Hur berättar man på jobbet att man har fått cancer? En del vill inte ens att alla ska veta. När civilingenjören Johan Wiberg fick ändtarmscancer valde han att vara helt öppen med sin sjukdom. Kollegornas stöd betydde mycket de dagar som var tuffast.
Johan Wiberg minns exakt när han började ana att något inte var riktigt som det skulle. Det var i slutet av oktober 2018 på en kompisresa till Örebro för att titta på en hockeymatch. Han upptäckte blod i avföringen och toalettbesöken kunde inte skjutas upp. Det blev alltid väldigt bråttom.
Johan arbetade som konsult på Tyréns och efter helgen tog han kontakt med försäkringsbolaget där han har en sjukförsäkring via sin arbetsgivare. Först fick han chatta med en läkare och beskriva problemet, sedan blev det ett besök på Sophiahemmet i Stockholm. Där sa läkaren att det kunde finnas hur många förklaringar som helst, men en rektoskopiundersökning bokades snabbt.
– Jag såg själv på skärmen att det fanns något i tarmen och när läkaren sa att det måste åtgärdas, annars kunde de bli farligt, ställde jag inga fler frågor.
Johan bor i Gävle och därför skickade Sophiahemmet en remiss till Gävle sjukhus för vävnadsprov. Fredagen den 14 december blev han uppringd av sjukhuset och kallad till ett återbesök på måndagen.
– Det var då jag fick beskedet att jag hade ändtarmscancer. Det kom som en chock. Jag hade inte blivit uppmanad att ta med en närstående och var inte alls förberedd. Minnesbilderna från samtalet är suddiga.
En cancermans dagbok
När Johan berättat för familjen, sambon Cicci och de tre sönerna på 7, 10 och 13 år, mejlade han sin chef och de närmaste kollegorna.
Behöver du prata om cancer?
Har du fått en cancerdiagnos eller är anhörig eller vän till någon drabbad. Cancerfonden är en fristående, ideell insamlingsorganisation som bland annat ger stöd och rådgivning via Cancerlinjen. Den är bemannad av legitimerad personal med lång erfarenhet av cancervård.
– Jag bestämde mig direkt för att vara helt öppen med min cancerdiagnos. När mejl och sms började strömma in från kollegor som skrev att de tänkte på mig kände jag hur pannbenet växte. Deras omsorg gav mig energi och gjorde mig starkare. Min inställning var glasklar – det här ska jag klara.
Johan Wiberg började också skriva om sin cancer på sitt Facebook-konto. Inläggen inleddes med rubriken ”En cancermans dagbok”. Där delade han bilder från sina sjukhusbesök och berättade om behandlingarna han gick igenom. Han skrev om hur det kändes och om de framsteg som läkarna kunde se.
– Öppenheten och ärligheten har hela tiden hjälpt mig. Kommentarer på inläggen från kollegor och andra vänner blev extremt motiverande. Det fick mig att känna att jag hade ett team bakom mig, som om jag kämpade mot cancern tillsammans med andra.
Läs också Ingenjörens artikel Så kan arbetsplatsen stötta den som drabbats av cancer
Strålning och cellgifter
Johan valde att bli sjukskriven direkt efter diagnosen. Under de första veckorna passerade jul- och nyårshelgen och i januari började förberedelserna för behandlingarna.
Genom att injicera ett radioaktivt ämne som cancercellerna tar upp kunde läkarna konstatera att det inte fanns någon spridning till andra organ. Tumören i ändtarmen, som var 8 centimeter stor, skulle först behandlas med intensiv, riktad strålning. Strålningen genomfördes en gång om dagen under en vecka. Sedan blev det dags för cellgifter i form av dropp och tabletter.
Läkarna hade förklarat att strålning och cellgifter i bästa fall kunde räcka och inte kräva en operation. Johan Wiberg var förväntansfull inför undersökningen som skulle ge svaret.
När det radioaktiva ämnet sprutades in på återbesöket syntes inte en enda cancercell. Men för att vara helt säker togs också ett vävnadsprov i tarmen.
Då kom det första bakslaget.
– Läkarna var inte helt säkra på att all cancer var borta och det fanns inte längre något alternativ än operation.
En stor del av ändtarmen togs bort och läkarna öppnade buken för stomi, en påse på magen för avföring. Det var nödvändigt för att tarmen skulle kunna läka. Planen var att Johan skulle ha stomi i fyra månader och sedan kunna ta bort den.
Då kom det andra bakslaget.
Cancern gav tid att fundera
Johan Wiberg hade utbildat sig till civilingenjör i väg- och vatten på KTH. Han fortsatte på KTH och doktorerade med en avhandling inom dynamik på järnvägsbroar. Den byggde på numeriska beräkningar och avancerade datamodeller.
För sex år sedan började Johan arbeta på Tyréns 2015, först på kontoret i Stockholm, men efter ett år flyttade Johan och familjen till hemstaden Gävle, där Tyréns också har kontor.
– Jag trivdes jättebra som konsult men hela livet har jag lockats av läraryrket. Redan i grundskolan gillade jag att förklara för andra och att bli lärare fanns hela tiden i bakhuvudet.
Cancern gav Johan tid att fundera och innan operationen, som han gjorde i maj 2020, bestämde han sig för att söka en kompletterande lärarutbildning hos Teach for Sweden.
– När jag berättade för min chef att jag bestämt mig för att sadla om stöttade han mig. Han till och med öppnade en dörr på glänt om jag skulle ångra mig och jag fick tjänstledigt utan att jag bad om det.
Johan höll hela vintern och våren kontakt med sina kollegor både via Facebook-kontot, sms, och mejl. Flera gångar besökte han också kontoret för en fika.
Från konsult till lärare
I maj genomfördes operationen som tyvärr inte blev helt lyckad. Ett tarmläckage orsakade en infektion i en tarmficka och Johan fick feber och svår smärta. När höstterminen började hade infektionen lagt sig men stomipåsen var kvar för att försöka låta tarmen självläka.
Nu hade Johan lyckats få ett jobb som mattelärare för årskurs 6–9 på en skola i Gävle. Han undervisade fyra dagar i veckan och parallellt pluggade han i hög takt den kompletterande pedagogik som krävs för lärarexamen.
– Jag berättade för alla elever om min cancer och stomi. Det har känts självklart att vara öppen och ärlig och det har faktiskt gett mig en särskild, kanske starkare, relation till eleverna.
Tempot i skolan var högt och efter halva terminen kände Johan att kraften inte räckte till. Då valde han att pausa studierna och koncentrera sig på lärarjobbet.
Tarmen hade självläkt så mycket som det var möjligt, men risken för att infektionen skulle komma tillbaka kunde inte uteslutas. Nu tvingades Johan ta viktigt beslut. Det säkra alternativet var att behålla stomin. Det mer osäkra var att ta prova att bort den. För Johan var valet enkelt. Den skulle bort.
Under 2020 krävde coronapandemin stora resurser inom sjukvården och många operationer fick skjutas fram, även Johans. I september 2020 hade han haft stomi i nästan 1,5 år. Regelbundet ringde han sjukhuset och hoppades på en återbudstid.
Framtidsplanerna
Den 15 september 2020 skrev Johan Wiberg på Facebook: En cancermans dagbok – dag 639. ”VICTORY! Första stegen utan stomi. Känner ibland med handen, men känner ingen påse…
Finner inga ord. Glädjetårar”.
I dag, drygt ett år senare, har orken kommit tillbaka och vågen visar att han har gått upp de 17 kilo som han tappade under sjukdomen. I vår planerar Johan att återuppta studierna för att bli behörig lärare.
– Jag trivs och ångrar inte bytet från konsultjobbet, även om det här är mer stressigt. Matte är ett ämne som många elever tycker är svårt och det sporrar mig är att förklara så att alla förstår.
Dagen efter min intervju med Johan läser jag i En cancermans dagbok – dag 1038.
”Det blev en lång och fin intervju med tidningen Ingenjören i går. Mycket känslor men samtidigt skönt att få berätta min historia. För mig har det hela tiden varit en drivkraft i kampen tillbaka till livet att öppenhjärtigt dela med mig av min resa.”
