Vad krävs för att Industriavtalet ska överleva i framtiden? Kan en lösning vara att fler parter ingår i samarbetet. Det är en dörr som Unionens förbundsordförande Martin Linder gläntade på häromdagen.
Industriavtalet har hyllats för att ha klarat att leverera reallöneökningar under 20 år men få tror att framgångssagan kan fortsätta. Om avtalet även i framtiden ska vara grundbulten på svensk arbetsmarknad kan det krävas att det på något vis förändras, eller moderniseras som parterna hellre säger. Frågan är i så fall hur det ska gå till. Vilka förändringar är nödvändiga för att Industriavtalet ska få den legitimitet som det har haft under 20 år?
På ett seminarium som arrangerades av Facken inom industrin diskuterades Industriavtalets framtid av inbjudna fackförbund och experter. Det fanns en rörande enighet om att avtalet har varit framgångsrikt men det sakandes inte kritik, både självkritik från parterna bakom avtalet och från dem som står utanför.
Linda Palemtzhofer, vice ordförande för Handelsanställdas förbund, påpekade att de löneökningar som Medlingsinstitutet sammanställer varje år har ett mörkertal. Trots att parterna inom industrin sätter ett märke för löneökningarna på hela arbetsmarknaden växer en klyfta mellan olika avtalsområden. Det beror att de allmänna villkoren skiljer sig allt mer mellan avtalsområden och därmed får allt större betydelse.
–Parterna inom industrin har enats om avsättningar till avtalspension, arbetstidsförkortningar och andra förmåner som förbunden utanför industrisamarbetet inte lyckas nå i förhandlingarna, sa Linda Palemtzhofer.
Balansen mellan industri och tjänstesektor har förändrats och fler branscher än industrin är utsatta för konkurrens från andra länder. Linda Palemtzhofer påpekade att e-handeln utsätter handeln i Sveriges för hård konkurrens.
Det största arbetskraftsbristen finns i dag inom offentlig sektor och det är en av flera invändningar mot att industrin även fortsättningsvis ska sätta märket för löneökningarna på hela arbetsmarknaden.
Martin Linder, förbundsordförande för Unionen, gjorde en försiktig invit till fler parter.
–Vi har en stor öppenhet för att fler han bli en del av Industriavtalet men det innebär också att man måste dela de grundläggande värderingarna. Det handlar till exempel om att ställa upp på grundläggande principer som att stärka kollektivavtalens ställning. Det är en av knäckfrågorna, sa Martin Linder.
Claes Stråth, tidigare generaldirektör för Medlingsinstitutet, var mer tveksam till att bredda kretsen kring Industriavtalet.
–Martin Linder tar upp möjligheten att öppna upp samarbetet för fler parter. Jag tror inte att kön är så lång. Att ingå som part i Industriavtalet är förknippat med en lång rad kompromisser och det är nog lättare att titta på och sedan agera efter de förutsättningar som finns inom olika avtalsområden, sa Claes Stråth. Liksom flera andra påpekade han att alltför stor fokus ligger på löneökningarna medan de allmänna villkoren har fått större betydelse och allt tydligare blivit en vattendelare.
Kommunal tillhör de förbund som vill se ett Industriavtal med mer svängrum och Torbjörn Dalin, ekonom på Kommunals utredningsinstitut, vill gärna se att man kombinerar avtalet med mer flexibilitet.
–Vi måste kräppa upp tvångströjan, sa Torbjörn Dalin. Hans uppfattning är att Industriavtalet dessutom handlar om två märken, inte ett.
–När märket sätts av parterna finns det också höjd för löneglidning. Visst har löneglidningen blivit mindre på senare år men någon nivå av löneglidning uppstår alltid och det finns givetvis med i beräkningarna. Accepterar arbetsgivarna två procent finns det egentligen ett utrymme på kanske tre procent, sa Torbjörn Dalin.
Han tycker att det kan finnas anledning att snegla på Danmark där man utvärderar löneglidningen i privat sektor och i efterhand kompenserar de anställda i offentlig sektor.
Lars Calmfors, professor emeritus i ekonomi och ordförande i Arbetsmarknadsekonomiska rådet, har tidigare ifrågasatt rimligheten i att industrin sätter märket på arbetsmarknaden. Han ser två problem med att industrimärket på senare år varit lågt. Dels blir inflationen för låg, dels behöver löneökningarna öka mer i sektorer som har större brist på arbetskraft, framför allt den offentliga sektorn.
–Jag kan som ekonom se ett behov av att löneökningarna hamnar på en högre nivå än de har gjort. Det känns ovanligt för en ekonom att säga. Vi måste ha en märkessättning som tar hänsyn till andra krafter än industrin. Om industrin kan lösa den uppgiften själv eller om fler parter bör ingå i Industriavtalet har jag ingen uppfattning om, sa Lars Calmfors.
Han menar därför att det behövs en konstruktiv diskussion om hur avtalet måste förändras för att inte haverera. Och det är något som parterna till varje pris vill undvika.
Vad är Industriavtalet?
Industriavtalet är ett samarbetsavtal om industriell utveckling och lönebildning mellan Facken inom industrin (Sveriges Ingenjörer, Unionen, GS, IF Metall och Svenska Livs-medelsarbetareförbundet) och arbetsgivar-organisationer inom industrin. Industriavtalet slöts 1997 och reviderades 2011.
Både Unionen och IF Metall menar att ett av de största hoten mot Industriavtalet kommer från politikerna.
–Vi som är bärare av Industriavtalet har ett stort ansvar, vi måste försöka att lösa även de svåra problemen och vara öppna och lyhörda för den kritik som finns. Politikerna ska vi hålla på en armlängds avstånd, sa IF Metalls förbundsordförande Marie Nilsson.
Sex LO-förbund, de så kallade 6F-facken (Byggnads, Elektrikerna, Fastighetsanställdas Förbund, Målarna och Seko) har under hösten inlett en utredning om vad som krävs för att Industriavtalet ska överleva i framtiden, fortsätta att leverera reallöneökningar men också komma tillrätta med frågor som avtalet inte har lyckats lösa. Man pratar om en ny lönebildningsmodell. Utredningen leds av Valle Karlsson, förbundsordförande för fackförbundet Seko.
