Hur kul är det när alla håller med?

Steve Jobs. Han kräver ingen längre presentation, eller? Bara det är ju litet intressant. Vem hade trott för femtion år sedan att en femhundra sidor tjock bok om en nörd som hade ett dataföretag skulle väcka samma intresse som en biografi över en rockstjärna? Och han var inte bara en nörd – han var dessutom väldigt knepig, för att uttrycka det diplomatiskt. Om jag hade utövat mitt chefsskap genom att gå in och säga” vad är det för j*vla skit du sysslar med” till mina medarbetare och börjat gråta när det blev konflikter och jag inte fick som jag ville skulle jag 1. förmodligen inte ha haft några medarbetare 2. ha blivit betraktad som helt hysterisk.
Nu hade ju Jobs vissa andra kvaliteter. Förutom en fantastisk fingertoppskänsla för design och marknadsföring kunde han få folk att tro att det som de hade trott var omöjligt, eller aldrig ens föreställt sig innan han kom in i rummet, var möjligt att uppnå om de bara ansträngde sig litet extra. Det är ingen dum egenskap om man är chef.

Och vilken chef vill du helst ha? En som följer regelboken och gör allting rätt eller en som gör saker ingen förväntat sig, beter sig som en skitstölvel ibland men som i gengäld gör din arbetsplats och ditt jobb litet coolare än de var förut? Och där någonstans kommer jag äntligen fram till det som var början till den här bloggtanken – kreativitet. Den kanske inte kräver att man är en skitstövel men den kräver mod och att vi faktiskt säger emot varandra och tänker på tvärs. Där inbillar jag mig att den svenska konsensuskulturen ibland är väldigt skadlig. I ett klimat där åsiktsskillnader är något negativt riskerar vi att bara omge oss med dem som tänker som vi och som beter sig som vi. Inga jobbiga Jobs. Hur skulle det se ut?