Olika uppfattningar om lön och fackens roll gör det fackliga samarbetet över nationsgränserna svårt, visar en ny avhandling.
Olika uppfattningar om lön och fackens roll gör det fackliga samarbetet över nationsgränserna svårt, visar en ny avhandling.
Vilka ska facken värna – medlemmarna eller alla medborgare? Ska minimilöner regleras av staten eller inte? Det är frågor som får olika svar beroende på vilken fackförening du ställer den till och i vilket land fackföreningen är förankrad. Detta pekar på det europafackliga samarbetets problem, enligt en ny avhandling vid Göteborgs universitet.
Kristina Lovén Seldén.
– Det kan vara svårt för fackföreningarna att navigera i en global värld. Samtidigt är det nödvändigt att samarbeta över gränserna för att förhindra lönedumpning eftersom löner och andra arbetsvillkor skiljer sig så mycket åt mellan och inom EU:s olika medlemsländer, säger Kristina Lovén Seldén, som har tittat på förutsättningarna för det europafackliga samarbetet och utgått specifikt från arbetstidsdirektivet, minimilöner och Lavalkonflikten.
I flera länder anser fackföreningarna att man ska värna medlemmen i första hand, medan man i Spanien anser att fackföreningarna ska vara med och arbeta för alla medborgares bästa. Svenska fackföreningar är i högre utsträckning emot EU-regler om minimilöner för att förhindra lönedumpningar än andra.
– I Sverige och Norden har vi partsreglering av löner medan det i många andra länder finns en statlig reglering av minimilöner. Lönesättningen ligger nära den fackliga kärnan. Det här väcker frågor kring vad en fackförening är, vad den är till för. Ska den skydda medlemmarna i första hand? Eller medborgarna och arbetstagarna i största allmänhet?
Det är skillnaden i både förhållningssätt och uppfattningar om vad det europafackliga uppdraget ska vara som bidrar till att bromsa samarbetet mellan länderna, enligt avhandlingen. Med så olika synsätt mellan länderna, hur ska ett Europafackligt samarbete kunna fungera?
Enligt Kristina Lovén Seldén är förutsättningarna och incitamenten att samverka väldigt olika. I Sverige är fackföreningsrörelsen också unik genom sin styrka och då kan det vara svårt att sätta sig in i hur man har det i Spanien. Generellt gäller att ju starkare fackförening på nationell nivå, desto mindre intresse av samverkan på europeisk nivå, och tvärt om.
– Att fackföreningar är nationellt rotade är ett hinder för samarbete över gränserna. Men i Tyskland, där man tidigare har varit emot statligt satta minimilöner, är man nu för. Det kan förklaras av att facket där har försvagats. Givet den utvecklingen, om fackets kris fördjupas, kan det möjligen på sikt förändra inställningen till statligt reglerade minimilöner även i Sverige, säger Kristina Lovén Seldén.
Bland fackföreningar i Europa finns en oförståelse framför allt mot den svenska hållningen kring minimilöner eftersom miljontals lever fattigt i Europa i dag. Det väcker frågor om facklig solidaritet, säger Kristina Lovén Seldén.
– En sorts grundläggande idé är ju att man ska kunna samarbeta över gränserna. Även Europafackets generalsekreterare har sagt att Sverige kanske måste tänka på ett annat sätt vad gäller lägstalöner. Så som verkligheten ser ut i dag kanske man ska arbeta mer med att höja lägstalönerna, i stället för att fokusera på att höja lönerna generellt. Överlag ligger fokus i dag för många fackföreningar på att försvara sådant man redan har uppnått.
Samarbetssvårigheter är inte något unikt för Europafacket, men det finns en öppenhet att diskutera de här frågorna inom organisationen, enligt Kristina Lovén Seldén. Europafacket vill visa enad front till exempel genom att förorda minimilöner i de länder där statliga minimilöner finns. Det är en kompromiss de nordiska länderna kan leva med eftersom de inte har statligt reglerade minimilöner, berättar hon. Men Europafackets legitimitet är inte given med tanke på att organisationen ska föra arbetstagares talan, samtidigt som den är ganska anonym och allt färre är med i facket, säger Kristina Lovén Seldén.
– Ur ett svenskt perspektiv, om Europafacket skulle driva minimilönefrågan hårdare, kanske man skulle fråga sig vad vi ska ha Europafacket till. Europafacket blir så starkt som medlemmarna gör det. Men man kan också tänka tvärtom. Genom att driva frågan om minimilöner kan Europafacket bli mer relevant. De resonemangen har också förts, att minimilönefrågan är ett sätt att konkretisera idén om ett socialt Europa.
Läs avhandlingen: ”Europafacklig samverkan – Problem och möjligheter”
Ania Obminska
