Personer som tjänar mycket pengar är också mer intelligenta – men till en viss gräns. Den procent som tjänar allra mest presterar till och med sämre på intelligenstester. Det visar en studie från Linköpings universitet.
I en studie vid Linköpings universitet har forskare tittat närmare på sambandet mellan lön och intelligens. Forskarna har utgått från svensk inkomststatistik och jämfört lönerna med resultaten från inskrivningsprover för värnpliktiga.
Resultaten visar att det finns ett starkt samband mellan lön och kognitiva förmågor, som att analysera och planera, för gruppen som tjänar över medellön. Men bara upp till en viss gräns. Vid en årsinkomst på cirka 680 000 kronor planar skillnaderna ut.
Marc Keuschnigg är biträdande professor vid Institutet för analytisk sociologi vid Linköpings universitet och professor i sociologi vid universitetet i Leipzig.
– Runt dessa inkomster når vi en platå där högre lön inte innebär högre intelligens. Här spelar tur en mycket mer avgörande roll. Tur handlar till exempel om var man är född, vilken familj man har, utbildning, kontakter och socialt nätverk, säger Marc Keuschnigg, biträdande professor vid Institutet för analytisk sociologi vid Linköpings universitet och en av forskarna bakom studien.
De allra rikaste är inte smartare
Detta bekräftar tidigare teorier om inkomst och smarthet. Det som däremot överraskade forskarna var resultaten för den procent som tjänar allra mest. Studien visar nämligen att dessa personer är mindre intelligenta än de som ligger snäppet under i inkomst.
Det här är en viktig upptäckt eftersom den översta procenten har mer än dubbelt så höga löner jämfört med medellönen för de översta 2-3 procenten. Argumentet att de som tjänar mest gör det för att de är smartast håller alltså inte, konstaterar Marc Keuschnigg.
– Vi ser en ökande orättvisa i världen där klyftorna ökar och den översta procenten blir allt rikare. Att de mest inflytelserika personerna, de som fattar viktiga beslut och har makt att påverka inte är de mest intelligenta personerna, det kan göra mig nervös, säger han.
Amerikaner mer tveksamma
Marc Keuschnigg berättar att rapporten fått enormt stor uppmärksamhet, både i Sverige och internationellt. Han tycker att det är intressant att notera hur olika den har mottagits.
– I Östeuropa tar man det som en bekräftelse på något man länge anat, att de som sitter på pengarna inte är de smartaste, medan man i USA menar att resultaten inte alls kan stämma, berättar han.
Personligen skulle han tycka att det vore intressant om studien kunde upprepas i fler länder, men konstaterar samtidigt att Sverige har ett unikt material att forska på.
Svensk befolkningsdata en guldgruva
De kognitiva resultaten har hämtats från inskrivningsprover för värnpliktiga under åren 1971-1977 samt 1980-1999. Eftersom mönstringen var obligatorisk vid den tiden var det i snitt 94 procent av alla män i åldern 18-19 år som mönstrade. Forskarna har därmed ett underlag som täcker in alla delar och samhällsklasser av den manliga befolkningen.
Inkomstuppgifterna är hämtade från SCB:s lönestatistik.
– Den svenska befolkningsdatan är en guldgruva. Vanligtvis saknas inkomstuppgifter för dem som tjänar allra mest, men det har vi här, säger Marc Keuschnigg.
Resultaten från studien är publicerade i en artikel i tidskriften European Sociological Review.
9 kommentarer
Studien baseras alltså på IQ test som gjordes vid mönstring för ~25-40 år sedan och då i princip endast omfattar män. Inte riktigt förstått varför Ingenjören snöat in så mycket på artiklar kring IQ test. Vad man presterar vid ett tillfälle är helt beroende av dagsformen och om man alls har något intresse av att göra testet. Slutsatser från IQ test bygger på att alla i materialet gjort sitt bästa. Man kan gissa att många som var ointresserade av värnplikt inte ansträngde sig speciellt vid mönstringen.
Se gärna på den länkade källartikeln och notera att sambandet generellt är väldigt starkt mellan inkomst och kognitiv förmåga. Det är intressant att notera att rubriken avser de 1% med högst inkomst. Som artikeln beskriver är det troligt att olika tillfälligheter-slumpsamband och andra drivkrafter än kognitiv förmåga bidrar till skillnaden för den mest betalda procenten. De har inte låg förmåga, bara för att den inte är bäst. Jag är snarare överraskad över hur starkt sambandet är generellt!
Jag tror att människor med hög IQ inte jagar pengar i samma utsträckning som människor med lägre IQ. Sen tror jag att människor med hög IQ har en högre analytisk förmåga som kanske sabbar entreprenörskap. Extremt rika entreprenörer har nog tagit högre risker och många fallerar men några lyckas.
Det jag skulle kunna gissa på är att det är väldigt varierande för mellan och högbegåvade med för många olika faktorer för att pinpointas. Men en stark majoritet av lågbegåvade sällan lyckas ekonomiskt.
Intelligenta personer är mer osäkra – generellt sett: https://utforskasinnet.se/intelligenta-personer-ar-mer-osakra-generellt-sett/
Psykopater når mer professionell framgång enligt vetenskapen:
https://utforskasinnet.se/psykopater-nar-mer-professionell-framgang-enligt-vetenskapen/
– Intelligenstester kanske inte är tillräckliga för att mäta hela spektrumet av intelligens.
– Rationalitet korrelerar inte nödvändigtvis med intelligens (alla kan inte använda sin intelligens under stress). Det är nog viktigt att vara rationell vid högbetalda positioner.
– Andra färdigheter kanske väger tyngre än intelligens på välbetalda positioner (t.ex. kreativitet, förmåga till multitasking, och sociala färdigheter).
– Det kanske förekommer en selektionsprocess där mer risktagande och sociala individer tenderar att göra det som krävs för att få en välbetald position.
– Det kanske förekommer nepotism på många företag.
För övrigt förvånar detta inte mig så mycket. Min erfarenhet av att röra mig med entreprenörer är att de arbetar dynamiskt, leder lag, är självdrivna, är kreativa, och är en gnutta skeptiska mot auktoritet. Sammantaget medför det att personer som dras till entreprenörskap misstrivs i traditionell skolmiljö eller som arbetare under någon annan.
Jag tror att studien har rätt, men vad som redovisas i artikeln är nog inte hela bilden. Hög intelligens ger välbetalda jobb, till exempel som programmerare/utvecklare, men efter en viss nivå spelar intelligensen en mycket liten roll. Istället tror jag det är det kunskap, drivkraft och intresse som är viktigare egenskaper.
Utgångspunkten för studien är helt felaktigt. Förutsättning för lön är inte intelekt.
Lönen sätts i förhållande till det du bidrar i produktion och graden av ansvar. Du kan vara mycket intelligent person men inte vill ha ansvar. Människor belönas inte efter deras naturliga förmågor utan vad de upprättar i samhället.
Att intelligenstester nödvändigtvis skulle motsvara en persons allmänna kompetens i ett yrke känns nog inte helt uppenbart. Det finns förstås en korrelation men de som placerar sig i absoluta toppen är förmodligen mestadels väldigt duktiga på att lösa den typ av problem som återfinns i dessa tester, vilket kanske inte har så jättestor relevans i övrigt.
Samtidigt så är det ju enligt samma logik troligt att den översta procenten som får mest betalt förmodligen också är absolut bäst på att just få mest betalt, vilket tyvärr inte heller nödvändigt vis har så stor relevans för det de får betalt för att göra…
”Argumentet att de som tjänar mest gör det för att de är smartast håller alltså inte, konstaterar Marc Keuschnigg.”
”Argumentet” – som om detta vore en vedertagen sanning? – men personligen har jag aldrig vare sig hört detta eller tänkt så;
Under mina 47 år i arbetslivet, var det – tyckte jag – uppenbart att ex.vis höga chefer ofta hamnat där genom kontakter, eller pga en utpräglad förmåga att hålla sig framme.
Dessutom: Är det verkligen så självklart att den med högst IQ är bäst lämpad att leda en verksamhet?
För ett par decennier sedan, ur minnet, en amerikansk kvinna som hade högst dittills testad/uppmätt IQ:
”Jo, de säger att jag är den mest intelligenta person de någonsin testat – men då jag väger 165 kg, röker tre paket cigarretter om dagen och inte vågar gå ut, kan det kanske kvitta?”