Karin Bojs skriver i söndagens DN om hur nobelpristagaren Carl Wieman upptäckte att hans studenter inte alls lärde sig så mycket som han trodde via katederundervisningen han höll, så nobelpristagare han var. Vilken undervisning som är mest effektiv är ju ett hett debatterat ämne samtidigt som svenska elevers skolresultat halkar utför.
Carl Wiemans metod för att komma åt problemet var att tvinga studenterna till aktivitet. Före lektionen fick de förbereda, svara på några frågor och väl på föreläsningen ställdes de också inför problem, fick rösta om lösningen och diskutera olika lösningar och frågeställningar som kom upp. Med den metoden hängde 70 procent av collegestudenterna med, mot 30 procent när det bara var vanlig föreläsning.
Harvardprofessorn Eric Mazur (en länk till) använder sig av en liknande metod.
I gymnasiet där min son har börjat består matteundervisningen enbart av genomgångar. Att fundera över problem, tillämpa genomgångarna eller diskutera matematik har de inte tid med. Det ska eleverna göra hemma. Är det rätt väg att öka intresset för matte och för att höja resultaten? Vad tror ni? Vad tror utbildningsministern?
(PS: På KTH vet de det här – det har Kristina Edströms/Learning Labs högskolepedagogiska kurser lärt dem!)
