material, och vid inandning sveps de lätt ner i lungorna. Där kan de orsaka inflammation eller till och med ta sig in i blodbanorna, vilket sannolikt är farligt för hälsan.
När AFA Försäkring anordnade ett seminarium i förra veckan, berättade flera forskare om kunskapsläget om så kallade nanomaterial och hur de ska hanteras på arbetsplatsen.
Nanostorlek
Nanomaterial brukar klassas som något som i minst en dimension mäter mellan 1 och 100 nanometer.
För att illustrera hur små nanopartiklar är kan man säga, lite grovt, att en typisk nanopartikel har ungefär samma storleksförhållande till en fotboll som en fotboll har till jordklotet.
Nanomaterial är sådana som i någon dimension mäter mindre än 100 nanometer. Extremt tunna ytor och trådar kan alltså platsa i definitionen, men oftast tänker man på nanomaterial som partiklar eller små fibrer. Det kan vara silverpartiklar, metalloxider, naturliga lermineral, motoravgaser och så kallade kolnanorör.
En av de farliga egenskaperna hos sådan nanomaterial, är enligt Maria Albin, professor i arbetsmedicin vid Karolinska institutet, att de dammar flera hundra gånger mer än vanliga material. Det innebär också att partiklarna gärna hittar ner i lungorna vid andning. När partiklarna väl har hittat ner i lungan exponeras partiklarnas ytor dessutom mer mot lungan. På så sätt blir giftiga ämnen ännu giftigare när partiklarna är så små.
Men ämnen som inte räknas som giftiga i vanlig form, kan mycket väl vara det som nanopartiklar. Ett av de tydligaste exemplen är kolnanorör, små fibrer som är mer än 5 mikrometer långa. Den typ av vita blodkroppar som ska ta hand om och rensa ut sådana partiklar klarar det inte. Partiklarna är för långa och när cellen sträcker på sig för att innesluta fibern räcker den ändå inte till. Fibern blir kvar i lungan och kan orsaka inflammation, så kallad fibros.
Hon påpekade också att det oklara kunskapsläget gör det svårt för arbetsgivarna.
– De flesta arbetsgivare vet inte om det ingår nanomaterial i de varor och produkter som de använder, och om det innebär risker, sade hon.
Ann-Beth Antonsson, civilingenjör och adjungerad professor vid KTH på enheten för ergonomi, jobbar bland annat med att ta fram bättre mätmetoder. Hon poängterade att det fortfarande är svårt att mäta halten av nanopartiklar.
– Gränsvärden saknas, och om de finns, finns de ofta bara för bulkmaterial.
Vissa nanomaterial som kommer ner i lungorna kan orsaka inflammation, och måste därför hanteras ytterst noga. Illustration: eugenesergeev/Thinkstock
Exakt vad som händer med en nanopartikel efter inandning är svårt att säga. Ingen har riktigt kunna iaktta de händelseförloppen i lungorna.
Ann-Beth Antonsson förordade försiktighetsprincipen på arbetsplatser där man hanterar sådana material.
Forskarna var överens om att kunskapsläget om nanomaterial inte var optimalt, och därför också överens om att man än så länge måste tillämpa försiktighetsprincipen när man hanterar sådana material.
Maria Albin ville se det förhållningssättet spridas. Hennes slutsats var att svårlösliga kolnanorör med som är längre än 5 mikrometer ökar risken för både cancer och lungfibros. De ämnena bör man undvika, eller hantera i så låga halter att de kan hanteras ur risksynpunkt.
– Det är viktigt att både företag och fackliga organisationer får den informationen, sade hon. Det är inte rätt att lämna åt dem själva att söka reda på.
Sture Henckel
3 kommentarer
Vilken studie är det som har undersökt detta?
Kolnanorör är i regel såpass flexibla pga av sin klena diameter, att de rullas ihop till små nystan som relativt enkelt kan inkapslas av de vita blodkropparna. Det blir därför inte som för asbest fibrer, de har en större diameter och behåller sin form vilket gör att de vita blodkropparna inte kan ta innesluta fibrerna.
Hej!
Under denna länk har AFA sammanfattat seminariet. Längst ner finns forskarnas presentationer med källhänvisningar.
Tackar, presentationen är lite bättre nyanserad än vad texten är här, tycker jag. Det handlar då om en särskild sorts ”kolnanorör” som är ca 0.1 mikrometer i diameter. Dessa är då mera som vanliga kolfibrer än ”riktiga” kolnanorör (som har en diameter på 0.01 mikrometer eller mindre).