För ett tag sedan följde jag en länk på facebook för ”Industrin tar matchen”. Den ledde till en sida där en stor banner för Telia Sonera blinkade överst som ett exempel på ett svenskt konkurrenskraftigt företag. Det var ett par veckor sedan, annonsen är borta och det är väl bra det. Den vägen till konkurrenskraft kanske vi inte ska ta.
EU:s konkurrenskraft måste öka har det hetat sedan början av 2000-talet när Lissabonstrategin antogs. EU skulle slå USA i innovationskraftiga och kreativa företag och världsdelen skulle blomstra i kraft av sin snabba marsch mot kunskapssamhället. Av olika orsaker blev det inte så. Mellan 1950 och 2007 kom bara 12 europeiska företag upp på listan över världens 500 globalt mest framgångsrika företag. Från USA kvalade 52 stycken in.
Drömmen om ett konkurrenskraftigt och blomstrande EU lever dock. Diskussionerna handlar om hur vi ska komma dit. Även Lissabonstrategins efterföljare EU 2020 talar om innovation, entreprenörskap och kunskap. Att läsa den ger samma känsla som när regeringens innovationsstrategi lanserades i höstas. Utopia. En bild av ett idealtillstånd som skulle kunna bli väldigt bra men som ingen är villig att staka ut vägen till. Istället för att göra så att EU-medborgarna kan konkurrera genom hög kompetens talar man om att de svenska lägstalönerna är för höga, att merparten av företag i unionen ska kunna strunta i ny lagstiftning inom arbetsmiljö och arbetsrätt. Satsningar på kompetensutveckling och möjligheterna att byta yrkesbana sparas in samtidigt som de sociala skyddsnätens maskor växer. Förslag kommer om att varje ny EU-reglering måste mötas med att en annan tas bort. Det är ett märkligt sätt att se på lagstiftning som i ljuset av köttskandalen och döda byggjobbare verkar leda rakt ner i lasagnen.
Siktet tycks inställt på att skapa ett låglöneläge som kan konkurrera med Asien trots att all forskning visar att låglönejobben försvinner för att inte komma tillbaka. Det är inte fler tiggare på gatorna vi behöver utan en massiv satsning på utbildning, kvalitet och kompetens. Kanske behövs också färre regleringar för nya företag men den ena utan det andra göra att man med rätta kan fråga sig: Vart är vi på väg?
*Bok av Andrew Brown, som kom till Sverige på 70-talet och beskriver hur det Sverige han mötte då senare har förändrats.
