Alfred Nettelbrandt, även kallad Mr CF och Civilingenjörsförbundets förste ombudsman och förbundsdirektör avled den 12 juli. Under hans ledning blev Sveriges ingenjörer en avtalspart på arbetsmarknaden.Alfred Nettelbrandt, även kallad Mr CF och Civilingenjörsförbundets förste ombudsman och förbundsdirektör avled den 12 juli. Under hans ledning blev Sveriges ingenjörer en avtalspart på arbetsmarknaden.
Alfred Nettelbrandt anställdes 1950 av väg-och vattenbyggarna och elektroingenjörerna i Teknologföreningen STF för att hjälpa medlemmarna i förhandlingarna om löner och anställningsvillkor. Han var då bara 30 år och den förste som hade tagit sig an sådana frågor för Teknologföreningens medlemsorganistationer.
Behovet av hjälp i löne- och anställningsfrågor ökade och 1954 bildade organisationerna Sveriges Civilingenjörsförbund där Alfred blev förste ombudsman. Men att få en förhandlingsposition på arbetsmarknaden var inte så lätt. TCO hade redan organiserat förbund för statlig, kommunal och privat sektor och var inte villigt att släppa fram några ingenjörer.
– Alfred var visionär och dessutom en person som vågade göra saker som i första steget kanske var ofördelaktiga men som ledde till en god utveckling på lång sikt, säger Anders Tihkan, ombudsman som anställdes av Nettelbrandt 1979.
Vad han syftar på är bland annat dubbelanslutningsavtalet med SIF som, trots att många var väldigt misstänksamma mot det, faktiskt ledde till att förbundet tog plats vid förhandlingsbordet och slöt ett femårsavtal med SAF 1969.
Från 1971 företrädde CF de privatanställda akademikerna i Saco och 1973 var förbundet en av grundarna av Privattjänstemannakartellen PTK.
1974 fusionerade Teknologföreningen och Civilingenjörsförbundet och Alfred Nettelbrandt blev den förste förbundsdirektören i den nya organisationen som han framgångsrikt ledde till sin pension 1983.
– Utan Alfreds förmåga att driva förbundet framåt och se till att Civilingenjörsförbundet verkligen blev en part att räkna med tror jag inte att svensk arbetsmarknad hade sett ut som den gör i dag, säger Anders Tihkan.
Alfred Nettelbrandt blev 92 år gammal.
JG
14 kommentarer
Till kommentaren kan man också lägga till politikers tillåtelse och näringslivet rätt att själva definiera ”arbetsbrist” och då också rätten att importera utländsk arbetskraft. Vi kan ta detta med dataspecialister ifrån Indien och Kina, deras primära syften är egentligen till för att exportera bort jobb, de jobbar här en kortare tid bara för att lära upp sig ifrån den svenska arbetskraften för att därefter återvända till sina hemländer. Den svenska arbetskraften får då sparken pga av arbetsbrist:-(
Redaktionen sätter härmed punkt för kommentarer till denna artikel.
Tack Henrik,
för att du belyser detta problem, jag håller med dig från första tecken till sista punkt.
Alla som söker kommer idag in på svenska ingenjörsutbildningar! det är förfärligt, och det enda förbundet gör är att skrika efter fler platser!?
Har själv lämnat landet och Sveriges ingenjörer då det är enda sättet att få betalt för sin utbildningstid.
Jag har vänner (civilingenjörer nyexaminerade) som blivit erbjuden jobb med månadslön på 21 000 skr, så illa är det faktiskt.
”Det är möjligt att jag inte kan övertyga dig här, men självfallet är det inte ett mål för förbundet – vare sig uttalat eller outtalat, ensamt eller i maskopi med andra – att det ska utbildas ingenjörer i överskott.”
I slutändan kokar allt ner till om det sker en minskning av antalet platser på ingenjörsutbildningarna eller ej. Och det som framkommit är ju att platserna tvärtom har ökat! Jag tycker siffrorna ovan som visar på överutbildningen och överutbudet på ingenjörer talar sitt tydliga språk. Så länge jag inte ser någon förändring där antalet examinerade samt antal platser på ingenjörsutbildningarna kraftigt minskar lyckas du inte övertyga mig, svårare än så är det inte.
Detta ska också ses i ljuset av kommentarer från Sveriges Ingenjörer (SI) i media där företrädare för SI ständigt fortsätter att driva på för ökat antal ingenjörer i Sverige. Se exempel nedan:
* Ny Teknik, nr 35, 1 sept 2010, Karriär bilagan:
Tidningen skriver: ”Många anser att ingenjörer har för dåligt betalt och att det beror på att det utbildas för många?”
Peter Larsson (samhällspolitisk direktör på SI) svarar: ”-Det behöver finnas god tillgång på ingenjörer, arbetet blir mer kunskapsintensivt. Det är heller inte säkert att det blir högre lön bara för att det blir färre ingenjörer, …”
* Ny Teknik, 11 mars 2010:
Tidningen skriver: ”Högskoleingenjörens framtid är ljus, medan man räknar med överskott på civilingenjörer i Högskoleverkets senaste rapport. […] Högskoleverket spår dåliga utsikter också för dem som utbildar sig inom informatik, data- och systemvetenskap och naturvetenskap.”
Peter Larsson (SI) kommenterar detta: ”Ett mycket kortsiktigt perspektiv…”
* Tidningen Arbetsmarknaden, mars 2010:
”Pensionsavgångar och bristande teknikintresse är orsaker till ingenjörsbristen. Den bristen kommer att bli värre framöver. Det menar bland andra Peter Larsson, samhällspolitisk chef på Sveriges Ingenjörer och med i Teknikdelegationen, som är tillsatt av regeringen för att öka ungdomars intresse för bland annat teknik. ”
Listan av liknande uttalande kan göras lång och speglar tydligt ambitionen hos Sveriges Ingenjörer att driva på för ökat antal utbildningsplatser och ingenjörer. Samma typ av propaganda förekommer också i flera rapporter producerade av SI. Tydligare än så kan det inte bli.
Så nej, du har inte lyckats övertyga mig. Snarare är jag stärkt i min övertygelse om att Sveriges Ingenjörer i sin giriga ambition att öka antalet medlemmar är en av de största orsakerna till att arbetsmarknaden, löneutvecklingen, yrkets status, osv är och kommer förbli usel för ingenjörer under överskådlig framtid.
Hej Henrik,
Jag förstår din oro, och inte heller är jag på något sätt blind för de frågor du tar upp. Jag har lyft dem bland annat i ”Sverige behöver Ingenjörer” (s.35-36) och i den undersökning till examinerade 2005/2006 vi genomförde förra året, ”Nya ingenjörer om utbildning och arbete” (s. 30-33). Det är alltså inget vi duckar för, och det kommer finnas anledning att ta upp det igen.
Det är möjligt att jag inte kan övertyga dig här, men självfallet är det inte ett mål för förbundet – vare sig uttalat eller outtalat, ensamt eller i maskopi med andra – att det ska utbildas ingenjörer i överskott . Sveriges Ingenjörer är sina medlemmar, om jag tillåter mig att låta lite högtidlig, och missnöjda ingenjörer kommer vare sig vilja bli eller fortsätta vara kvar som medlemmar.
Olle Dahlberg
Utredare
Sveriges Ingenjörer
Hej Olle,
Eftersom du säger att de ca 2.000 avsåg examinerade civilingenjörer i mitten av åttiotalet, så lär antalet som pensioneras nu alltså vara *ännu* lägre? Troligtvis närmare 1.000 kanske?
Att även teknologie kandidater och magisterar ingick i de 11.000 som angavs stämmer, men som det påpekades delar de till stor del samma arbetsmarknad som högskole ing och civ ing och innefattas ofta i det diffusa begreppet ”högskoleutbildade ingenjörer”. Kommentaren ”Sifforna kan inte heller vidare summeras av det skälet att vissa har tagit ut dubbla, eller två på varandra följande examina.” stämmer säkert, men frågan är hur stor påverkan det har (handlar det om kanske 1.000-2.000 personer?).
Slutsatsen är väl således trots allt att siffrorna 2.000 pensionerade vs 11.000 examinerade => 9.000 högskoleutbildade ingenjörer i nettotillskott per år troligtvis inte ligger är alltför långt ifrån sanningen.
I diskussionen på SIs hemsida sattes detta även i perspektiv till andra utbildningar och det nämns att antalet läkare som examineras är ca 1.000 per år, vilket är i princip är oförändrat sedan 80-talet. Utbildningen kräver också inte oväntat maxbetyg, garanterar mycket hög lön och förs i media ständigt fram som den utbildning alla toppstudenter söker. Utvecklingen för exempelvis jurister har varit något sämre vad jag minns, men kräver fortfarande höga betyg och ökningen av antalet utbildningsplatser är inte i närheten av den för ingenjörerna. Faktum är att de tekniska högskoleutbildningarna har ökat mer än alla andra kategorier under de senaste 20 åren och det med råge. Att då som Ulf skriva att ”även om ingenjörernas status inte är densamma som förr, så kan det sägas om snart sagt alla andra akademiska yrkesgrupper – inklusive läkare och jurister.” tycker jag inte alls stämmer.
Man kan också fundera över vad som händer när detta nettotillskott på 9.000 ingenjörer per år (cirka!) ska absorberas på arbetsmarknaden. Där tycker jag du gör en bra analys i din kommentar – det är inte rimligt att de ska ersätta gymnasieingenjörer som pensioneras. Problemet är bara att det är just det som händer i praktiken just nu! Överutbudet på ingenjörer leder via principen om tillgång och efterfrågan till att de helt enkelt *tvingas* ta jobb med lägre lön som de är egentligen är överkvalificerade för (vilket lömskt nog inte syns i arbetslöshetsstatistiken!). Och det är enligt mig den huvudsakliga förklaringen till ingenjörernas sjunkande löner, status och allt mindre kvalificerade jobb.
Men studenterna inte är dummare än att de inser detta, vilket även visar sig i det sedan lång tid sjunkande ansökningstrycket till ingenjörsutbildningarna med allt sämre lämpade sökande. SI, företagen och staten som ivrigt påhejat den ohämmade expansionen av ingenjörsutbildningarna kommer på sikt få se resultatet i form av att de ingenjörer som examineras är allt mindre kvalificerade. Sverige tappar med tiden då ofrånkomligt sin status som framgående ingenjörsland. Den girigheten som visats med målsättningen att få ständigt ökad tillgång på högkvalificerade ingenjörer till låga löner kommer således straffa sig. Företagen lär väl först gråta en krokodiltår över detta, sedan flyttar de bara verksamheten till Indien och Kina. SI och staten lär däremot får svårare att undgå problemen. Ärligt talat tror jag det här är upplagt för en tragisk lose-lose situation utan vinnare.
Den dialog på ingenjörsbloggen du nämner, Henrik, följde på ett blogginlägg jag gjorde i våras om sökande till ingenjörsutbildningarna. Jag hänvisade där också till en rapport jag skrev 2008 (”Sverige behöver ingenjörer”), ur vilken flera av siffrorna i diskussionen var hämtade – tex de du refererar till. De c:a 2000 avsåg dock examinerade civilingenjörer i mitten av åttiotalet, och i de 11 000 ingick även teknologie kandidater och magistrar. Sifforna kan inte heller vidare summeras av det skälet att vissa har tagit ut dubbla, eller två på varandra följande examina.
Men visst har ingenjörerna blivit fler under årens lopp. I vår lönestatistik för 1959 fanns tex uppgifter för 106 civilingenjörer med examen 1939, varav 61 var i privat tjänst. Totalt omfattade statistiken 5273 civilingenjörer med examensår från 1939 och framåt.
En av poängerna jag lyfte fram i rapporten var att en brist snarare riskerar att uppkomma på ingenjörer före högskolenivån, när stora skaror gymnasieingenjörer nu börjar gå i pension. Till del kommer de att behöva ersättas av ingenjöre med högre kompetens men, som jag skrev då, det är varken ”riktigt eller realistiskt att på sikt ersätta alla i dessa grupper med högskoleingenjörer”. För civilingenjörernas del gällde oron då i första hand att söktrycket hade fallit kraftigt under en följd av år.
Jag ska inte dra hela rapporten här, men kasta gärna ett öga i den. Du hittar den på vår webb under Om förbundet/Rapporter och undersökningar.
Olle Dahlberg
Utredare
Sveriges Ingenjörer
Hej Ulf,
Eftersom jag inte tycker du själv lyckas komma på någon bra lösning på problemet med civilingenjörernas sjunkande status, löneutveckling och försämrade arbetsmarknad så ska jag hjälpa dig på traven. Det hela är mycket enkelt:
1. Bryt upp Sveriges Ingenjörer (SI) och återskapa Civilingenjörsförbundet som ett fackförbund som endast har till uppgift att se till civilingenjörernas intressen.
2. Arbeta aktivt för att minska antalet platser på ”ingenjörsutbildningarna” på högskolorna (civ ing, högskole ing, systemvetare, etc).
Starka krafter väljer dock att blunda för detta eftersom det skulle innebära minskat antal medlemmar i förbundet. Jag sökte på Sveriges Ingenjörers hemsida och hittade följande blogginlägg med mycket bra tillhörande kommentarer där några personer diskuterade delar av detta ingående, se:
http://www.ingenjorsbloggen.se/2010/05/sokande-till-ingenjorsutbildningar-mattas-av/
Bland annat framgår det att det nu pensioneras ca 2.000 högskoleutbildade ingenjörer per år, medan det examineras 11.000 => ett nettotillskott av 9.000 ingenjörer *per år*!. Och trots detta fortsätter Sveriges Ingenjörer att använda medlemsintäkterna för att propagera för att det ska bli ännu fler platser på ingenjörsutbildningarna.
Jag ser ingen annan förklaring till detta än att SI har en övergripande målsättning att växa som organisation och få in så mycket medlemsintäkter som möjligt. För att uppnå detta måste det finnas många utbildningsplatser, vilket resulterar i ett överutbud av ingenjörer som pressar ner lönerna så att företagen kan anställa ingenjörer även till arbeten där de egentligen är överkvalificerade, och slutligen måste ingenjörernas status sjunka så de låga lönerna kan motiveras. Staten, företagen och SI gynnas alla av detta. Förlorarna är SIs medlemmar, ingenjörerna.
Låt mig först säga att det inte känns alldeles bra att föra den här diskussionen i direkt anslutning till en runa om Alfred Nettelbrandts frånfälle. Men jag vill ändå säga att även om ingenjörernas status inte är densamma som förr, så kan det sägas om snart sagt alla andra akademiska yrkesgrupper – inklusive läkare och jurister. Inte heller kung, präster, borgare eller bönder har riktigt samma ställning i samhället som för 100 år sedan.
Till del speglar det trots allt det faktum att Sverige har genomgått en demokratisk utveckling, där högre utbildning har gjorts möjlig för långt fler än tidigare – vilket också har svarat mot ett ökat behov. Dessa förändringar ser jag odelat positivt på.
Värre är att teknik och ingenjörer inte är ord som har den positiva laddning vi skulle önska. Detta vill jag definitivt råda bot på: inte för att jag bekymrar mig över ingenjörens sociala status i första hand, utan för att jag menar att Sverige behöver ingenjörer – bra ingenjörer. Här kan jag bland annat nämna förbundets engagemang i Teknikkollo och Teknik-SM, liksom den representation vi haft i Teknikdelegationens arbete (som avrapporterades i utredningen Vändpunkt Sverige).
Jag är övertygad om att teknikintresset måste stimuleras tidigt i skolan, om vi ska få nyfikna och ambitiösa ungdomar – som dessutom är väl förberedda för uppgiften – att söka sig till våra ingenjörsutbildningar. En kompetent och driven ingenjörskår, som fortsätter att hålla svensk teknik i framkant, är på både kort och lång sikt en nödvändig förutsättning för löneutveckling och karriärmöjligheter.
Ulf Bengtsson
Förbundsordförande
Sveriges Ingenjörer
Håller helt med. Att civilingenjörsförbundet blev Sveriges Ingenjörer var MYCKET olyckligt främst av skälen nämnda ovan. Allt går dock att ändra på. Hur gör vi för att vi civilingenjörer återigen ska få ett eget förbund? Jag vill ha ett förbund som bara ser till civilingenjörers intressen! Någon som är intresserad av att återigen bryta sig ur den soppa som nu är Sveriges Ingenjörer? Bättre att ha ett litet fokuserat förbund än en stor röra.
Yrkeskårens erkännande tillika samhällets värdering kan erafaras i väl definierad, mätbar form sedan de gamla fenicierna uppfann pengar.
Det är något elemäntert fel då en nykläckt STA läkare får högre ingångslön än en erfaren ”civilare” tjänar med 30 arbetsår bakom sig.
Fakta:
Medicinsk exmen vs universitetsexamen från teknisk universitet.
Statligt sjukhus vs privatanställd amigos!
Noll års arbetslivs/yrkeserfarenhet vs 30 år.
Tack för det CF! R.I.P. Avec moi le deluge.
CF (eller Ingenjörerna för all del ) har aldrig, aldrig adrig haft varken chansen eller ambitionen att jämna ut eller ens fylla gapet (hellre avgrunsdjupet) mellan dessa yrkesskråns löner.
Sannerligen – Läkarförbundet är beundransvärt, deras hållning, tradition och agerande borde CF ha studerat ingående under årens gång…. nu är det kört dessvärre.
I alla fall – mina barn avrådde jag starkt från tekniska yrken, dessa 5-6- studieår kan de kämpa lika väl som t.ex. medicinstuderande – utdelningen kommer senare automatiskt, garanterat 🙂
Hej Ulf,
Vad det gäller urholkningen av varumärket ”civilingenjör” så står jag fast vid att det tappat ordentligt sedan Sveriges Ingenjörer bildades. Egentligen är det inte speciellt konstigt; när förbundet ändrar namn från Civilingenjörsförbundet till Sveriges Ingenjörer, medlemstidningen ändrar namn från Civilingenjören till Ingenjören, och förbundet i sin externa kommunikation som en naturlig följd byter ut ordet civilingenjör mot det diffusa samlingsordet ”ingenjör”, så smittar det av sig och sipprar vidare till media och platsannonser. För civilingenjörerna medför det negativa konsekvenser som jag nämnde i kommentaren ovan.
Vad det gäller den allmänna negativa trenden inom inom teknikområdet avseende tex löner och status så håller jag dock med dig att den har pågått en längre tid. Angående utvecklingen av lönerna så läste jag tex i en artikel i tidningen Ingenjören Nr1/2010 att fram till 2003 så hade civilingenjörerna en ganska bra löneutveckling, men de senaste 7 åren har de halkat efter samtliga jämförda kategorier (läkare, civilekonomer och industriarbetare). Angående civilingenjörernas sjunkande status så återspeglas det delvis i att antalet förstahandssökande per utbildningsplats som konsekvent sjunkit från 1997 och framåt, och år 2007 var så lågt som 1.2. Samma trend syns bland antalet sökande till högskoleingenjörsutbildningarna som också sjunkit konsekvent från 1997 och framåt, och år 2007 var söktrycket så lågt att i princip alla sökande kom in! (År 2009 var siffrorna tillfälligt marginellt bättre, men det beror på att det är extremt stora årskullar just nu.)
Med bakgrund av ovanstående undrar jag slutligen vilka huvudsakliga orsaker du ser till den allmänna negativa utvecklingen inom teknikområdet (avseende löner, yrkets och utbildningarnas status, ansökningstryck med mera), som även du sade dig ha observerat? Och vad gör Sveriges Ingenjörer konkret för att ”motverka” var och en av dessa orsaker?
Alfred (Mr CF) lär väl vända sig i graven när han tänker på att det anrika Civilingenjörsförbundet slogs samman med Ingenjörsförbundet och ersattes av det hopkok som kallas Sveriges Ingenjörer. För civilingenjörerna var detta verkligen ingen bra idé. Aldrig att Läkarförbundet ens skulle för sig att på liknande sätt gå samma med Vårdförbundet (som är fackförbund för sjuksköterskor, barnmorskor etc).
Vad bildandet av Sveriges Ingenjörer har lett till är att alla nu slarvigt benämns som ”ingenjörer” oavsett utbildningsbakgrund. En civilingenjör är en högskoleingenjör är en naturvetare med kandidatexamen är en gymnasieingenjör är en person med allmän teknisk utbildning. Begreppet civilingenjör börjar som en konsekvens av detta i media och platsannonser alltmer ersättas av det allmänna begreppet ”ingenjör”. Arbetsgivarna hävdar vidare vid löneförhandlingarna med civilingenjörer att en civilingenjör inte bör ha mer i lön än en högskoleingenjör. Och vid löneförhandlingarna med högskoleingenjörer hävdar de att en högskoleingenjör inte bör ha mer i lön än en gymnasieingenjör, osv.
Civilingenjör var tidigare en titel med ett starkt varumärke som stod för teknisk spetskompetens, skarpa hjärnor och kvalité. Nu har titeln blivit urvattnad och tappat sin status – civilingenjörerna har blivit en del av ”ingenjörshavet”. Det kan ni tacka Civilingenjörsförbundet för som valde att fatta beslutet att gå samman med Ingenjörsförbundet och bilda Sveriges Ingenjörer. Men sen har detta fackförbund på senare år heller inte haft medlemmarnas intresse i fokus. För förbundet handlade det istället om att växa som organisation och att medlemsantalet och därmed medlemsintäkterna kunde öka. De negativa konsekvenser det skulle få för medlemmarna i dåvarande Civilingenjörsförbundet var inget man brydde sig om.
När Sveriges CivilingenjörsFörbund bildades av Alfred Nettelbrandt år 1954 var det för att tillgodose de högskoleutbildade ingenjörernas intressen. Detta framgår tydligt av dokument från den tiden. Alfred hade heller ingenting emot att CF år 1996 beslutade att rekrytera även högskoleingenjörer. Alfred var visserligen vid denna tid pensionär sedan många år, men aktivt intresserad av förbundets verksamhet och dess framgångar.
Urholkningen av varumärket civilingenjör är likväl ett allvarligt problem, som vi på olika vägar försöker motverka. Tyvärr har trenden i samhället ganska länge varit ganska sval gentemot teknikområdet, och även vi civilingenjörer måste nog inse att vi måste förändra synen på hela området, och faktiskt höja statusen på alla ingenjörer, såväl gymnasieingenjörer som högskoleingenjörer, civilingenjörer, tekniska licentiater och tekniska doktorer. Det är dock inte så att utarmningen startade med att vi bildade Sveriges Ingenjörer, eller ens med att CF 1996 började rekrytera högskoleingenjörer, det går betydligt längre tillbaka i tiden. Vad vi möjligtvis kan se under det senaste året är att synen börjar vända igen.
Ulf Bengtsson
Förbundsordförande
Sveriges Ingenjörer