Facken går kräftgång i Europa. Anställningstryggheten har försämrats och allt fler har tillfälliga jobb. Men med 60 miljoner medlemmar i Europafacket borde det finnas möjligheter att påverka framtiden.
– Vi har skrivit mycket om det fackliga medlemstappet i Sverige och talat om det och nu vill vi vidga perspektivet, säger Anna Danielsson Öberg, som tillsammans med sin man Tommy Öberg precis har kommit ut med boken Facklig kräftgång, rapporter från Europa. Båda har en lång bakgrund som arbetsmarknadsreportrar bland annat på Svenska Dagbladet.
I boken har de intervjuat fackliga företrädare, politiker och forskare i Estland, Tyskland, Italien, Norge och Sverige. De har följt spåren i ett globaliserat Europa i ekonomisk kris. Men trenden att facken fick svårare att organisera anställda började långt före krisen. Vid Tysklands återförening var exempelvis 12 miljoner tyskar medlemmar fackligt anslutna. I dag har siffran halverats. I Sverige hade de fackliga organisationerna börjat känna av det minskade intresset redan innan regeringens höjning av avgiften till a-kassan.
Trenderna de ser är tydliga. När jobben försvinner från tillverkningsindustrin och går över till tjänstesektorn blir det svårare för facken att nå potentiella medlemmar. Att bilda en klubb på Fiat kan ge 10 000 medlemmar på ett bräde. Att få samma genomslag i tjänstesektorn med tusentals små företag kräver mycket mer.
Rädsla är också en del av trenden. I takt med att de sociala skyddssystemen vid arbetslöshet monteras ned och möjligheterna till tidsbegränsade jobb ökar har det blivit mer riskabelt att stöta sig med arbetsgivaren. Det är inte bara svårare att få ett fast jobb, man kan inte heller räkna med att klara ekonomin genom a-kassan.
– Ibland tappade vi nästan hakan eftersom många av dem vi intervjuade var så eniga, vare sig det var en representant för ett vänsterfack i Italien eller en forskare i Tyskland. Alla såg samma tendenser och uttryckte sig nästan ordagrant likadant om utvecklingen. Ändå händer det ingenting. Europafacket har 60 miljoner medlemmar, säger Anna Danielsson Öberg. Om de sade något så skulle det höras bra!
– Det känns att det finns ett stort engagemang och att många människor tänker samma sak om det som sker men ändå märks det inte.
Flera människor som de har intervjuat uttrycker frustration och efterlyser solidaritet mellan Europas fackliga organisationer och medlemmar. Och de nordiska facken, främst svenskarna, uppfattas som väldigt defensiva och inriktade på att försvara sin modell till sista halmstrået, kanske på bekostnad av kreativa lösningar som skulle kunna återge de europeiska löntagarna mer inflytande.
Att satsa på det lokala fackliga arbetet i företagen är en av vägar som författarna ser för att stärka facken. Den andra är att kanske ta ett bredare anslag och liera sig med andra rörelser som konsumentrörelsen eller miljörörelsen.
”Den rörelse som inte har en berättelse om en bättre framtid kan inte få människor att ställa upp eller ens bli medlemmar” skriver de.
– Det finns ett slags konflikt i Sverige, vi ska aldrig protestera ordentligt emot något eller säga vad vi tycker. I den svenska modellen ska vi alltid istället förhandla, säger Anna Danielsson Öberg. Jag kan tycka att det är litet häftigt när många faktiskt går ut och visar vad de tycker.
Som en av intervjupersonerna i boken säger det:” 60 miljoner medlemmar i Europafacket borde anta utmaningen och stå emot gemensamt.”
Jenny Grensman
Facklig kräftgång, Anna Danielsson Öberg och Tommy Öberg, Premiss förlag 2012
