Programmet för EU:s sociala parter, arbetsgivare och arbetstagarorganisationer, de närmaste två åren innehåller inga stora överraskningar. Möjligen kan diskussionen om skillnaderna i hur parternas beslut genomförs ute i medlemsländerna ses som ett framsteg.
Under krisåren har den sociala dialogen inom EU varit nästan lamslagen. Arbetslösheten i unionen berör i dag närmare 24 miljoner människor och arbetstagarnas rättigheter och möjligheter har stått stilla eller försämrats medan unionen har försökt vända utvecklingen uppåt igen. Samtidigt menar den nya EU-kommissionen att den sociala dialogen är mycket viktig för EU:s konkurrenskraft och i mars hölls en konferens i syfte att blåsa nytt liv i den sociala dialogen.
I det arbetsprogram för 2015-2017, som de sociala parterna slutligen kunde komma överens om i juni, är fokus bland annat på att behålla en åldrande arbetskraft i arbete, på att öka jämställdheten mellan könen och att skapa balans mellan arbetsliv och privatliv.
– Det har tagit lång tid att komma fram till det här programmet, säger Åsa Ehinger Berling, Saco:s internationella sekreterare. Som alla förhandlingslösningar är det en kompromiss som nog ingen sida är riktigt nöjd med. Jag skulle önska mig mer konkretion, vad ska hända rent praktiskt?
Åsa Ehinger tycker att en intressant programpunkt är den som rör den åldrande befolkningen och generationsskiftet på arbetsmarknaden. Under de tre år som programmet gäller vill parterna förhandla fram ett ramavtal för att främja att arbetskraft kan fortsätta att arbeta längre upp i åren samtidigt som man genom mentorskap och kunskapsöverföring vill verka för att effektivt få in fler yngre på arbetsplatserna.
Med 28 medlemsländer är det dock en utmaning att genomföra många av de avtal som tillkommer inom den sociala dialogen. I vissa av medlemsländerna finns det inga fristående sociala parter som kan arbeta med genomförandet. Under 2015-2017 kommer de sociala parterna därför att kartlägga hur beslut och regelverk behandlas och införs och även arbeta mer aktivt med de länder där man ser att besluten av olika anledning inte leder till någon handling på nationell nivå.
– Det är viktigt att resultatet av parternas arbete inom den sociala dialogen verkligen leder till något ute i medlemsländerna, säger Åsa Ehinger Berling. Annars förlorar ju hela arbetet i trovärdighet.
Jenny Grensman
