Inför meriteringsanställningar för yngre forskare. Det skriver företrädare för National Junior Faculty, en organisation för disputerade forskare i början av sin karriär.
Inför meriteringsanställningar för yngre forskare. Det skriver företrädare för National Junior Faculty, en organisation för disputerade forskare i början av sin karriär.
I en undersökning som National Junior Faculty lät göra bland unga forskare framkommer att åtta av tio anser sig ha en osäker anställning. Över hälften av dem tycker också att omständigheterna inte tillåter dem att utföra bästa tänkbara forskning.
I samband med undersökningen skrev några representanter för organisationen en debattartikel i Svenska Dagbladet där de lade fram fem förslag för hur man kan förbättra för de unga forskarna, och därmed hur man får bättre forskning.
De vill att mer pengar går till universiteten direkt från staten. I dag kommer en majoritet av forskningspengarna från externa anslagsgivare. De vill också ha en mer transparent rekryteringsprocess. Alltför ofta utlyses en tjänst där man kan se att en viss person är påtänkt för jobbet. De vill också se att en större andel forskningsmedel ges som individuella bidrag. I dag går en stor del av pengarna till riktade satsningar och centrumbildningar av olika slag, skriver de, något som missgynnar de unga forskarnas självständighet.
Dessutom efterfrågar de ett system där unga forskare mer stegvis tvingas tävla med de tunga meriterade professorerna när de söker forskningsfinansiering. I dag kan unga forskare söka så kallade etableringsbidrag i upp till fyra år efter att de har doktorerat. Det gör att de inte alltid måste tävla med de tungt meriterade professorerna. I artikeln i Svenska Dagbladet vill skribenterna ha en tredelning av systemet. Efter etableringsbidragen vill de se att man kan söka konsolideringsbidrag innan man måste ta steget fullt ut och söka bland de seniora bidragen. Ett sådant system finns sedan länge i Europa, och Vetenskapsrådet har nyligen också infört en sådan modell.
Men den kanske viktigaste förändringen vore enligt skribenterna att införa så kallade meriteringsanställningar. Enligt artikelförfattarna innebär dagens system att de unga forskarna lever i en osäker vardag.
Sanna Koskiniemi Foto: Mark Harris
– I stället för att ägna sin energi åt att tänka på ny och spännande forskning, tvingas de ofta lägga mycket tid på att hitta nya forskningspengar och nya anställningar, säger Sanna Koskiniemi, en av artikelförfattarna och forskare på institutionen för cell- och molekylärbiologi på Uppsala universitet.
För de flesta yngre forskare finns i dag tre anställningsalternativ:
1. Att bli forskningsassistent på fyra år, vilket dock inte erbjuder någon fortsättning, utan är en osäker anställningsform.
2. Egenfinansiering, men ingen tjänst, vilket innebär att man får externa anslag från Vinnova, Vetenskapsrådet eller de olika stiftelserna. Även det innebär en osäker forskartillvaro utan långsiktig trygghet.
3. På vissa universitet kan man, om man har tur, få en meriteringsanställning, ett så kallat biträdande lektorat, på fyra år. Men det är i dag mycket ovanligt.
Sanna Koskiniemi skulle helst se att forskarassistenttjänsterna försvann och att man inrättade fler meriteringsanställningar. De finns utomlands och kallas då ofta Tenure tracks. Här vill de unga forskarna dessutom att anställningen förlängs från fyra till sex år. Enligt National Junior Faculty är meriteringgsanställningarna för få, och fyra år är för kort tid för många experimenterande forskare att få fram resultat som är riktigt lovande.
Hur skulle då universitetet göra för att planera in de här tjänsterna?
– Om det till exempel finns en professor på en institution som man vet ska gå i pension om sex år, så kan institutionen utlysa en meriteringsanställning i form av ett biträdande lektorat, säger Sanna Koskiniemi. När de sex åren har gått kan den biträdande lektorn avancera till lektor, om hen uppnått kraven för att befordras till lektor, säger hon.
Sanna Koskiniemi efterlyser också ett system som är likadant på alla lärosäten. I dag skiljer sig kraven på de biträdande lektoraten markant mellan de olika lärosätena. För att gå vidare till lektor krävs på det ena universitet krävs att man har haft en doktorand, på det andra i stället att man har undervisat ett visst antal timmar eller att man har fått en viss mängd forskningsanslag.
– Det här gör att det är jättesvårt att flytta från det ena lärosätet till det andra. Det kan till och med vara olika mellan olika fakulteter på ett och samma universitet, säger hon.
Sture Henckel
