Att vara doktorand kan vara stressigt, krävande – och alldeles, alldeles underbart. Eller? I Sveriges Ingenjörers löneenkät har doktorander de senaste åren fått svara på frågor om sin situation. Så här har de svarat.
Caroline Hövik, Sveriges Ingenjörer
I Sveriges Ingenjörers löneenkät för 2022 uppger 98 procent av doktoranderna att de har en doktorandtjänst – 76 procent vid universitet/högskola, 22 procent inom näringslivet/industridoktorand. 2 procent svarar att de har ”annan finansiering”, ingen anger stipendier som finansiering.
Det är en förskjutning, säger ombudsman Caroline Hövik på Sveriges Ingenjörer.
– Förut finansierade fler sina doktorandstudier med stipendier, nu är det 0 procent. Man har en tjänst, är anställd, även om det är begränsad tid, och det gör att man kan göra sin röst hörd.
Bra arbetsmiljö och handledare
I enkäten ger doktoranderna arbetsmiljön bra betyg: 80 procent sätter de två högsta betygen, 4 eller 5 på den fysiska arbetsmiljön. För den psykosociala arbetsmiljön är det lite lägre, men fortfarande 60 procent som sätter 4 eller 5.
– Det är glädjande, kommenterar Caroline Hövik.
Också handledarna får bra betyg. 70 procent sätter en 4:a eller 5:a på frågan om de får tillräckligt stöd från sin handledare.
Caroline Hövik är positivt överraskad.
– När saker kommer till oss är det ofta problem, ofta med handledare. Då är det roligt att se att många är nöjda.
Peter Hellqvist är ordförande för Sveriges Ingenjörer på Chalmers.
Peter Hellqvist som är ordförande för Sveriges Ingenjörer och Saco-föreningen på Chalmers är inte lika överraskad.
– För de flesta fungerar relationen med handledaren utmärkt.
På frågor om de har bytt handledare svarar 9 procent ja. Ytterligare 9 procent svarar att de övervägt att byta. 82 procent har varken bytt eller övervägt att byta.
89 procent känner till att Högskoleförordningen ger rätt att byta handledare.
Har rätt att ha semester och balans i livet
På frågan om doktoranderna har balans mellan arbetet och övriga delar av livet (till exempel tid för familj, barn, vänner, fritid) svarar 49 procent 4 eller 5.
Här är resultatet lite sämre, säger Caroline Hövik.
– Många jobbar på sin semester och jobbar mycket. Här behövs en förståelse för att man som doktorand är anställd. Arbetsgivare behöver bli bättre på att informera, men också att skapa möjlighet till återhämtning och balans: man har rätt att ha semester och man ska kunna ha balans och kombinera familj och arbete.
Många känner stress
Så hur är det med stressen? 70 procent av doktoranderna svarar att de är stressade antingen varje vecka (58 procent) eller varje dag (12 procent). Det är inte bra, säger Caroline Hövik.
– Mycket i doktorandtjänsten har en inbyggd svårighet, man är student och anställd. Man har höga krav på att prestera i studierna och att till exempel undervisa. Det här har arbetsgivaren ansvar för att kartlägga och att åtgärda riskerna, gärna tillsammans med det lokala facket.
Peter Hellqvist på Chalmers tror att stressnivån varierar över tid.
– Vissa tider är stressigare: när man ska lämna in sin lic och när man närmar sig disputation. Det är inte säkert att stressen är samma hela tiden. Här är relationen till handledaren viktig – hur handledaren hjälper med att lägga upp arbetet på rätt sätt.
Han tillägger att samarbetet med handledaren är väldigt viktigt för hela upplevelsen av doktorandtjänsten. Om handledaren är verksam vid flera lärosäten – eller frånvarande av andra anledningar – kan den minskade tillgången till handledaren öka stressen.
Också finansieringssystemet inom teknisk fakultet, som gör det svårt att få förlängd doktorandtid om projektet inte utvecklas som det ska, kan ge ökad stress.
Det som stressar doktoranderna mest (av 13 olika alternativ, flera kunde anges) är:
- Oklara förväntningar från omgivningen – 55 procent svarar det
- För stora krav som tar alltför mycket tid i anspråk – 48 procent
- Arbetet är för ensamt – 41 procent
- Oro/osäkerhet inför framtiden – 37 procent
- Otydlighet i arbetsuppgifter – 36 procent
Färre tänker sig fortsatt forskarkarriär
Svaren i enkäten är ganska oförändrade över åren, men för en fråga finns det möjligen en trend. Det är om doktoranderna kan tänka sig en fortsatt forskarkarriär på högskola/universitet när de är klara.
Här har andelen ”ja” sjunkit och andelen ”nej” ökat sedan 2020.
– Vi på Chalmers tror att covid påverkat här. När man inte var på plats kunde man inte bygga relationer. Och den gemenskapen är viktig, både med handledaren och andra doktorander. Både att byta tankar om forskning, vara social och bygga nätverk, säger Peter Hellqvist.
Fler arbetar från hemmet också nu efter pandemin, och det kan bidra till att viljan att fortsätta inom akademin avtagit de sista åren.
Ska vara bra villkor
Både Caroline Hövik och Peter Hellqvist framhåller att det inte är ett mål att alla doktorander ska vilja fortsätta som forskare. Det behövs både att det finns de som vill fortsätta forska och att det finns de som vill jobba utanför högskolan.
Men det är viktigt att det är bra villkor så att bra forskare vill stanna. Lönen måste hänga med i utvecklingen inom industrin. Men det handlar också om andra villkor.
– Det är fortfarande många visstidsanställningar inom akademin. Utanför får man ofta fast jobb. Och ofta är det krav på en viss del meritering utomlands, som post doc, och det blir allt svårare om man har en partner som också gör karriär, säger Peter Hellqvist.
Han lyfter också fram att unga kan avskräckas när de ser att forskare sliter med att få finansiering. Men han hoppas på en pågående utredning, "En effektiv organisation för statlig forskningsfinansiering”, ska göra skillnad.
– Där ser man över hur forskningsfinansieringen ska fungera i framtiden, kanske gör man förändringar som gör finansieringen mer långsiktigt.
Men varken Caroline Hövik eller Peter Hellqvist märker att det är någon större nedgång i viljan att fortsätta forska. Men blir det så behöver högskolor/universitet, och facken, agera.
– Det är fortfarande många som kan tänka sig en fortsatt forskarkarriär. Det är inte alarmistiska siffror. Men det är viktigt att hålla koll på, säger Peter Hellqvist.
Använd er av facket!
De råd de har till doktorander är att vara med i facket och också engagera sig och använda sig av facken. Att höra av sig i tid om det är problem, i stället för att vänta tills problem med handledare/studierektor/chef eller vad det än är har blivit riktigt stora.
39 procent kvinnor
375 doktorander har svarat på enkäten.
89 procent bedriver forskarstudier på heltid.
39 procent är kvinnor.
84 procent har tagit sin grundexamen i Sverige.
Av de som har grundexamen från annat land har 28 procent flyttat till Sverige för att bedriva sina forskarstudier.
Peter Hellqvist har också sett personer som fått problem och som inte är med i facket, vilket gör situationen svår, när de inte kan få det stöd de behöver.
Han pekar också på att det blir fler och fler internationella doktorander och att många inte är vana vid fackföreningar.
– Vi i Saco behöver berätta vad vi kan hjälpa till med, att de får veta att det är bra att vara med.
Caroline Hövik tycker att doktorander ska engagera sig i den lokala Saco-S-föreningen.
– För att det ska gå att lyfta doktorandfrågorna på relevant sätt, ju fler yrkeskategorier som engagerar sig desto bättre blir vi.
Hon uppmanar också doktorander att organisera sig med andra doktorander.
– Det finns grupperingar, exempelvis via kåren. Prata med varandra – det råder också bot på ensamheten.
