”Att jag lever är ett stort under”

"När mina barnbarn kramar om mig, det är viktigt". Stefan Zablocki överlevde Förintelsen i Nazityskland och kom till Sverige som femtonåring. I dag föreläser han fortfarande, 81 år gammal, för skolelever om sitt liv. På bilden syns han med barnbarnet Emil. Foto: André de Loisted/Scanpix.

"När mina barnbarn kramar om mig, det är viktigt". Stefan Zablocki överlevde Förintelsen i Nazityskland och kom till Sverige som femtonåring. I dag föreläser han fortfarande, 81 år gammal, för skolelever om sitt liv. På bilden syns han med barnbarnet Emil. Foto: André de Loisted/Scanpix.

Han blev ingenjör för att bygga upp Israel efter andra världskriget. Men ödet ville annorlunda. I dag kan Malmö tacka Stefan Zablocki för sina smarta cykelöverfarter – men framför allt för att han om och om igen berättar om sitt liv, trots att det river upp sår.

"När mina barnbarn kramar om mig, det är viktigt". Stefan Zablocki överlevde Förintelsen i Nazityskland och kom till Sverige som femtonåring. I dag föreläser han fortfarande, 81 år gammal, för skolelever om sitt liv. På bilden syns han med barnbarnet Emil. Foto: André de Loisted/Scanpix.

"När mina barnbarn kramar om mig, det är viktigt". Stefan Zablocki överlevde Förintelsen i Nazityskland och kom till Sverige som femtonåring. I dag föreläser han fortfarande, 81 år gammal, för skolelever om sitt liv. På bilden syns han med barnbarnet Emil. Foto: André de Loisted/Scanpix.

Han blev ingenjör för att bygga upp Israel efter andra världskriget. Men ödet ville annorlunda. I dag kan Malmö tacka Stefan Zablocki för sina smarta cykelöverfarter – men framför allt för att han om och om igen berättar om sitt liv, trots att det river upp sår.

När jag var tretton år gammal blev jag född på nytt. Nästan alla barn i ghettot hade blivit infösta i ett hus. Jag och två andra klättrade upp på husets vind och gömde oss. I fyra dagar låg vi där, utan mat, tills en grupp kom dit och skulle städa. Vi lyckades få deras uppmärksamhet, och de lade oss på sin vagn under en filt och tog oss tillbaka till ghettot i Keilce, där mamma och pappa var.

I fyra dygn hade de trott att jag var död. De andra 45 barnen, mellan 15 månader och 13 år, hade tagits ut till begravningsplatsen och avrättats.

Vi blev kvar i Kielce i ett år. Sedan lastade de oss på öppna järnvägsvagnar och körde oss till Auschwitz. Så kom vi till helvetet. Här skildes min pappa och jag också från min mor, kvinnorna satt i ett eget läger. Vi satt i Auschwitz-Birkenau, och det kan jag säga, det var den ultimata ondskan. Jag levde inte dag för dag, jag levde timme för timme.

Men nazisterna behövde arbetskraft, och till slut tog de också några från Auschwitz till arbetsläger. Och min pappa och jag hade mycket, mycket tur och lite skicklighet och kom med på en sådan transport. Men mamma var kvar.

I slutet på kriget gjorde nazisterna allt för att vi inte skulle bli befriade. De hade lastat oss i boskapsvagnar, över 100 man i varje vagn, och körde oss österut på natten, mot en stad som heter Wöbbelin. Det tyska flygvapnet var helt utraderat, och allierade flög med jaktplan och sköt mot alla rörelser på vägar och järnvägar för att stoppa logistiken.

Pappa hade lyckats sätta sig ned, och jag låg med huvudet i hans knä. Men så somnade pappas fot, och han bad mig ställa mig upp. Ögonblicket efteråt blev pappa skjuten i benet. Om jag hade legat kvar hade kulan suttit i mitt huvud.

Den 2 maj 1945, sex dagar före kriget slut, blev vi befriade. Våra vakter hade fått order, har jag fått höra i efterhand, om att skjuta oss allihop. Men då stod amerikanerna bara några kilometer väster om oss och ryssarna bara några kilometer österut, så vakterna fick kalla fötter. De jagade ner oss till några baracker och flydde. Morgonen efter kom amerikanerna och befriade oss.

Vi skickades till ett uppsamlingsställe utanför Hamburg. Så var det någon som berättade för mig att sjuka och skadade fångar kunde komma till något land, Schweden. Jag skulle kunna berätta i timmar om hur jag jagade runt för att försöka få tag i någon som kunde få oss dit. Men till slut lyckades jag få kontakt med en amerikansk officer och berättade via tolk min historia – jag kunde ju inte engelska – och han sade ”no problem!”.

Några dagar senare sattes vi på ett fartyg, och den 26 juli 1945 kom vi in i Malmö hamn. Och det var som att komma till paradiset. Jag var 15 år gammal, 128 centimeter lång och vägde 25 kg.

När vi kom fram till Malmö kom ambulanser och körde oss till Allmänna sjukhuset. Och det här är viktigt att berätta, för det är en av höjdpunkterna i mitt liv. Ambulansen stannade och jag hoppade av. Och då stod två kvinnor framför mig, som båda hade suttit i lägret i Kielce och som vi skildes från i Auschwitz. De tittade på mig och frågade ”Stefan, är det du?”. ”Ja”, sade jag. Och de sade: ”Din mamma är i Sverige”.

Mamma hade kommit med de vita bussarna, bussar som i slutet av andra världskriget åkte från Sverige till Tyskland för att rädda skandinaver som satt i koncentrationsläger. Några få icke-skandinaver fick också åka med, och min mamma var en av dem.

Jag var säker på att hon var död. Och hon var säker på att vi var döda. Men hon fanns i en flyktingförläggning i Norrköping. Så vi skickade telegram dit, och så kom hon till Malmö. Vi är unika, vi är ensamma om att hela familjen överlevde. Alla tre.

Vi fick en liten lägenhet i Malmö, en tvåa, och efter några månader sökte jag in på realskolan. Och på något sätt klarade jag det. Jag blev till och med uppmärksammad i tidningen – ”polsk pojke tog realen på tre år”. Sedan sökte jag in på Högre tekniska läroverket i Malmö och blev ingenjör. Det var ett yrke som jag tyckte var bra, eftersom jag fick bygga upp något.

Men efter alla mina upplevelser så ville jag till Israel. Jag ville vara med och utveckla landet från grunden. Så jag åkte dit och började studera till civilingenjör på Israel Institute of Technology. Jag träffade en flicka och gifte mig, och 1960 hade jag både en fru och en examen – men inga pengar. Dessutom väntade vi ett barn.

Så vi bestämde oss för att åka till Sverige. Väl här fick vi ett barn till. Planen var att jag skulle jobba och spara pengar fram tills det var dags för vår äldsta dotter att börja i skolan, sedan skulle vi köpa en lägenhet i Israel och flytta tillbaka.

Men ödet ville annorlunda. När barnen var 3 och 5 år gamla fick min fru en astmaattack. Hon dog på Allmänna Sjukhuset i Malmö. Och där stod jag med två barn, fem och tre år gamla, med jobb, lägenhet och föräldrar här i Sverige. Så jag stannade och blev svensk.

I dag kan jag säga att jag har varit med och byggt upp Malmö sedan 1965. Jag jobbade som förste byråingenjör och införde bland annat de blå cykelöverfarterna vi har här i Malmö, som visar bilister att det är dubbelriktade cykelbanor. Jag fick kämpa länge innan min chef lät mig göra tre på prov. Och så skrev tidningarna: ”Äntligen har gatukontoret gjort något klokt”!

Min första föreläsning för skolbarn höll jag redan 1976, när min äldsta dotter började läroverket. Och när jag såg det väldiga intresset hos barnen, så kom jag på att här kan jag göra en insats. Så spred sig ryktet, och jag fick berätta historien allt oftare.

Nu har jag föreläst om mitt liv för skolbarn i över 35 år. Jag är ganska slut efter varje föreläsning, men reaktionerna jag får efteråt sporrar mig att fortsätta. Och jag kommer inte sluta förrän jag ligger med näsan i vädret.

Jag tror att mina upplevelser har gjort mig till en rätt så ödmjuk människa. Jag har lärt mig att det är de små sakerna som är viktiga. När mina barnbarn kramar om mig, det är viktigt. När jag går upp tidigt på sommarmorgonen ut i min blommande trädgård, det är viktigt. När jag och min fru är i Österrike och jag vandrar i bergen, det är viktigt. Det är lycka.”

Berättat för Peter Alestig Blomqvist

Stefan Zablocki. Foto: André de Loisted/Scanpix.

Stefan Zablocki. Foto: André de Loisted/Scanpix.

 

FAKTA: Stefan Zablocki

Bor: I Malmö med hustrun Fridi.

Då: Kom som 15-årig Förintelseöverlevare till Sverige i juli 1945.

Sen: Utbildade sig till civilingenjör i Israel, men blev förste byråingenjör i Malmö.

Nu: 81 år gammal och LL, ”legitimerad latmask”, men föreläser fortfarande om sitt liv för skolelever.

1 kommentar

  • Stefan Zablocki: ”Att jag lever är ett stort under” | editor@OurComments.org

    […] här mannen, Stefan Zablocki, har bland annat gett oss säkrare cykelövergångar. Och så förstås främst berättat om […]

    09 december 2011

Lämna en kommentar

Senaste nytt

Polhemspriset till Yubico - hackarnas värsta fiende

Polhemspriset till Yubico - hackarnas värsta fiende

Jakob och Stina Ehrensvärd, grundare av it-säkerhetsföretaget Yubico, får årets Polhemspris av Sveriges Ingenjörer. Deras YubiKey för säker inloggning används av USA:s största techbolag, ”ett antal” presidenter och hjälper Ukraina att säkra livsviktig infrastruktur.
Fler artiklar