Den svenska chefen är speciell. Det hävdar Gunnar Wetterberg, Sacos samhällspolitiske chef, i en ny bok. Den svenska chefstypen är djupt rotad i svensk historia och är enligt författaren en av Sveriges främsta konkurrensfördelar.
Den främsta styrkan hos den svenska chefen är att han eller hon är – ganska – prestigelös. Det är en av centrala tankarna i Gunnar Wetterbergs föredrag på torsdagen den sista januari som kretsar kring den egna boken Cheferna – en svensk kulturtillgång, som gavs ut i höstas.
Gunnar Wetterberg antyder i föredraget att den svenska chefen föddes 1612 när Axel Oxenstierna blev svensk rikskansler och i mycket övertog rikets praktiska styrelse. Gunnar Wetterberg har tidigare skrivit en biografi om den svenske statsmannen, som enligt Wetterberg också var en framstående chef.
Förutom att Axel Oxenstierna utformade den första statsbudgeten, startade folkbokföringen och hittade på nya klurigt utformade skatter som till exempel ”Lilla skatten” (en föregångare till momsen), lade han också grunden för ett system i statsapparaten som lät de dugligaste nå även de högsta positionerna.
Gunnar Wetterberg beskriver hur Axel Oxenstierna såg att adelns ynglingar var för få, för lata och för dumma för att bygga förvaltningen på. Problemet var att lagen föreskrev att endast de adliga fick beträda de högsta positionerna i statens styrelse. Statsmannen såg då till att adla begåvat folk, även om de råkade heta Olsson eller Petersson.
– Någonstans här finns ett chefskap, säger Gunnar Wetterberg i sitt anförande. Här etableras meritokratin som norm.
Det goda chefskapet handlar enligt Gunnar Wetterberg om att chefen kan tala med sina medarbetare, att vara en samtalspartner.
– Jag var direktör i kommunförbundet. Vi hade utredningar om varför sjuktalen gick upp så mycket. Analyser visade att arbetsplatser som var lika varandra kunde ha väldigt olika sjuktal. Det var olika chefer som hade olika förmåga att se sina anställda. Men framför allt det här svåra för chefer, att se att dem som håller på att halka in i missbruk, att ta det där jobbiga samtalet. Första gången jag gjorde det, åkte jag ut på fötterna ur medarbetarens rum. Men då måste man våga ta det samtalet igen.
– Men vi måste betona chefens roll att ibland vara motvallskäring, och stå emot de här enfaldiga arbetsmiljöundersökningarna som under en förändringsfas visar hur dåligt förtroende folk har för honom. Jag har varit med om det ett par stycken gånger. Man måste härda ut och spotta konsulterna i ansiktet när de säger vad man ska göra på sex månader. Var och en som har gjort det här vet att det tar tre fyra år att ändra kulturen i ett arbetslag och få det att fungera på ett nytt sätt. Men i grunden är det prestigelösa ledarskapet väldigt viktigt.
Gunnar Wetterberg härleder det prestigelösa svenska chefskapet dels från statsmannen Axel Oxenstierna som var både finurlig, praktisk och psykologiskt klok, dels från det unikt jämlika bondesamhället. Man var i Sverige tidigt tvungen att ta hänsyn till vanligt folk, som fick ett slags brist på respekt mot överheten som gör att man vågar säga ifrån.
Han tar sin egen son som exempel. Sonen som är ingenjör jobbade en tid i ett indiskt IT-företag. Där såg han flera möjligheter till effektiviseringar. Och när han träffade VD:n, talade han på svenskt vis om alla förbättringsmöjligheter som han hade sett. Men chefen spände ögonen i honom och svarade: ’Du ska inte ta upp detta med mig, utan med din supervisor, han ska ta upp det med sin supervisor, och hans supervisor kan möjligen ta upp det med mig.’
När sonen berättade historien för sin far, kunde Gunnar Wetterberg inte låta bli att leka med tanken om ett slags nytt Fader Vår för industrin.
– Vi borde borde skriva till Wejryd, och be ärkebiskopen ta in i den svenska aftonbönen: Måtte Gud bevara hierarkierna i Indien och Kina, för de är en våra viktigaste konkurrensfördelar.
Sture Henckel
Läs mer
» Saco ger från och med i dag ut Chefsnyheterna, ett nyhetsbrev om chefs- och ledarskap. Prenumerera på nyhetsbrevet via Sacos hemsida.
