Den missnöjda amerikanskan vid Mälardalens högskola satte fingret på en viktig fråga. Om nu studenterna ska ses som kunder på en marknad – då borde de väl också kunna få pengarna tillbaks om de inte är nöjda med ”varan”. Eller?
Det var i början av november som flera medier rapporterade om Connie Dickinson som under två år studerat matematik och matematisk statistik i Sverige. En utbildning hon betalat närmare 200 000 kronor för eftersom hennes hemland är USA och hon alltså är en så kallad tredjelandsstudent (från ett land utanför Europa). Eftersom Connie Dickinson var missnöjd med bland annat lärarens språkkunskaper, men även med bristen på stolar och datorer, begärde hon pengarna tillbaks. Hon tyckte helt enkelt inte att hon fått valuta för sin avgift. Connie Dickinson berättade för Mälardalens högskola om problemen. Därefter konstaterade även UKÄ att utbildningen hade ”bristande kvalitet”. Trots det fick hon inte pengarna tillbaks.
På Högskolan i Halmstad liksom på många andra lärosäten i landet har den missnöjda studenten varit föremål för diskussioner och samtal i fikarummet.
— Om hon borde få pengarna tillbaks? Nej, spontant tycker jag inte det, säger Brita Lundh som är chef för studerandeavdelningen vid högskolan. Vi tar inte betalt för ett examensbevis utan för undervisningen och utvecklingen av hela utbildningen.
Hon påminner om att en student som är missnöjd i först hand ska framföra det till sin lärare eller via studentrepresentanter till programansvarig, till studierektor, prefekt, dekanus och slutligen till rektorn. Om inte det hjälper finns som sista instans Universitetskanslerämbetet. Det finns alltså många steg som rimligen föregår att begära pengarna tillbaks. Och det gäller oavsett studentens härkomst.
– En svensk betalar ju också för sin utbildning men genom skatt, säger Brita.
Att en utbildning enligt UK:s utvärdering har ”bristande kvalitet”, vilket i Halmstad gällde 13 utbildningar, tycker Brita Lundh inte heller ska påverka möjligheten att få pengarna tillbaks.
— Självklart ska vi åtgärda de brister vi på Högskolan i Halmstad fått påpekade. Det är väldigt bra att tydligt ha fått veta vad vi ska förbättra. Men det är ju inte så att någon utbildning här är värdelös. Enligt UK:s modell kan en utbildning bedömas ha ”god kvalitet” på alla punkter utom en och ”bristande kvalitet” på en punkt för att helhetsbetyget ska bli ”bristande kvalitet”.
Det finns naturligtvis också skilda uppfattningar om vad som är hög kvalitet. En student prioriterar många lärarledda timmar, en annan önskar lärare med höga akademiska meriter. Brita Lundh poängterar att just på de tekniska efterlyses ofta ett nära samarbete med näringslivet. När det blir verklighet och företagen är glada över studenter som smidigt tar plats i verksamheten kan det hända att UK å sin sida anser att utbildningen har tappat i akademisk trovärdighet.
Vid Blekinge tekniska högskola är Henrick Gyllberg är högskoledirektör. Han tycker inte heller att högskolorna ska betala tillbaks pengar till studenter från länder utanför Europa.
— I princip återbetalar vi inte studieavgiften. Undantag görs om studenten inte får uppehållstillstånd eller om det finns andra särskilda skäl, säger han.
Vid samma högskola arbetar Åsa Bejdevi som koordinator för de studenter som kommer på utbyte och stannar en termin eller två. Hon tycker nog att stödet till de långväga betalande studenterna som läser hela sin utbildning i Sverige skulle kunna bli bättre. Språket är ett hinder för dem. De har inte heller samma uppbackning som en utbytesstudent har.
– Sedan ska man komma ihåg att de utländska masterstudenterna generellt har väldigt höga krav. På allt från boende till hur smidigt det går att öppna bankkonto i Sverige. Ta Kina som exempel, det är studenter som vuxit upp utan syskon. Pengar är inget hinder. Vissa förväntar sig att bli hämtade på flygplatsen men Sverige är väldigt o-VIP, säger Åsa Bejdevi.
Det var hösten 2011 som avgiften infördes för studenter från länder utanför Europa som vill läsa i Sverige.
Hur hög avgift som tas ut beslutar varje lärosäte. Första året med avgift sjönk antalet tredjelandsstudenter med drygt 90 procent. Året därpå steg antalet en aning.
För Sveriges förenade studentkårer, SFS, är den där avgiften själva kärnfrågan.
– Genom att ta ut en avgift reduceras utbildning till en handelsvara, istället för den rättighet vi tycker att det är, säger Erik Arroy, ordförande.
När nu avgiften är ett faktum vill de ändå inte driva linjen att man ska kunna kräva pengarna tillbaks. Att göra det möjligt att reklamera utbildning vore att ”bekräfta och cementera politikernas syn på utbildning som handelsvara” anser SFS.
— Dessutom har alla studenter i någon mån investerat i sina studier i form av tid, energi, studielån och uppskjuten lön. Lärare och studenter har, genom olika former av studentinflytande, ett gemensamt ansvar för utbildningens kvalitet. Kvalitetsbrist är lika allvarligt oavsett om man betalat en avgift eller ej. Att då ge utomeuropeiska studenter pengarna tillbaks vore att ge dem större rättigheter än de andra.
Erik Arroy har full förståelse för att den enskilda student som var missnöjd.
— Men tyvärr har det enskilda lärosätet i praktiken ingen möjlighet att varken välja att ta ut avgift eller för den delen betala tillbaks dem till enskilda studenter. Det här är en uteslutande politisk fråga, säger han.
På Utbildningsdepartementet säger man samma sak. Therese Ahlqvist är biträdande enhetschef vid Universitets- och högskoleenheten:
– Regeringen uppmärksammar frågan i propositionen Konkurrera med kvalitet – studieavgifter för utländska studenter. Det handlar om en offentligrättslig reglering. Den som inte delar uppfattningen att det är en offentligrättslig reglering får i så fall vända sig till domstol, säger hon.
Marit Larsdotter
