En ny rapport från Vetenskapsrådet visar att det har blivit svårare för forskare att få tillsvidareanställning inom högskolan. I rapporten framgår också att männens karriärutveckling går snabbare än kvinnornas.
I rapporten ”Forskningens framtid! Karriärstruktur och karriärvägar i högskolan” har man undersökt vilka karriärmöjligheter och typer av anställning svenska forskare har. Rapportunderlaget omfattar tre grupper som tog sin doktorsexamen i Sverige år 1995/96, 2002/03 samt 2008/09.
Studien visar att det i genomsnitt är en tredjedel i respektive årskull av doktorsexaminerade som blir anställda som lärare i högskolan, varav en något större andel är kvinnor. Det skiljer sig åt mellan de olika ämnesdisciplinerna, inom samhällsvetenskap fortsätter cirka 60 procent av en årskull att verka inom högskolan medan det inom naturvetenskap, medicin och teknikvetenskap endast är omkring 20 procent som fortsätter.
Den i särklass vanligaste anställningsformen bland de studerade grupperna är lektor (drygt 9 000 personer är anställda som lektorer). Flest lektorer återfinns mellan 7-12 år efter doktorsexamen och lektor är också en av de vanligaste anställningsformerna bland nyexaminerade. Den näst vanligaste anställningskategorin för män är professor medan den näst vanligaste för kvinnor är adjunkt och ”övrig forskande personal utan doktorsexamen”.
– Det kan tolkas som att kvinnor i större utsträckning undervisar medan männen i större utsträckning forskar. Dels beror det på skillnader mellan forskningsområden- andelen kvinnor är större i forskningsområden med en hög andel lektorer, som samhällsvetenskap och humaniora. Dels beror det på skillnader inom forskningsområden. Inom medicin är det vanligare att kvinnor med biomedicinsk grundutbildning är anställda som lektor medan männen har anställning som forskare, säger Stina Gerdes Barriere, rapportförfattare och analytiker på Vetenskapsrådet.
Laila Abdallah som arbetar som utredare inom utbildning och forskning på Sveriges Ingenjörer är inte förvånad över skillnaderna men tycker att de är oroväckande.
– Jag ser att det finns en sådan tendens, att det är svårare för kvinnor att uppnå en professorstjänst med bara undervisning och lite forskning bakom sig, säger hon.
En stor förändring som rapporten pekar på är att andelen meriteringsanställda har minskat över tid. I gruppen som tog sin doktorsexamen 1995/96 hade över trettio procent en meriteringsanställning och år 2002/03 hade den siffran sjunkit till strax över 20 procent. Andelen meriteringsanställda minskade ytterligare i gruppen som tog doktorsexamen 2008/09.
Studien visar också att kvinnornas karriärutveckling är långsammare än männens. I gruppen som tog doktorsexamen 1995/96 hade ungefär lika stor andel kvinnor som män meriteringsanställning men kvinnorna blev meriteringsanställda något senare än männen. Samtidigt ökade andelen män som hade lektorsanställning tidigare än kvinnorna och de fortsatte också till professor tidigare. Resultatet blev att kvinnorna i denna grupp i genomsnitt erhöll en anställning som professor tre år senare än männen i samma grupp.
Rapportförfattaren menar att mönstret är likartat inom alla ämnesområden. Med åren har denna skillnad jämnats ut men fortfarande när man ser till gruppen som tog doktorsexamen 2008/09 tar det 1-2 år längre för kvinnor att erhålla anställning som professor än vad det gör för männen.
I rapporten framhålls också att den genomsnittliga meriteringsperioden (perioden från doktorsexamen till att en tillsvidareanställning erhålls inom högskolan) i de flesta ämnesområden numera är betydligt längre än sex år. Det tar alltså längre tid och har blivit svårare att bli meriteringsanställd och detta, menar rapportförfattaren, kan på sikt begränsa möjligheterna att rekrytera och locka de bästa att stanna kvar i högskolan.
Att det inom naturvetenskap, medicin och teknikvetenskap endast är omkring 20 procent som fortsätter sin bana inom akademin tycker utredaren Laila Abdallah är något som går att tolka positivt.
– I grunden är det bra och naturligt att så många går ut i arbetslivet och att det finns en potentiell rörlighet mellan akademin och svenskt näringsliv, säger Laila Abdallah. Däremot är hon bekymrad över att så många lämnar högskolan av ”fel skäl”, det vill säga otrygga anställningsvillkor.
– Det blir en ”brain drain” av kunskap och det här är ett systemfel som högskolan måste rätta till, menar hon.
Källa: Vetenskapsrådet
Rapporten ingår i det kunskapsunderlag som Vetenskapsrådet sammanställer inför regeringens kommande forskningspolitiska proposition. Hela rapporten kan du läsa här.
Anna Ciabuschi Eriksson
