Lennart har räddat liv på vägarna

Lennart Lindblad Foto: Per Westergård

Lennart Lindblad, 86 år, har hundratals patent på olika säkerhetslösningar i bilar men också på en råttfälla. Mest känd är han för att ha utvecklat trepunktsbältet och grundat företaget Autoliv i Vårgårda.

Nu är Lennart Lindblad en av tre som har nominerats till  årets Polhemspris.

Lennart Lindblad, 86 år, har hundratals patent på olika säkerhetslösningar i bilar men också på en råttfälla. Mest känd är han för att ha utvecklat trepunktsbältet och grundat företaget Autoliv i Vårgårda. Nu har nominerats till årets Polhemspris.

Hur föddes idén att börja tillverka bilbälten?
– I början av 50-talet fanns det inga säkerhetsanordningar i personbilar. I tävlingsbilar hade förarna en sele som var fastmoderad i golvet bakom sätet men det fanns inga selar eller bälten i personbilar. En bekant till mig omkom i en bilolycka och trots att farten inte var särskilt hög hade han krossat bröstkorgen. Jag fick mig en tankeställare och när jag och min hustru skulle åka på bilsemester beställde en sele som jag hittade i en annons i en motortidning. När jag äntligen fick den såg den så vek ut att jag aldrig monterade den. Istället började jag fundera på en egen lösning.

Hur fick du fram material till det första bältet?
– På den här tiden jobbade jag i en järnhandel och där sålde vi ett starkt halsband för tjurar. Det var inga smågrejer och jag tänkte att det kunde fungera. På bandväveriet i Vårgårda frågade jag efter det starkaste som de hade och det var ett nylonband. Med mammas symaskin och björntråd sydde jag ihop en slinga som jag testade genom att lyfta ett kugghjul på 400 kilo som en kompis som var skrothandlare hade ordnat fram.

Lennart Lindblad Foto: Per Westergård

Fanns det inga konkurrenter?
– När jag fick idén kände jag inte till någon annan tillverkare men plötsligt började tidningarna skriva om ett diagonalt bilbälte som Vattenfall hade tagit fram. Jag ringde dit och frågade om det fanns ett patent och om möjligheten att köpa en licens för tillverkning. Något patent fanns inte och jag fick gärna snegla på deras lösning men inte använda namnet Vattenfall. Min bror Stig som hade en mekanisk verkstad tog fram ett verktyg för att kunna tillverka snygga beslag. Vi skojade och funderade på om vårt bälte skulle heta Niagara. Förutom Vattenfall fanns det dessutom ytterligare några företag som började utveckla bilbälten och Volvo anställde en egen bilbältesutvecklare.

Vem blev din första kund?
– Brorsan och jag hade haft en bilverkstad tillsammans och kände en del återförsäljare i bilbranschen. En bilhandlare i Borås sa att om vi kunde visa upp ett fungerande bilbälte så hade han kunder. När han fick se vår första prototyp blev han entusiastisk och föreslog att jag skulle följa med honom till Stockholm två dagar senare på ett möte med svenska Renault. Där fick jag direkt en order på 5 000 bälten med den första leveransen tre månader senare. Jag jobbade fortfarande i järnaffären men på kvällarna satt jag tillsammans med mamma, min fru och syster och sydde bälten för glatta livet. Min bror Stig satte full fart med tillverkningen av beslagen. Efter den första leveransen rullade allt på i expressfart. Jag sa upp mig från järnhandeln sex månader senare och hyrde en lokal i Vårgårda. Från början sålde vi våra bälten under namnet LIV – Lindblads industrier i Vårgårda men 1965 registrerade vi namnet Autoliv. De första bältena var tvåpunktsbälten men sedan gick vi över till trepunktsbälten.

När kom förfrågningarna från andra länder?
– De kom ganska snart och intresset från utlandet blev stort. Det första kontraktet fick jag med en återförsäljare i England. Jag hade läst en kvällskurs i engelska men kände mig inte tillräckligt säker för att göra upp affärer på engelska. Därför bjöd jag med min lärare från kvällskursen på den första resan. Ganska snabbt lärde jag mig engelska och med tiden även tyska. Ford blev så småningom den största kunden och vi öppnade en fabrik utanför Hamburg. Jag tog flygcertifikat under en månadskurs i USA och köpte ett sexsitsigt plan. Min bror Stig byggde en landningsbana i Vårgårda och nu kunde vi snabbt och enkelt besöka fabriken i Tyskland över dagen och ta våra tyska kolleger till Vårgårda.

Vad kunde Autoliv erbjuda som konkurrenterna inte hade?
– Hemligheten bakom vår framgång var att vi alltid hade nya grejer. Vi ställde varje år ut på mässorna i Frankfurt och Geneve och kunde alltid visa upp någon ny lösning medan konkurrenterna visade upp samma grejer varje år. En stor innovation var Futuralåset som innebar att man kunde ta på bältet med en hand. Det blev ännu viktigare när rullbältena så småningom kom. Vi hade dessutom en egen krocktestbana intill fabriken i Vårgårda. I början hamnade vi i luven på textilfabriken intill när det visade sig att varje krock gjorde att deras stämpelklocka hoppade fram en minut. Efter sex tester under den första dagen var direktören var upprörd när hans anställda hade kunnat lämna fabriken sex minuter för tidigt.

Du sålde Autoliv 1975 när du var 47 år, varför så tidigt?
– Början av 70-talet innebar en nedgång för bilindustrin och Autoliv hade inte längre full beläggning i fabriken. Jag vägrade att avskeda anställda och försökte istället hitta på något annat som vi kunde tillverka. På den här tiden fanns det inte värme i bilsätena och jag kom på idén att sy värmesitsar. Så småningom bestämde jag mig för att sälja företaget om jag fick ett bra pris. Det fanns flera intresserade köpare och jag sålde till Gränges Weda AB som tillverkade våra bältesrullar. Jag blev kvar som VD två år men sedan lämnade jag företaget.

Har du någon gång ångrat det beslutet?
– Nej, det har jag inte. Branschen har utvecklats på ett sätt som gör att det krävs ett storföretag för att överleva. Vi skulle ha tvingats göra stora investeringar och det kapitalet hade vi inte. Även om vi var stora i vår bransch var vi små i jämförelse med Gränges och Electrolux som sedan köpte bolaget 1989.

Men du har inte slutat att uppfinna?
– Jag startade ett eget företag och har sedan försörjt mig som uppfinnare. Sammanlagt har jag ett par hundra patent. Det som jag är mest stolt över är en mekanism för ryggstödet i bilens framsäten som minskar whiplash-skador. Autoliv tillverkade dem och de installerades i 25 miljoner Volvobilar.

Tycker du att villkoren för uppfinnare har förändrats?
– Ja, idag är det inte alls lika lätt att försörja sig som uppfinnare och problemet är att patent inte längre respekteras. Storbolagen struntar i patenten och kör över de små uppfinnarna som inte har råd att driva rättsliga processer. Jag råkade själv ut för en skojare i Tyskland som gjorde dåliga kopior av våra bälten med texten Made in Sweden på spännet. De höll inte alls och kunderna började reklamera. Jag valde att driva en rättsprocess mot honom som jag vann men jag la ner mycket tid och pengar.

Hur känns det att Autoliv fortfarande finns kvar i Vårgårda?
– Det är roligt att det fortfarande finns tillverkning här även om företaget i dag ingår i en stor världsledande koncern med fabriker över hela världen. Mest stolt är jag ändå över att ha startat ett företag som räddar mer än 25 000 liv om året.