Ibland läser man något som kastar en tillbaka i tiden och gör att man får ett nytt perspektiv på hur man en gång var. Det gjorde jag i morse. Ann-Sofie Nyström, sociolog vid Göteborgs universitet, har undersökt hur killar och tjejer på gymnasiet skiljer sig i sin attityd till pluggande (här finns hela avhandlingen). Hennes slutsats, när det gäller killarna, är som en stilstudie av hur jag betedde mig i gymnasiet.
Visst, man ville vara högpresterande, smart, social, allmänbildad. Men man skulle inte behöva plugga för att vara det. ”Jag började plugga igår kväll”, kunde man säga inför ett prov, och sedan skriva MVG. Den som börjat plugga senast var liksom coolast. Det råder en ”antipluggkultur” bland killarna, konstaterar Ann-Sofie Nyström. Tjejerna kan däremot vara flitiga pluggare – och stå för det inför sina kompisar. Generellt alltså.
Jag känner mig alltid så avslöjad när jag ser hur jag passar in som handen i handsken i könsstrukturer. Pinsamt.
Jag vet få ämnen som upprör svenskarna så mycket som könsfrågor, men en god konkurrent är just den svenska skolpolitiken. I alla fall i min bekantskapskrets. ”Vad vet du egentligen om svensk utbildningspolitik?” undrade min vän så sent som i går när vi kom in på ämnet. Han, som har en mamma som är lärare, menade att ”flum-skolan” var förklaringen till att det bara blir sämre och sämre. Projektarbeten, lek och gullande med eleverna i stället för gammal hederlig katederundervisning. Släng lite kommunalisering av skolan på det, och vi får en svensk skola som gör en Tomas Brolin – från en plats i världslaget i början av 90-talet, till en avdankad föredetting på rekordtid.
Min vän skulle nog gilla debattartikeln som förre generaldirektören vid Skolverket, Per Thullberg, skrev i DN i går. ”Vi bör aldrig acceptera att det är elevernas bakgrund och bostadsort som blir avgörande för hur väl skolan – och eleverna – lyckas!” skriver han, och menar att det är hög tid att staten tar över huvudmannaskapet för den svenska skolan igen. Tanken med kommunaliseringen var god, men resultatet blev galet, menar Thullberg. Jag är beredd att hålla med.
Men att påstå att ett förstatligande av skolan är räddningen tror jag är att göra saken alltför enkel. Ett minst lika stort problem, om inte större, är det som Lärarnas riksförbunds ordförande Metta Fjelkner lyfte fram för ett par veckor sedan och som vi skrev om här på ingenjoren.se – att dagens unga inte vill bli lärare. På 20 år har vi gått från att ha 7,5 sökande per studieplats, till marginellt mer än en. Många söker också till lärare som andra- eller tredjehandsval. Om du söker till en lärarutbildning kommer du in, även om det kanske inte ens är lärare du egentligen vill bli.
När min morfar var rektor, då var det ett högstatusyrke. Nu är det ett jobb ingen vill ha. De där killarna som är som jag var, som låtsas ta skolan med en klackspark men i hemlighet pluggar ganska hårt, de vill inte bli lärare. Inte heller tjejerna som i högre utsträckning erkänner att den information som finns i hjärnan också måste stoppats in där någon gång. De vill bli läkare, jurister eller civilingenjörer. Eller kanske journalister, och skriva om hur läraryrket måste få högre status och bli mer högavlönat – för hela landets framtids skull.
1 kommentar
Bra skrivet, men för att göra läraryrket attraktivt räcker det inte med att höja status (hur man nu gör det) och lön. Så länge alla lärare man känner i bekantskapskretsen vittnar om bl.a. en viss maktlöshet, oavsett vilka skolor de jobbat på, så är det inte särskilt lockande att gå in på det spåret. Men det kanske ingår i begreppet status att man får befogenheter, samt hjälp utifrån med frågor som egentligen inte är lärarfrågor. Hur många kan vara bra lärare och dessutom psykolog, ordningsvakt osv. samtidigt? Under terminerna ryker nästan hela fritiden och som tack snor vi även en del av skollovet för lärarna.