Skulle du kunna tänka dig att använda en robot som barnvakt eller tror du att robotarna är lösningen på bemanningsfrågan inom äldrevården? Allt fler menar att skulle de kunna bli ett uppskattat sällskap när personalen inte hinner sitta ner och lyssna på de gamlas berättelser och oro. Tekniskt är det snart möjligt. De så kallade intelligenta robotarna, som kan se ut som en människa, följa dig med blicken, och föra ett samtal, är redan här. Ja, ännu så länge inlåsta i de tekniska labben, men snart knackar de på dörren till arbetsmarknaden.
Jag tillhör dem som fortfarande tycker att det här låter som science fiction, men flera forskare menar att det är allvar. Några är också väldigt oroade.
Sherry Turkle, professor i psykologi och verksam vid MIT i Boston är en av de stora publikmagneterna på AAAS, på den stora amerikanska vetenskapskonferensen. I går kväll fyllde hon en stor aula med forskare och journalister från hela världen. Många lämnade lokalen med en klump i magen. Sherry talade långsamt och tydligt, nästan hotfullt, om vilka risker vi tar om vi låter robotarna bli en samtalspartner och en vän.
Hennes forskning under snart 30 år visar att vi redan har ändrat uppfattning om våra relationer till datorer på flera områden. Var är det till exempel för skillnad på en människa och en robot? När Sherry ställde frågan till ungdomar för 30 år sedan fick hon svaret att människor kan tänka, det kan inte robotar. Människor har känslor och det har inte robotar och därför kan vi aldrig få känslor för eller bli förälskade i en robot.
När leksaker som Tamagotchi och gosedjur med inbyggda robotar dök upp på marknaden insåg många att den sanningen inte längre höll. Sherrys forskning på barn visar att gränserna har förflyttats. Många upplever att deras digitala leksaker har känslor.
När hon intervjuar barn och ungdomar om datorer och människor i dag märker hon att många både tror och hoppas de intelligenta datorerna kommer att göra oss lyckligare. En tonårskille berättade att han hellre skulle prata med en intelligent dator om sina problem än med sin pappa. ”Pappas databas är ju så begränsad, han har ju bara sina egna erfarenheter. En intelligent dator kan man fylla med så mycket mer, samlade erfarenheter från tusentals människor”. Många barn och ungdomar i USA vill också gärna ha en intelligent dator som en kompis. ”Då finns det alltid någon att prata med och någon som lyssnar”.
Sherry Turkle har en oro som jag delar med henne. Hur formar de intelligenta datorerna oss? Hur lär vi oss det sociala spelet, helt enkelt det vi kallar för social kompetens, om vi allt mer umgås och samtalar med datorer. Det barn som tröttnar på sin datorkompis stänger av den. Men hur kommer barnet och senare som vuxen bete sig han eller hon tröttnar på någon i sällskapet? Vad finns på riktigt och vem finns på låtsas?
Nyheterna här i USA rapporterade i går om att två skolpojkar i tioårsåldern tagit med sig en kniv och en pistol till skolan med avsikt att döda en flicka i klassen. Killarna hade planerat dådet noga men en äldre elev fick syn på kniven som killarna visade upp i skobussen. När lärarna varnades och öppnade den ena pojkens skolväska fann de inte bara en kniv utan också en laddad pistol. När polisen förhörde pojkarna berättade båda öppenhjärtigt hur mycket de ogillar flickan. ”Hon är verkligen fruktansvärt irriterande”, sa en av dem.
Alla relationer kan inte avslutas genom att trycka på stopknappen. Det måste vi lära oss. Inte av datorer utan av varandra.
