Datorn Deep Blue 1997 besegrade dåvarande världsmästaren i schack, Garri Kasparov med matchsiffrorna 3,5-2,5. Den händelsen används ofta som ett slags startskott för nedräkningen mot den dag när datorerna kommer ikapp och går förbi människorna i intelligens.
I dag, 17 år senare, har datorerna utvecklats en hel del ytterligare och det är förhållandevis lätt för dem att besegra oss människor i schack.
Håller alltså människan på att knuffas ut ur historien av sina egna skapelser? Fullt så enkelt är det kanske inte, trots allt. I den omtalade boken The Second Machine Age berättar författarna Erik Brynjolfsson och Andrew McAfee om en annan typ av schackturnering. Den spelas av människor, men varje spelare får använda vilken dator som helst som stöd. Turneringarna går under flera namn: avancerat schack, cyborg-schack eller bara freestyle.
I de här turneringarna är det inte nödvändigtvis de starkaste datorerna som vinner. Inte heller de högst rankade spelarna. Vinnare i de här turneringarna blir de spelare som är tillräckligt bra på själva spelet, men som också har skapat tillräckligt bra datorprogram som assisterar dem i att hitta de bästa dragen. Vinner gör alltså de som bäst kan samarbeta med sin dator.
Skräckbilden som ofta målas upp, att datorer och robotar ska ta över och förtrycka människorna, är förhoppningsvis överdriven. Kanske antyder de nämnda schackturneringarna en framtid där människan fortsätter att sitta i förarsätet, om än under andra förutsättningar.
Datorer är fruktansvärt bra på att räkna och blir ständigt bättre, men människan har en förmåga att se helheter, leta efter mönster och hitta det oväntade, egenskaper som än så länge har visat sig svåra att programmera in i en maskin. De nämnda turneringarna handlar trots allt bara om schack. Om vi breddar spelplanen till att handla om livet i allmänhet, blir människans förmåga att söka det relevanta och oväntade ännu viktigare.
Åtminstone några år till.
