Magnus Ericsson, en av grundarna av Raw Materials Group.
I senaste numret av Ingenjören (nr 2 2011) skrev vi om hur nästan all brytning av de sällsynta jordartsmetallerna – metaller som är livsviktiga för i princip all elektronik – sker i Kina.
Men när man diskuterar Kinas makt över jordartsmetallerna så är det lätt att man missar andra, minst lika viktiga aspekter – det menar Magnus Ericsson, en av grundarna av Raw Materials Group.
“Rare earths ‘will not be bargaining instruments’“ löd en braskande rubrik i China Daily den 29 oktober där landet försöker slå ifrån sig anklagelserna att manipulera tillgången på dessa ämnen.
Det är höjdpunkten, så långt, på en diskussion om hur Kina har fått världen som gisslan genom att kontrollera 97 % av de samlade tillgångarna på de så kallade sällsynta jordartsmetallerna.
Grundämnen som används i en rad högteknologiska tillämpningar där de inte lätt kan ersättas/substitueras. Det har setts som ännu ett exempel på hur Kina har eller försöker skaffa sig kontroll över världens metallråvaror ibland annat Afrika, ibland genom att använda sig av ojusta affärsmetoder. Kina utpekas som en aktör som inte följer vedertagna regler och sätter sina egna intressen före de länders där gruvorna finns.
Resonemanget väcker frågor som: Hur stort är Kinas inflytande över världens råvaruförsörjning och hur viktig är deras roll i Afrika? Är situationen beträffande de nya så kallade kritiska metallerna och mineralerna lika allvarlig som den framställs? När det gäller den globala bilden är det bara att konstatera att även om utbyggnadstakten av kinesiska gruvor i utlandet ökat dramatiskt, är landet fortfarande en liten internationell aktör. Det kommer att dröja många år innan den situationen ändras.
Magnus Ericsson är en av grundarna av Raw Materials Group och adjungerad professor vid Institutionen för ekonomi, teknik och samhälle vid Luleå tekniska universitet. Foto: RMG.
Det är dessutom fel att se kinesiska investerare som en homogen grupp, det finns allt från små skumraskbolag till stora ansvarskännande gruvbolag – precis som bland deras västerländska konkurrenter. För mineralrika länder i Afrika och andra delar av världen ger suget efter mineralråvaror snarare en möjlighet att skapa konkurrens och därmed få bättre villkor än tidigare – förutsatt att landet har kapacitet och kompetens att förvalta de egna mineraltillgångarna och vinsterna som de kan skapa.
Givet att Kina är den stora metallråvaruimportören i dag är landets beroende av koppar, järnmalm, nickel och andra metaller som köps huvudsakligen från de transnationella storbolagen som BHP Billiton, Rio Tinto, Codelco och Vale mycket allvarligare både i termer av kostnaden för denna import samt dess samhällsekonomiska betydelse för Kina än vad de sällsynta jordartmetallerna är för väst.
Tillgången på och produktionen av sällsynta jordartsmetaller i dag är huvudsakligen en fråga om efterfrågeutvecklingen. De har inte efterfrågats i särskilt stor omfattning och därför har inga gruvbolag bekymrat sig om att leta/prospektera efter dem och än mindre att bryta dem. När efterfrågan nu växer kommer nya fyndigheter att hittas och nya producenter att dyka upp och den kritiska situationen lättar.
Däremot finns det inte mycket som tyder på att Kinas stora beroende av några av världens största gruvbolag för sin försörjning av de ekonomiskt mest betydelsefulla metallerna koppar och järnmalm samt i framtiden även fosfat och kalisalter för gödselmedelsproduktion kommer att minska. Och för dessa mineral handlar det dessutom om gigantiska summor. Detta förhållande kommer fortsatt att vara en konfliktfaktor i världen, snarare än tillgången på kritiska metaller.
När det gäller Kinas uppträdande i Afrika har dessutom USA och Europa egna intressen att försvara. Under hela 1900-talet har råvaror flödat ut ur regionen som dominerats av de gamla kolonialmakterna. När det kommer konkurrens från Kina och fyndigheterna inte längre är lika lättåtkomliga är det lätt att glömma den koloniala historien.
Generellt kan sägas att om värdlandet ställer krav på de kinesiska investerarna uppträder de oftast i enlighet med lagen, men om denna inte kan kontrolleras efterlevs den inte heller. Det hänger alltså delvis på hur väl ett land kan se till att dess lagar och regler efterlevs. Här har Sverige en viktig internationell uppgift: att förmedla sina erfarenheter av att bygga välstånd på mineralresurser.
Läs mer:
» ”Kineserna härskar över metallerna” (Ingenjören nr 2 2011, s. 16)
