Hur stor andel av personalen som är visstidsanställd skiljer sig kraftigt åt mellan landets högskolor. Vilka tankar ligger bakom deras olika vägval?Hur stor andel av personalen som är visstidsanställd skiljer sig kraftigt åt mellan landets högskolor. Vilka tankar ligger bakom deras olika vägval?
Det var i Almedalen 2013 som Sulf presenterade en rapport som visade att svenska lärosäten hade i genomsnitt 33 procent av sin undervisande och forskande personal visstidsanställd. Stockholms universitet stack ut med sina 40 procent.
— Vi hade redan inlett processen, men då fick en av våra tidigare dekaner i uppdrag att noggrannare titta på hur det såg ut hos oss, säger Marie Högström, personalchef, Stockholms universitet.
Resultatet blev att universitets rektor Astrid Söderbergh Widding fattade beslutet att aktivt arbeta för att minska andelen tidsbegränsade anställningar.
En konkret förändring som snabbt gav effekt var beslutet att forskare som fått finansiering för minst två års arbete skulle tillsvidareanställas. Områdena fick också i uppdrag att dels granska sina rutiner för tidsbegränsade läraranställningar (för att i möjligaste mån omfatta minst tre månader på halvtid), dels se över sina anställningsprocesser.
Skälet till att man ville förändra var en önskan om att vara en attraktiv arbetsgivare.
— En klok och sund arbetsgivare, som Marie Högström säger.
Idag är det enligt henne den rådande attityden inom Stockholms universitet, att man helst vill tillsvidareanställa. Visst är det så att man som forskare riskerar att bli uppsagd efter två år på grund av medelbrist om man inte lyckas lösa fortsatt finansiering, men de åren har ändå varit tryggare.
Riktigt vad förändringen inneburit sedan 2013 vill Marie Högström inte ge någon siffra på – ”det beror så mycket på hur man räknar” – men hon ser ett tydligt trendbrott med betydligt fler tillsvidareanställningar både när det gäller lärare och forskare.
På Chalmers ligger man idag på samma höga nivå som utmärkte Stockholms universitet 2013 – runt 40 procent av personalen är visstidsanställd. Enligt personaldirektören Lisskulla Lindström är anställningsformerna föremål för ständigt pågående diskussioner i Chalmers ledning.
Hur ska lärosätet göra för att vara en attraktiv arbetsgivare? För lärare? För doktorander?
En förändring som infördes vid årsskiftet 2015/2016 är att forskarassistenter enligt amerikansk modell erbjuds vad som kallas tenure track, en form av garanti där de – om de levererar efter överenskommelse – blir garanterade en anställning efter fyra år. På det stora hela tycker Lisskulla Lindström att Chalmers har en god balans mellan anställningsformerna som det ser ut just nu.
— Jag upplever inte att vi anses som mindre attraktiv arbetsplats på grund av hur stor andel av personalen som har tidsbegränsade anställningar, eftersom många visstidsanställningar är meriteringstjänster.
En nackdel, som hon ser det, med att tillsvidareanställa enligt Stockholms universitets modell är att om högskolan vill säga upp en forskare efter två år på grund av bristande medel, är det inte självklart just den forskaren som får gå, det beror på turordningskretsen. Visserligen har den enskilda individen fått trygghet under två år men priset, menar hon, kan vara en ökad oro i personalgruppen.
— Om det ska fungera på det viset att man redan från början vet att man säger upp någon efter två år om det saknas pengar – då måste det vara oerhört tydligt uttalat redan vid anställningen, säger Lisskulla Lindström.
Hon poängterar att Chalmers inte vill uppfattas som en sämre arbetsgivare än andra men påminner om att akademin har en lång tradition av visstidsanställningar.
— I vilken annan bransch är det vanligt att man blir tillsvidareanställd först runt 40?
En högskola som sticker ut i motsatt riktning är Högskolan i Borås med bara 13 procent av personalstyrkan på 700 personer visstidsanställda. Enligt HR-specialist Sara Svensson är anställningsformer ingen stor fråga för ledningen på Högskolan i Borås.
— Utgångspunkten är tillsvidareanställning. Det är så vi har det, säger hon.
De olika befattningar, exempelvis doktorander, postdocs och biträdande lektorer, som enligt Högskoleförordningen har tidsbegränsningsgrund får tidsbegränsade tjänster. I övrigt försöker man tillsvidareanställa. Till viss del tror Sara Svensson att andelen visstidsanställda är resultatet av en inställning från ledningens sida.
— Men den främsta förklaringen till skillnaderna är nog att de stora universiteten har mer forskningsmedel vilket kan ge fler doktorander och forskare med tidsbegränsade anställningar, säger hon.
Marit Larsdotter
