Snön faller över Bryssel. I går satt jag i hotellobbyn och jobbade när ett tjog svenskar i olika konstellationer droppade in och undrade när egentligen deras bagage skulle anlända. Flyget hade uppenbarligen misslyckats med att få väskor och passagerare till samma ort. De bagagelösa var irriterade. Inte bara hade de fått reda på att väskorna skulle komma under eftermiddagen och den var ju slut (17.15), dessutom skulle de på en mottagning.
”Vad tänker ni göra?” undrade en kvinna. Mannen bakom receptionsdisken svarade att bagaget nog skulle komma och att hon kunde ringa flygplatsen om hon ville göra något mer.
”Det märks att vi inte är hemma”, sade kvinnan vänd mot sitt svenska sällskap.
Ja det märks att vi inte är hemma här. Det är väl därför vi kommer, för att märka att vi inte är hemma och för att lära oss något nytt.
#euprojektet heter en hashtag på twitter. För mig är ett projekt något ganska kortvarigt, tidsbestämt, som jag lägger ned massor med jobb på för att uppnå ett väldefinierat resultat. EU och projekt är ord som inte riktigt passar ihop men kanske är #euprojektet symtomatiskt för vår syn på EU och på vår egen roll.
Jag intervjuar en lobbyist. En mycket erfaren belgare som har sitt kontor ett stenkast från Europaparlamentet. Vi talar om hur man får inflytande i Bryssel, hur man gör sin röst hörd. ”Gör hemläxan”, säger han och menar att mycket av den tid och de pengar som organisationer och företag lägger i Bryssel är bortkastade för att arbetet inte bottnar i 1. en tydlig strategi 2. en förståelse för och kunskap om vem ens samtalspartner är och hur deras verklighet ser ut.
”Jag går gärna med på att ni skandinaver har mycket att bidra med vad gäller samhällssystem, jag tycker om er strävan efter konsensus och välfärdsstaten som vill att det ska finnas en lägsta standard. Men det räcker inte att vara bäst här när man ska diskutera med andra. Alla har sin historia, det är ingen slump att vi är olika. Den som inte tar hänsyn till det kommer ingenstans.”
En strategi är också viktig. Om man inte vet vart man ska och vad det innebär på lång och kort sikt går man runt i cirklar.
”De svenskar som kommer hit lär sig förvisso, och efter ett par år förstår de det här. Men då har de å andra sidan blivit ointressanta på hemmaplan för där förstår ingen längre vad de pratar om.”
Helt olika skäl ligger bakom medlemsländernas ambitioner i EU. Grundarnas orsaker finns i andra världskriget, ett gemensamt förflutet och en önskan att inte hamna där igen. För de senast anslutna är det snarast så att de behöver EU, dels för att distansera sig från sitt förflutna, dels för att ge medborgarna en bättre framtid.
Men vi svenskar då – ja vi gick väl med mestadels av ekonomiska skäl – för att vi trodde att vi skulle vinna på det i längden.
EU är ett unikt bygge och ett bygge som faktiskt fungerar på många plan. Att alla inte kan få exakt det de vill ha är ett av demokratins karaktärsdrag – alla blir ungefär lika nöjda/missnöjda. Och det kanske inte är så konstigt att det inte räcker med att vara bäst. Långsiktigt kan det vara så att det goda man uppnår är värt mer än att hela tiden hävda att man har lösningen och inte vill försöka förstå något annat.
Jag tjuvlyssnar på konversationen vid bordet intill i frukostmatsalen:
”Mamman dog i Sibirien och systern försvann, själv tog hon sig tillbaka till Polen men där var allt borta. Nu bor de i Paris förorter, det har gått bra för henne och sonen läser till ingenjör i Grenoble.” berättar en kvinna i min ålder.
Vi är ganska olika vi européer.
