”Såg till att inflation inte åt upp löneökningarna”
Dåvarande CF var en av parterna när märket kom till, och Sveriges Ingenjörers tidigare förbundssekreterare Anders Tihkan var med på den tiden.
Hur kom märket till? Och hur är det tänkt att fungera? Vi frågade Sveriges Ingenjörers tidigare förbundssekreterare Anders Tihkan, som var med på den tiden när Industriavtalet och märket kom till.
Bakgrunden till Industriavtalet var att höga löneökningar under 1970- och 80-talen ledde till höjda räntor, kostnader, inflation och därmed reallönesänkningar.
– Märket är att kostnadsutvecklingen i internationellt konkurrensutsatta verksamheter, framför allt industrin, inte ska vara högre än i våra konkurrentländer. Märket är alltså nivån för avtalskostnaden i exportindustrin, som sedan blir norm när andra branscher förhandlar fram sina avtal, säger Anders Tihkan.
Det nya sättet att bestämma nivån gjorde att vissa klagade: ”Ni håller nere löneökningarna i avtalen”.
– Men det vi gjorde var att se till att det inte blev inflation som skulle äta upp löneökningarna. Det har lyckats och sedan 1998 har bara två år varit utan reallöneökningar.
Inrättade Medlingsinstitutet
Det var alltså 1997 som det första Industriavtalet togs fram genom förhandlingar mellan fack och arbetsgivare inom industrin. Och 1998 som man för första gången förhandlade fram märket. Civilingenjörsförbundet, föregångare till Sveriges Ingenjörer, var en av parterna som var med.
Märket blev en institution när riksdagen år 2000 inrättade Medlingsinstitutet med Industriavtalet som modell.
– Fack och arbetsgivare inom industrin hade skapat avtalet både för industriell utveckling och för lönebildning.
Individuell lönesättning
Märket sätter nivån för värdet av lönehöjningar och annat i branschavtalen, men har ingen direkt koppling till vad man får som individ.
Anders Tihkan pekar på vikten av att skilja på kollektiv och individuell lönehöjning i statistiken.
– När kurvan för lön som funktion av antal år efter examen rör sig uppåt beror det på att lönenivån höjs kollektivt. Men individerna rör sig dessutom efter x-axeln med ytterligare ett yrkesverksamt år. Och även om kurvans nivå inte höjs får de i genomsnitt lönehöjning på grund av kompetenshöjning, jobbyten med mera så att de följer kurvan.
Tolkas ofta fel
I löneavtalen står att det ska vara individuell och differentierad lönesättning och att lönen sätts lokalt. Branschavtal utgör inget tak för lokala löneökningar.
– Och man ska få veta av sin arbetsgivare vad man ska göra för att kunna höja sin lön. Ingenstans i branschavtal sägs att lönesättningen ska grundas på märket, utan på lokala förutsättningar och på lönesättningsprinciper som arbetsgivaren är bunden av. Om lönesättande chef säger ”Vi har fått order att hålla oss till märket”, då ska man ta upp det med sina fackliga företrädare lokalt, för så ska det inte vara.
Anders Tihkan konstaterar att många arbetsgivare ändå åberopar märket som ett tak för löneökningar.
– De kan säga att ”Du kan inte få en högre löneökning än märket”. Men det är en vantolkning både av märkets funktion och av branschavtalet.
Märket kan ha flera delar
I märket kan det ingå flera delar. Förutom lön kan det också ingå kostnader för till exempel arbetstidsförkortning. I avtalsrörelsen 2023 så enades man om 7,4 procent på två år, men uppdelat så här:
- 2023: 3,9 procent till löneökningar och 0,2 procent till flexpension
- 2024: 3,1 procent till löneökningar och 0,2 procent till flexpension
Andra avtal kan göra en annan fördelning och ha avsättningar till andra kostnader.
Så här har märket varit sedan 2004 enligt en sammanställning från Medlingsinstitutet:
- 2004: Industrin tecknade ett treårsavtal som landade på ca 7,3 procent inklusive värdet av arbetstidsförkortningar
- 2007: Industrins avtal beräknades till 10,2 procent på 36 månader
- 2010: Industrins avtal beräknades till 2,6 procent på 18 månader
- 2011: Industrins avtal tecknades med olika längd, men med en årstakt på 2,6 procent
- 2013: Industrins avtal beräknades till 6,8 procent på 36 månader
- 2016: Industrins avtal beräknades till 2,2 procent på 12 månader
- 2017: Industrins avtal beräknades till 6,5 procent på 36 månader
- 2020: Industrins avtal beräknades till 5,4 procent på 29 månader
- 2023: Industrins avtal beräknades till 7,4 procent på 24 månader
Fackförbunden som förhandlar – och de som stöttar processen
Fackförbunden som tog fram Industriavtalet tillsammans med arbetsgivarna inom industrin kallades Förhandlingsrådet. Där ingick Metall, CF (Civilingenjörsförbundet, som senare gick samman med Ingenjörsförbundet och bildade Sveriges Ingenjörer) och dåvarande SIF (Svenska industriarbetarförbundet, som senare, efter en sammanslagning med HTF, blev Unionen).
I dag kallas gruppen Facken inom industrin. Där ingår Sveriges Ingenjörer, IF Metall, Unionen, GS (Facket för skogs-, trä- och grafisk bransch) och Livsmedelsarbetarförbundet.
För att underlätta avtalsförhandlingarna och undvika konflikter så finns Opo, Opartiska ordförande, som kommer in i slutet av förhandlingarna, och den statliga myndigheten Medlingsinstitutet.
