Det är svårt att bryta upp. Att erkänna att det är slut. Vi har varit tillsammans dag och natt i över ett år. Faktiskt sedan han hamnade hemma hos mig efter att ha blivit övergiven för en yngre och piggare kollega. Först var vi bara kompisar men jag började snabbt uppskatta hans lite slitna charm. Äntligen något att hålla i handen under vargtimmarna när tankarna malde utan slut. Vi liksom växte ihop, gjorde allt tillsammans.
Men på senaste tiden har det känts ganska trött. Han behöver ”ladda batterierna” allt oftare. Och allt tar längre tid. Tjatigt. Först hade jag tänkt hålla ut. Se det som en utmaning. Vi har ändå delat mycket. Hur skulle det gå med alla kompisar som var hans? Det där brukar ju kunna ställa till problem. Samma sak med musiken. Hela skivsamlingen är hans. Det gjorde mig tveksam.
Men så kom koreanen och beslutet var helt klart. Litet längre, litet mer slimmad och framför allt så levande och fylld av energi. Jag blir liksom glad och nyfiken när jag ser honom.
Jag kan inte påstå att jag förstår allt än men det är ju nästan som bäst då – medan den andre fortfarande är litet mystisk och okänd och man kan projicera alla sina önskemål utan att veta att just det där, nej, det kommer du aldrig att få.
Jag vet i alla fall en sak han har som min gamla iPhone 3 inte hade. Ett utbytbart batteri! Att vara först med användarvänlig och cool design är bra men det finns ett bäst före datum om man inte hela tiden hänger med. Och min gräns går vid det där med hållbarheten hos en mobil som man inte kan få ett nytt batteri till. Nu får det bli en fräsch korean.
Det är ett nytt universum, en helt ny galax.
*mina kolleger säger att jag inte får associera till Hasse&Tage längre, ingen nu levande kommer ihåg dem. Så nu får det bli rubriker från musik istället. Den här syftar på en av Linnea Henrikssons låtar.
