Nu går förhandlingarna om industriavtalet in på upploppet. Förhandlingarna om löneökningarna väntas bli de tuffaste på länge. Men Sveriges Ingenjörers inställning är att anställda ska få del av de vinster som företagen faktiskt gör.
Om ungefär två veckor, den 31 mars, går det nuvarande industriavtalet ut. Då ska man vara överens om märket, nivån på löneökningar som blir normen för hela den svenska arbetsmarknaden.
Facken inom industrin
De fem förbund som ingår i Facken inom industrin är Sveriges Ingenjörer, Unionen och de tre LO-förbunden GS, Livsmedelsarbetareförbundet och IF Metall.
De har tillsammans med arbetsgivarorganisationer som organiserar företag inom industrin undertecknat Industriavtalet. Det är industrifacken som tillsammans med arbets-givarorganisationerna sätter ”märket”, det vill säga nivån på löneökningar som blir normen för hela den svenska arbetsmarknaden.
– Det blir match om det under sista veckan. Märket kommer att kräva all uppmärksamhet, så vi ska klara av andra frågor först, säger Sveriges Ingenjörers förhandlingschef Camilla Frankelius.
Även höjning av avsättning till deltidspension kommer att förhandlas i slutskedet.
Fram till nu har parterna förhandlat för de olika branscherna, bland annat om regleringar kring föräldraledighet, övertidsregleringar och ändringar i löneavtal.
Så höga löneökningar som möjligt
För Sveriges Ingenjörer är målet att märket blir så högt som möjligt.
– Företagen har gjort fina vinster och rullar på bra. Det ska komma de anställda till del. Det är de ingångar vi har när vi förhandlar.
Facken inom industrin, där Sveriges Ingenjörer är ett av fem förbund, har lagt krav på löneökningar på 4,4 procent. Arbetsgivarna har bjudit 2,0 procent plus en engångssumma på 3 000 kronor.
– Det är för lågt. Även om vi noterar att det inte är noll, som deras bud brukar vara. Så det visar att det finns en viss betalningsvilja.
”Inte trumfa inflationen”
Den höga inflationen gör årets förhandlingar extra tuffa. Facken har lagt sitt lönekrav lägre än inflationen, för att hejda den. Det har fått medlemmar att höra av sig och påpeka att det inte är fackets roll att hålla tillbaka löneökningarna för att rädda svensk ekonomi.
Men Camilla Frankelius vidhåller att det inte går att ”trumfa inflationen”. Hon pekar på 1970-, 80- och början av 90-talet, då man försökte kompensera inflationen med högre löneökningar.
– Trots rekordstora nominella löneökningar vissa år såg vi en lång period då våra medlemmar och flertalet av löntagarna i Sverige fick allt mindre i plånboken. Reallönerna krympte.
Inflationstakten svängde kraftigt på en hög nivå och påverkade konkurrenskraften, och dit vill man inte tillbaka.
Camilla Frankelius pekar på att det varit reallöneökningar på närmare 60 procent sedan industriavtalet kom till för 25 år sedan.
– Att frångå den modell vi har tror vi vore ett misstag. I synnerhet då de flesta bedömare menar att inflationstakten kommer att falla tillbaka under 2023.
Stämmer av mot medlemmarna
I bakgrunden under förhandlingarna finns förhandlingsdelegationer: Ett 40-tal medlemmar i Sveriges Ingenjörer, ofta förtroendevalda, som representerar olika branscher. När förslag läggs fram bollas de med delegationerna.
– De är örat mot rälsen. De vet var känslorna finns på arbetsplatsen, kan säga vad som kan fungera.
Kan bli strejk
Medlarna, som för industriavtalet kallas Opo, de opartiska ordförandena, har föreslagit att man ska teckna ett treårigt avtal. Men det säger Facken inom industrin nej till. De kan i stället tänka sig ett tvåårigt avtal, där det andra året är uppsägningsbart.
– Vi ställer alltid yrkanden om ett ettårigt avtal, för det är den tid vi kan överblicka. Men vi öppnar för två år, för att ett lite längre avtal kan vara stabiliserande för ekonomin i Sverige. Men det är många frågor som ska komma på plats och klaras ut innan vi vet att det också är möjligt med ett tvåårs avtal.
Kommer fack och arbetsgivare inte överens om ett nytt avtal den 31 mars finns möjligheten att ta till stridsåtgärder – som strejk eller övertidsblockad.
– Vi är förberedda, säger Camilla Frankelius.
Läs mer på Sveriges Ingenjörers webb.
Karin Thorsell
10 kommentarer
I en multinationell företagsvärld där våra svenska företag för det mesta har sina anställda utanför Sverige, så har de svenska lönenivårerna rätt liten inverkan på företagen. Om företagen kanske bara har 10-20% av de anställda i Sverige, och andra länders anställda kräver 10% och vi i Sverige kräver mycket mindre, då betyder det bara att vi subventionerar löneökningar i andra länder (och företagens vinster). Vi bör inte kräva markant lägre än andra länder, när vi har samma höga inflation.
Kanske dags att börja förhandla själv istället?
Skamligt låga krav. Företagen ökade vinsterna kraftigt under 2022 samtidigt som inflationen steg kraftigt. Att inflationen ”förväntas sjunka” betyder inte att priserna blir billigare, utan bara att de höjs mindre fort, från den ny kraftigt höjda basnivån. Mycket av detta är ju pga av energi/krigs-politiken som Europas politiker klamrat sig fast vid, vilket lett till hgöre priser på insatsvaror (energi, metaller, gödsel) mm. Men det verkar ju inte ha påverkat företagen som fört över alla dessa prisökningar på konsumenterna (oss). Men samtidigt förväntas vi anställda (av våra egna representanter) vara solidariska för att hindra att inflationen, som vi inte har skapat. Företagen och politikerna har skapat inflationen och de anställda får ta smällen, och våra representanter tycker det är bra?
Nej, enda rätta vore att kräva 9% ökning och så får företagen förhandla ner det kanske till absolut inte mindre än 4-5%. Att komma in med 4.4% som första bud gör ju att det slutsligen säkert inte kommer bli bli mer än kanske 3% som bäst, vilket blir en real-lönesänkning.
https://borsvarlden.com/artiklar/ackumulerade-vinstestimat-for-omxs30-bolagen-for-2022-2023-har-sankts-nagot-senaste-manaden
”De samlade vinsterna för 2022 spås uppgå till cirka 466,3 miljarder kronor vilket innebär en ökning med 18,3 procent mot 2021 års vinstnivå på 394,1 miljarder. Jämfört med noteringen för en månad sedan har vinstnivåerna reviderats ned cirka 0,2 procent från 467,1 miljarder.
För 2023 väntas 502,4 miljarder i samlad vinst, vilket innebär en ökning med 7,7 procent från 2022 års förväntade nivå. Jämfört med noteringen för en månad sedan har vinstnivåerna reviderats ned cirka 0,5 procent från 505,1 miljarder.”
Mitt företag går ofantligt bra. Dels god konjunktur, dels höjda priser med hänvisning till inflationen, dels hög vinst i kronor räknat då vår valuta ständigt faller. Om inte mitt fack propsar på mer än 4.4%, vad ska man då ha facket till? Jag tror inte den fackliga ledningen har mer än enstaka procent av medlemmarna bakom sig i sådana låga lönekrav. Men man ”vet bäst” och ”tar ansvar”l.
Rådande situation är mycket osäkert. Att då ens tänka på 2 årigt avtal gränsar på tjänstefel. Riksbanken försöker med räntehöjningar att stävja inflationen men det bitar inte. Hålla igen på löneutveckling urholkar konsumenternas köpkraft. Vi skall tydligen se att fler blir arbetslösa. Inflationen vi har idag är baserat på bristande utbud. logiskt skulle vara att få snurr på hjulen men då många hjul flyttats av våra företagsledare till div diktaturer ligger det utanför räckvidden för både riksbanken och de nationella arbetsgivarparter.
Det jag också se bekymrad på är att facken nu vill hålla igen för att inte späda mer på inflationen. Därmed gör sig facken delaktiga i det som man tidigare hänvisade till riskbanken, dvs. hålla koll på inflationen. det gjorde dock fackförbunden inte när vi hade till och med negativ inflation.
Tittar vi på omvärlden så har många länder i Europa är betydligt högre löneutveckling än de kraven på 4,4% som ligger på bordet. är det verkligen fackens uppgift att hålla igen och försämrar för sina medlemmar?
Det som är spännande om och hur vi kommer se i avtalen en förstärkning av de lokala fackklubbarna. deras möjlighet till inflytande har under låg tid urholkas droppe för droppe. Här saknade jag i avtalskraven tydligare signaler. Det är känt att Sveriges Ingejörer har halkat efter relativt andra yrkesgrupper. När kommer vi se åtgärder?
”I synnerhet då de flesta bedömare menar att inflationstakten kommer att falla tillbaka under 2023.”
Vad är det för argument?! Tror ni att priserna kommer falla om inflationstakten minskar?!! Det räcker att ha en hög inflation under en månad för att motivera löneökningar. Levnadskostnader är redan 10-12 % högre jämför med 2022 och det kommer inte bli billigare.
Dessvärre tycker jag att facken i Sverige inte är tillräckligt starka jämfört med arbetsgivarna!
”Vill ha maximal höjning utan att driva inflation” – det är beklagligt att det alltid hamnar i löntagarens knän att inte driva på inflationen.
Håller helt med, värdet som lönetagare generar ser man sällan en glimps av oavsett vinst eller förlust.
Fackets lönekrav på 4,4% är ett skämt om man ser senaste inflationssiffran enligt KPI 12,0 procent i februari 2023! Våra arbetskamrater i Tyskland som gör samma inom Siemens som har redan 20% högre löner och 6 veckor semester fick 8.4 % och en SKATTEFRI engångssumma av 3000 EURO = 34000 SEK (inte 3000 SEK). Europäiska facket inom Siemens rekommenderar att man ska inte acceptera ett lägre avtal än det tyska fråm IG Metall! Och ni vågar inte ens att kräver 10 % så att vi sedan får kanske 6 till 7 %. Och förrutom genom inflationen har vi ytterligare haft en reallönesänkning pga Svenska kronan har tappat mer än 10 % mot Euro och Dollarn senaste åren.
Till grund för sådana diskussioner bör ligga VD-ars löneökningar. Om det går så pass bra för företagen att de kan öka lönerna för sina VD med median 9% så borde lönerna rimligtvis kunna öka lika mycket för de anställda. Annars ska börsstyrelserna förklara för facken varför dessa VD har ökat sin produktivitet mer än de anställda på företagen, eller varför företagens tillväxt kan tillskrivas VD’s arbetsinsats snarare än de anställdas. Risken är annars att det drar isär mellan höga och låga inkomster i samhället vilket på sikt skapar politisk instabilitet.
Vi lever i en tid där företagens utveckling på börsen bedöms efter deras möjlighet att ta mer betalt på marknaden för deras produkter och tjänster samtidigt som man förväntar sig att facken är blygsamma med sina lönekrav, eftersom det driver på inflationen. Det kommer isf bara leda till att arbetstagarna blir fattigare och inte kommer att ta del av vinsterna som genereras.