Sedan 2012 utgör lönerna en sjunkande andel av industrins kostnader. Och när lönerna hålls tillbaka ökar vinsterna. Det här visar nya siffror från Medlingsinstitutet. Nu har Akademikerfacken vid några industriföretag har fått nog och startat upproret #ShowUsTheMoney.
När Medlingsinstitutet i måndags presenterade sin årsrapport om lönebildningen 2017 framträder bilden av ett framgångsrikt och fredligt år på svensk arbetsmarknad.
Närmare 500 förbundsavtal tecknades förra året för totalt 2,3 miljoner anställda och inte en enda arbetsdag gick förlorad till följd av strejk.
Sedan flera år går stora delar av svensk industri mycket bra och gör allt större vinster men de anställda får inte ta del av framgångarna i form av högre löner.
Läs också
”Ingenjörerna på Sandvik vill få del av vinstmiljarderna”
”Bonus är aldrig samma sak som lön”
”Scania och AB Volvo vägrar höja lönebuden”
”Scanias ingenjörer får skambud trots rekordår”
–Tittar vi på Konjunkturinstitutets konjunkturbarometer där man frågar industrin om bedömningen av lönsamheten ser vi att lönsamheten har varit god eller mycket god inom många branscher under 2017 i jämförelse med 2016, säger Valter Hulthén på Medlingsinstitutet.
Ett mått på löneutveckling är att titta på arbetskostnadsandelen, det vill säga lönernas andel av företagets kostnader. Efter finanskrisen 2008 steg arbetskostnadsandelen i tillverkningsindustrin fram till 2012 då den började vända ner. 2016 var arbetskostnadsandelen nere på samma nivå som 2007.
–Lönebildningen har inte försämrat den svenska ekonomins konkurrenskraft, säger Valter Hultén.
I januari skrev Ingenjören om de kärva förhandlingarna vid AB Volvo där medlemmarna i Akademikerföreningen ajournerade årets löneförhandlingar. AB Volvo har tidigare haft tuffa år då anställda har sagts upp eller slutat genom frivilliga paketlösningar. För tio år sedan gick akademikerna med på att frysa lönerna temporärt för att medverka till att rädda den ekonomiska situationen.
–Företaget går äntligen bättre än på mycket länge och nu bör det finnas ekonomiska förutsättningar att betala tillbaka, sa Therése Koggdal i Akademikerföreningens styrelse på AB Volvo i en intervju med Ingenjören i januari.
Camilla Frankelius, förhandlingschef på Sveriges Ingenjörer tycker inte att AB Volvo tillräckligt tydligt visar skälen till varför man håller igen när det ekonomiska läget i företaget är så gynnsamt.
– Det är jätteviktigt att ge tillbaka till alla som har jobbat hårt för att vända utvecklingen i företaget, sa Camilla Frankelius i januari.
I dag går förtroendevalda från Akademikerföreningarna vid Sandvik, Scania och AB Volvo ut i en gemensam debattartikel under rubriken#ShowUsTheMoney. Det är ett upprop där man kräver att ingenjörerna ska få del av företagens ekonomiska framgångar.
Karin Virgin
Att svenska företag gör goda vinster beror på en låg kronkurs – inte produktivt arbete eller kompetenta medarbetare.
Som Världsbanken påpekade i en rapport för några år sedan betalar svenska företag dåligt för eftergymnasial kompetens. I samma rapport kan man också läsa att denna eftergymnasiala utbildning inte på något sätt bidrar till ökad produktivitet. Svenska företag ”skriker” alltså efter kompetens som man inte kan utnyttja.
Det stämmer med min egen erfarenhet. Redan på 80-talet noterade man att gymnasieekonomer och gymnasieingenjörer ersattes av civilekonomer och civilingenjörer utan att arbetsuppgifterna blev mer kvalificerade. Varför ska ett företag betala en civilingenjörslön till någon som utför ett gymnasieingenjörsjobb?
Jag försökte ta upp frågan på ett lokalt SI-årsmöte för några år sedan – men möttes av ett kompakt ointresse.
jag skulle vilja vända frågan rörande betalningsvilja och arbetsuppgifter. Är Civilingjörer för billiga så att företagen har råd att de utför gymnasieingjörsjob?
Nu har det bubblat i så många år och under så många avtalsperioder. Varje gång har det hetat att det går inte att göra så mycket under just den här avtalsperioden, men i nästa….då skall vi ta nya tag och se till att man inte kan tolka avtalet godtyckligt. Men fortfarande verkar det som om storföretagen tror på den lojale, trogne medarbeteran som stannar och väntar på godare tider. Det kanske fungerade så för 20 år sedan, men nu har vi en ny generation som kommer in på arbetsmarknade och skall ta vid. De är inte fostrade med samma lojalitetstro på företaget. Det är dags att storföretagen vaknar om de överhuvudtaget skall kunna attrahera kompetens framöver.
Markera missnöjet med fötterna! Jag bytte arbetsgivare och fick upp lönen med 40 % (!), 52 år gammal. Fast det är skrämmande och känns riskfyllt att lämna ett ställe där man varit länge. Nu hade jag säkert en del tur, och startade från en låg lönenivå, och tror att det kräver någon form av specialkompetens, men ingen tackar er för att ni står och stampar i samma gamla lönetrappa, sorry.
Eller som Gretszky sa, ”man missar 100 procent av de skott man aldrig skjuter”.
/Robert A
Håller helt med de 4 föregående kommentarerna, men helt ärligt har jag gett upp.
Det är kanske dags att ta över ingenjörsförbundet och driva det i betydligt mer konfrontativ riktning? Det verkar ju som att det inte ger något att driva samförståndslinjen.
Jag har varit med i CF och Sveriges Ingenjörer i 36 år och inte en enda gång har man gått ut i konflikt när det gäller Teknikarbetsgivarna. Sånär som på en övertidsblockad en gång. Det har pratats om Tysklandslöner senast år si eller så och att nu är det verkligen dags att ingenjörernas insatser uppvärderas. Men aldrig att man sätter kraft bakom orden. Så vi får nog fortsätta leva med att ingenting händer.
/P
Ett hashtag upprop är väldigt lätt att vifta bort. Vad hände med fackets makt? Är inte de flesta arbetarna medlemmar i facket? Ligger inte makten i möjligheten att organisera strejker?
Jag ser att största problemet är arbetarnas brist på kontroll över arbetsplatserna. Vi kan ändra det genom att kämpa för en plan där aktier med rösträtt delas ut till arbetarna, som den Rehn-Meidner planen hade tänkt från början. Vi strävar efter politisk demokrati, vi kan också sträva efter ekonomisk demokrati i arbetsplatserna!
Hur ska en #-kampanj ändra läget?
Det är ju ni som fackförbund som ska reagera och agera inom de befogenheter ni faktiskt har som fackförbund när krokodiltårarna regnar från arbetsgivarsidan om hur dyra anställa i Sverige är. Var är stridsviljan hos vårt förbund? För den finns ute bland era medlemmar!
Så länge klagandet bara är en papperstiger så kommer ingenting att hända. Pröva att varsla om strejk så kommer det troligen att hända mycket mer.
I samma veva skulle ni kanske ta och ställa frågan varför företagen dagligen skriker om bristen på ingenjörer och programmerare. Samtidigt som de vägrar att anställa nyutexaminerade.