Debatt: ”Sverige måste satsa på raffinering, inte bara bryta malm”

Sverige står inför ett vägval. Antingen bygger vi fabrikerna som raffinerar framtidens metaller, eller så låter vi Kina fortsätta kontrollera den globala teknologin.

Kina har under det senaste året visat hur snabbt ekonomiska beslut kan förvandlas till politiska vapen. I oktober införde landet nya exportkontroller på ytterligare fem sällsynta jordartsmetaller, däribland holmium, erbium och europium. Samtidigt omfattas nu även teknik och utrustning som används för att framställa dessa metaller. Det betyder att även produkter som innehåller kinesiskt material kan kräva exportlicens. Åtgärden skakar hela den globala teknologikedjan och visar hur beroende världen fortfarande är av Kina.

Sällsynta jordartsmetaller är grunden i modern teknologi. De finns i allt från mobiltelefoner till elbilar och missilsystem. Men trots sitt namn är de inte särskilt sällsynta. Problemet ligger inte i fynden i marken, utan i förädlingskedjan. Kina raffinerar i dag omkring 90 procent av världens produktion, och det är där den verkliga makten sitter.

EU har reagerat genom att anta Critical Raw Materials Act. Målen är ambitiösa: minst 10 procent av unionens behov ska brytas inom EU, 40 procent ska förädlas här och 25 procent ska komma från återvinning. Men bakom siffrorna döljer sig en obalans. De flesta konkreta satsningarna sker fortfarande i gruvor och prospektering, medan investeringarna i raffinering är små och splittrade. Några hundra miljoner i forskningsprojekt väger lätt mot de miljardbelopp som krävs för att bygga faktiska fabriker.

Samma mönster syns i Sverige. Regeringen har talat om en gruvnation i världsklass och SGU fokuserar på prospektering. Men gruvor ensamma ger oss ingen självständighet. När LKAB 2023 presenterade fyndigheten i Kiruna kallades den en milstolpe för Europas försörjning. Men utan kemisk förädling är malmen bara sten.

LKAB har tagit viktiga steg. I Luleå byggs nu en demonstrationsanläggning för att utvinna sällsynta jordartsmetaller ur restprodukter från järnmalm med planerad drift 2026. Det är en lovande början men långt ifrån tillräckligt. För att Europa ska kunna nå sitt mål om 40 procent krävs investeringar på tiotals miljarder euro. Sverige borde ligga i framkant, inte på försöksstadiet.

Raffinering är inte bara en fråga om försörjningstrygghet utan också en industripolitisk chans. Den kräver teknisk kompetens, avancerad kemi och långsiktigt kapital och skapar kvalificerade arbetstillfällen. I en tid när svensk industri möter global konkurrens och strukturell arbetslöshet vore det kortsiktigt att inte satsa på en sektor med så hög strategisk betydelse.

Om Sverige etablerar kapacitet för raffinering kommer resten av världen att skicka sina så kallade sällsynta metaller hit i drivor. Vi har redan elen, kompetensen och stabiliteten som krävs. Det vi saknar är politisk vilja och en tydlig strategi.

Det är dags att sluta tala om sällsynta metaller som ett naturresursproblem. De är ett industriproblem. Och industriproblem löses inte i gruvor utan i fabriker.

Regeringen måste våga ta ledningen. EU:s strategi räcker inte. Sverige behöver en egen plan för att bli Europas centrum för hållbar metallraffinering. Det är där framtidens makt, innovation och arbetstillfällen finns.

Jesper Wärn
Civilingenjörsstudent i datateknik vid Chalmers tekniska högskola