Slopad löneöversyn, och dispositivitet i både löneavtal och villkor. Det är de krav som Teknikarbetsgivarna tar med sig till årets centrala avtalsförhandlingar.Slopad löneöversyn, och dispositivitet i både löneavtal och villkor. Det är de krav som Teknikarbetsgivarna tar med sig till årets centrala avtalsförhandlingar.
Teknikarbetsgivarnas krav speglar den oro för en ny lågkonjunktur som finns inom industrin. Arbetstgivarna kräver ett avtal med full dispositivitet, det vill säga att allt istället kan förhandlas om ute i de lokala företagen. Det gäller så väl villkor som lön. Någon tidtabell för löneöversyn vill man inte heller ha och inga måltal eller individgarantier.
– Allt talar för att vi under det fjärde kvartalet går in i en lågkonjunktur. I värsta fall hamnar vi i ett läge som starkt påminner om krisen 2008 och vi måste komma fram till avtal som kan fungera även då. Att inte vara förberedd och därför hamna i en oordnad situation är inte ansvarsfullt, säger Teknikföretagens vd Åke Svensson i ett pressmeddelande.
Sveriges Ingenjörers förhandlingschef för industrin, Camilla Frankelius, tycker att kraven skjuter litet över målet.
– Dispositiviteten finns redan i dag på en mängd områden som övertid och lön där det är möjligt att förhandla fram andra villkor. Det som blir intressant är vad arbetsgivarna är beredda att erbjuda i utbyte för en ännu större flexibilitet. Vi är för flexibilitet och att medlemmarna ska kunna välja till exempel ändrad arbetstid, större pensionsinbetalningar eller något annat istället för löneökning om det passar.
Camilla Frankelius.
I förra avtalsrörelsen fick Sveriges Ingenjörer till stånd ett avtal som tillåter de företag där ledning och fack är överens att frågå det centrala löneavtalet och sluta ett eget lokalt avtal. Men få företag har nappat eftersom en sådan gång skulle kräva mycket av cheferna i processen.
– Vi tycker att lönbildningen ute i företagen i dag används på fel sätt. Det saknas transparens om vart företagen vill nå med sin lönesättning och lönen används inte som det styrmedel den är. Vi är ju inte nöjda med hur löneöeversynerna fungerar i dag men det är som vi ser ingen bra anledning för att ta bort dem.
Läs mer:
» Huvudpunkter i Teknikarbetsgivarnas krav (pdf)
» Teknikarbetsgivarnas krav 2011 (pdf)
» Facken inom industrin kräver 3,7 procent (ingenjoren.se 5/9 2011)
20 kommentarer
– instämmer med föregående osv … osv…
Alla intresseorganisationer idag växer sig allt starkare och är på gränserna vad som borde vara inom lagens gränser – mäklare, banker, el-industrin. Inom byggindustrin inför man standarder som inte är tekniska utan begränsningar av konstruktion och specifika material blir standard.
Journalister sägs upp och ingen granskar nyheterna längre – intressenter får in sina formuleringar utan granskning.
Känns som vi ingenjörer är för lojala och blåögda – och ligger i händerna på de styrande.
Lägg gärna ned avtalen då! – men kommer inte längre betala in min avgift. Tar striden själv ist.
Läser man FN:s rapporter så är Sve. en av de mest korrupta länder – rapporter som inte får plats i media?
Varför tar man inte upp lönekartellbildningar mot ingenjörer som pågått i mer än 20 år?
Vad har jag för nytta av Sveriges Ingenjörer? En fråga som jag ställer mig …
– ev. nollavtal.
– förmånslån 6.19% !
– först ut i avtalsrörelsen och lägst i avtalen.
– fler ingenjörer utbildas och minst 500 jobb på era sidor!
listan kan göras lång …
Är påläst och tar gärna en diskussion.
Tycker det är dags för en intresseförening för ingenjörer – som inte styrs av företagsledare.
@17, Nejdå, det är noga dokumenterat vad ingenjörerna pysslar med. Se exempelvis tråden, http://www.ingenjorsbloggen.se/2011/06/arbetsformedlingens-tunnel-allt-ljusare/. Där konstateras att endast 30% av utbildade civilingenjörer verkligen jobbar som det. Vad resten gör med kan ni ju läsa själva.
Låga avtal driver på personalomsättningen. Uppenbarligen förstår inte Tekninkarbetsgivarna att låga löneökningar innebär att många byter arbetsgivare för att få högre lön. Har man funderat över vad en personalomsättning enkostar? Det handlar om 2-siffriga procentbelopp av en årslön per person, kanske t o m 3-siffriga.
Är det någon som hört att vi enligt TA har sådan ingenjörsbrist att vi måste öka antalet utbildningsplatser på högskolorna???
Då brukar man väl bjuda över varandra med bättre villkor, snarare än pressa ner dem i avtalen?
Jag tvivlar på att någon på ”vårt” fackförbund har förstått hur många medlemmar som, i likhet med mig, arbetar med helt andra uppgifter än ingenjörsarbete… detta eftersom vi redan har ett så stort överskott av ingenjörer.
Det vore ett stort misstag att helt rycka undan fötterna för de få som ändå har ett ingenjörsjobb.
(i så fall byter jag fackförbund direkt)
De redan ganska låga lönerna speciellt för nyutexaminerade ingenjörer kommer utan starka krav centralt bli ännu lägre. Detta medför att löneutvecklingen halkar efter och det blir bara värre för ingenjörer och övriga anställda inom teknik branschen. Just nu är jag studerar jag och jobbar helger på ett lager och har med ca 110 h arbetstid i månaden bättre lön än vad jag kan vänta mig första 2-3 år som anställd ingenjör…detta är oroväckande! Skall det då behöva bli ännu värre?
Håller med tidigare inlägg. Om det inte finns några centrala avtal om löneökningar kommer jag att lämna facket.
Med tio års facklig erfarenhet i ryggen kan jag bara hålla med övriga kommentatorer. Utan centrala avtal så kommer många att få betydligt sämre löneutfall. De (verbalt) svaga kommer inte att ha något att sätta emot arbetsgivaren.
Att totalt decentralisera löneförhandlingarna är ju att totalt avsäga sig styrkan att tillhöra ett stort, starkt medlemsförbund med möjlighet att påverka Sveriges Ingenjörers löneutveckling som kollektiv.
På vårt företag har de lokala uppgörelserna säkert strandat de senaste 10 åren o företaget har då enväldigt bestämt lönerna – och löneutvecklingen för ingenjörerna har halkat efter ordentligt.
Med fackets goda minne … ”din löneutveckling är helt upp till dig som individ o inget facket ska ha med att göra”.
Jaha – helt i linje med vad TF önskar sig. I så fall har facket/SI spelat ut sin roll – inget att hämta där för mig/dig som medlem i så fall.
Jag instämmer till fullo i övriga inlägg.
Erfarenheten av det senaste avtalet tillåter som enda möjliga slutsats att starkare centrala avtal behövs, med tydliga siffror. Inte ännu svagare!
På företag som inte är rena småföretag finns inga som helst utrymme för nivåförhandlingar lokalt, utan nivån sätts av koncernen efter det centrala avtalet. Den lokala föhandlingen gäller uteslutande fördelningen av dessa pengar.
Om det kommande avtalet inte ta intryck av denna realitet blir den nog inte många medlemmar kvar – mig själv inkluderad, som har varit facklig förtroendevald och lokal löneförhandlare i många år nu.
Ett stark centralt avtal måste till som ger de lokala företrädare kraftfulla verktyg i handen för att kunna förhandla om någonting alls.
Efter ett antal år med reallönesänkningar krävs dessutom ett ordentligt generellt påslag. Kanske verkligen dags för konfliktåtgärder?
Smart drag ur arbetsgivarperspektiv. Låt oss nu hoppas att våra fackliga förerträdare och beslutsfattare inte går på den bluffen. Alla företelser som finns inom den Amerikanska (USA) arbesmarkanaden är inte av godo. Låt oss istället anamma det som är bra istället för att envisas med att ta hit allt som är negativt för arbetstagaren. Slut leden nu annars finns det uppenbar risk att vi decentraliserar och dispositerar oss tillbaka till 1800-talet. Vad blir arbetsgivarnas krav nästa gång? Återinförande av stataravtal eller utesluten rösträtt för kvinnor.
Min erfarenhet från flera års förhandlingar på ett relativt stort företag (ca 100 medlemmar) på lokal nivå är att företaget(en) bestämt hur mycket man vill lägga på löneökningar, sedan var det inte mycket till förhandling. Att vi vid flera tillfällen gick avtalslösa ur den lokala förhandlingen var inget som företaget brydde sig om.
Således lokala förhandlingar utan möjlighet till konflikthot ger endast marginell påverkansmöjlighet. Det finns som jag ser det två vägar att gå:
1. Centrala avtal som i princip bara är att acceptera lokalt eller 2. Lokala förhandlingar med rätt till lokal strejkrätt, då är parterna lokalt tämligen jämbördiga.
Själv föredrar jag alternativ 1.
Förra avtalet innehöll ju en procentsiffra och sedan ordet minst, vilket det för det flesta blev också, bl.a. inom det företag jag arbetar på. Så, om det inte finns en procentsiffra alls, så lär det ju bli 0% i löneökning för de flesta. För när man i högkonjuktur, som förra året, har mage att bara ge minimilöneökningen, så har man ju visat bristen på vilja till en konstruktiv lönepolitik. Nej, i år behövs minst 5% för att kompensera för pensionspengarna, så jag tycker att utgångsbud på 6% vore det rätta för Sveriges Ingenjörer, 5% för pensionerna samt 1% för förra årets skandalösa löneutfall.
Det är redan decentraliserat här på Telia. Facket och individen kan inte påverka så mycket. Formen för centrala facken bör förändras. Jag behöver ingen central förbund som inte skyddar mig mer. möjligen kan de syssla med inkomstförsäkring som jag behöver. De har tappat rollen under åren. Här på Telia kan man got påstå att de inte fins (i den traditionella meningen). Unionen fungerar lite bättre.
Detta skall ni ej gå med på för då blir det som inom landstinget där vi har förhandlat bort vår strejkrätt i ett nollavtal. Inom landstinget gäller det att få till en bra ingångslön för det är enda gången som lönen förhandlas. Sen får man räkna med reallönesänkningar år efter år. Enda sättet att höja lönen är att hoppa mellan privat och landsting eftersom det trotts allt inte är något fel på ingångslönerna.
Det råder tillräcklig disposivitet idag, det är bara ett sätt att komma åt de lokala klubbarna och i slutändan slippa förhandla helt o hållet.
Intressant att Åke är igång, med tanke på att han lyckades ge ingenjörerna på SAAB i Linköping 0,7% – det är skam på torra land!
Det är bara att hålla med föregående talare att en slopning av de centrala avtalen skickar oss 100 år tillbaka i tiden och var och en står ensamma emot arbetsgivaren, vilket snarare kommer innebär en lönesänkning än löneförhöjning. Och hur kommer det att gå med allt som har med ansällnings trygghet att göra, förmåner, arbetstider o.v.s. Nej facket måste stå för de centrala avtalen så någon slags rättvisa och trygghet finns kvar.
Om företagen inte vill ha något centralt avtal, så är det väl bara att vägra skriva på något. Men att vi skulle förhandla bort vårt strejkrätt i ett nollavtal är ju helt uteslutet. Gör facket det, så lär de inte ha några medlemmar kvar.
Det här ska man inte gå med på. Det är uppenbart att arbetsgivarna bara vill ha ett sätt att slippa öka lönerna alls. Redan låga ökningar blir inga ökningar alls om de får sin vilja igenom.
Utan ett centralt avtal som tydligt stuipulerar löneökningar och att löneöversyn skall ske, och hur denna skall ske och beräknas, så får vi en omöjlig situation som löneförhandlare lokalt ute på företagen. Arbetsgivarna går ihop (Okagonen t.ex) och enas om vilken lägsta nivå dom tänker driva igenom. Det är omöjligt att förhandla fram pengar lokalt. Detta är exakt vad som skedde enligt det avtal som nu löper ut. Alla har vi bara fått lägsta niverna med få undantag. Det är viktigt att man centralt får in skrivningar om vad lönebildning är, t.ex. för akademiker att vi följer en ganska brant löneökningskurva som yngre under det att vi blir mer och mer värdefulla för företagen, det som tidigare kallades ÅKB, och vad detta blir i % och att det skall tillföras den pott som skall fördelas. Som det nu är får alla låga %-tal vilket gör att yngre får alldeles för låga påslag. Vi riskerar att likställas med kollektivanställda löneutvecklingsmässigt. Det kommer att drabba alla i samhället på sikt genom nedtryckta löner.
Om man som Almega vill, slopa de centrala avtalen blir det katastrof. Vi som sitter ute lokalt har vare sig tid eller kompetens eller tyngd att förhandla. Det som håller på att ske är att man förstör en 100-årig facklig tradition. Nästa steg blir att rasera kolektivavtalen….
Vi måste bli mycket tuffare centralt. Vi kanske bör synas i media? TV…? Det är en oroväckande utveckling (avveckling)…
med vänliga hälsningar,
Per Fonser
Med full dispositivitet finns det inget centralt avtal. Det betyder att varje medlem har att förhandla för sig, vilket i sin tur betyder att det inte finns någon anledning att ha kvar facken.
Det innebär alltså att full dispositivitet skickar oss tillbaka till 1930-talet.
Deldisposivitet som vi har idag är i själva verket en väldig möjlighet för företagen, men inte till mycket hjälp för en ordinär anställd (dvs varken jurist eller superspetskompetens).
Nej, återställ vikten av och styrkan i det centrala avtalet!