Foto: Alexandru Kacsu/Thinkstock
Digitaliseringens konsekvenser är svåra att hantera för skyddsombuden. Enligt Jan Gulliksen, professor i maskin-dator-interaktion vid KTH, krävs både teknisk och beteendevetenskaplig kompetens. Regelbundna IT-ronder kan vara en del av lösningen.
Foto: Alexandru Kacsu/Thinkstock
Digitaliseringens konsekvenser är svåra att hantera för skyddsombuden. Enligt Jan Gulliksen, professor i maskin-dator-interaktion vid KTH, krävs både teknisk och beteendevetenskaplig kompetens. Regelbundna IT-ronder kan vara en del av lösningen.
Trots de internationellt sett långtgående svenska arbetsmiljölagarna missar många arbetsplatser de verkliga utmaningarna. I en rapport som publicerades nyligen varnar en grupp forskare, bland andra Jan Gulliksen, för de arbetsmiljöproblem som digitaliseringen medför.
Jan Gulliksen. Foto: Campi
– Vi har i Sverige en ganska unik arbetsmiljölag och skyddsombud som bedömer arbetsmiljön. Men våra arbetsmiljöer blir alltmer digitala. Och att förlita sig på att dagens skyddsombud skulle kunna göra digitala skyddsronder är att begära för mycket, säger han.
Han exemplifierar med att det är förhållandevis lätt att se en sladd på golvet som man kan snubbla över, men betydligt svårare att bedöma om en anställd har tillräckligt IT-stöd eller svårigheter att hämta information från tidrapporteringssystemet. Det, hävdar Jan Gulliksen, kräver både teknisk och beteendevetenskaplig kompetens.
Av rapporten Digital arbetsmiljö framgår att 78 procent av alla yrkesverksamma i Sverige använder persondator i sitt arbete. Men om man räknar in alla former av datorer som mobiltelefoner, surfplattor och andra enheter, hamnar man på 98 procent.
– Det har bidragit till ett ökat stillasittande som ger rent fysiska besvär. Smärtor i nacke, armar och skuldror ökar. Vi ser också hur sjuktalen ökar, och även utbrändheten. Det är svårt att bevisa att det är ett visst datorprogram som orsakar det, men många pekar på dem som en bidragande faktor.
Men de rent fysiska problemen är bara toppen av isberget. Digitaliseringen skapar ofta en miljö som ställer höga krav, innebär låg kontroll och ger dåligt stöd. Det ger en växande arbetsmiljöproblematik och det saknas verktyg och kunskap för att handskas med dem.
– En handläggare till exempel kan vara bunden till ett antal datorsystem som inte kommunicerar med varandra, som kraschar ofta och där han eller hon själv måste skriva in uppgifter som systemet själv borde kunna klara, säger han.
Som en kontrast lyfter han fram en flygplanscockpit, där hela miljön har utformats för att fungera ihop. En läkare, däremot, lever ofta med en blandning av system för journaler, bemanning och andra.
– Jag har själv en mängd program. Det är Word, Excel, ett system för räkningar, ett för utlägg, ett för att boka resor, ett för att redovisa bisysslor och så vidare. Listan kan göras lång. Det är sannolikt över 40 system som man förväntas ha koll på. Och systemen pratar inte med varandra. Vart och ett är utvecklat för en speciell uppgift, säger Jan Gulliksen.
Ytterligare en faktor som han vill peka på är det gränslösa arbetet, att svenskarna jobbar alltmer hemma. Det har inneburit att många helt enkelt jobbar mer. Alla vill göra ett bra jobb och att ta med sig jobbet hem ökar pressen på att göra saker som går utöver det som ligger i arbetsuppgiften.
DIGITAL ARBETSMILJÖ
Digital arbetsmiljö är en rapport från Arbetsmiljöverket. Den har skrivits av Jan Gulliksen, Ann Lantz och Åke Walldius vid KTH samt Bengt Sandblad och Carl Åborg vid Uppsala universitet.
Några enkla, snabba lösningar för att på allvar komma tillrätta med IT-systemens baksidor finns knappast. Men Jan Gulliksen har några förslag.
En möjlighet är att införa fler standarder. Hur skruvar och muttrar ska passa ihop finns väl beskrivet, men inom IT-systemen är det sämre ställt med sådana överenskommelser. I ett program fungerar röd färg som en varning, i ett annat betyder det kanske ”klicka här för att komma vidare”.
Han betonar även vikten av att ställa krav som beställare och att involvera den som faktiskt ska använda datorsystemet, och exemplifierar med ett projekt i Trondheim i Norge. Där arbetade man med en modell av sjukhuset, med kulisser som flyttbara väggar. På datorskärmarna hade man handritade skärmbilder och skådespelare fick agera patienter. Läkarna fick tänka högt kring sin arbetsmiljö. Det resulterade i att de började möblera om sjukhuset. De handritade skärmskisserna gjorde att alla vågade ha synpunkter, inte bara på ytliga detaljer i programmen, utan även på arbetsflödet. Hur hanterar man flera patienter samtidigt och hur undviker man vissa vanliga problem?
På frågan varför man sällan lyssnar på slutanvändaren på det sättet, svarar Jan Gulliksen att det sannolikt beror på de vanliga orsakerna. Brist på tid, pengar och kunskap.
– Man har snäva budgetar, och kanske inte ställer krav. Ledningen förstår inte problemet, utan tror att IT-chefen tar hand om det. Man saknar kompetensen att förstå problemet.
Jan Gulliksen föreslår också en metod som ursprungligen togs fram av en läkare, Karin Båtelson på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg: IT-ronder. Det är ett sätt att strukturera problemlösningen. Ett krav är förstås att arbetslaget som går IT-rond är sammansatt så att det har med sig kunskap om både tekniken och verksamheten.
– På ett sjukhus kanske läkaren säger att ”här vill jag ha med mig den här informationen”. Men då kan en av experterna påpeka att det inte är tillåtet på grund av personuppgiftslagen, PUL, till exempel. En IT-rond följer läkaren och sjuksköterskan i deras arbete och försöker bedöma problem och risker i deras IT-miljö. Från beräkning av medicindosering till eventuella förbättringar i hanteringen.
Hur ofta sådana IT-ronder skulle hållas vill han inte gå in i detalj på. Arbetsplatser har olika förutsättningar.
– Men sådana ronder är en första ansats till vad man kan göra, säger han.
Sture Henckel
