IF Metalls ordförande Marie Nilsson. Foto: Marie Ullnert/Pressbild
IF Metalls nya ordförande Marie Nilsson ser hur gränsen mellan arbetar- och tjänstefack kommer att bli suddigare i framtiden. Facken har flera hjärtefrågor gemensamt, som att se till att medlemmarna får mer och bättre möjligheter till vidareutbildning och kompetensutveckling genom hela arbetslivet.
IF Metalls ordförande Marie Nilsson. Foto: Marie Ullnert/Pressbild
IF Metalls nya ordförande Marie Nilsson ser hur gränsen mellan arbetar- och tjänstefack kommer att bli suddigare i framtiden. Facken har flera hjärtefrågor gemensamt, som att se till att medlemmarna får mer och bättre möjligheter till vidareutbildning och kompetensutveckling genom hela arbetslivet.
Marie Nilsson blev fackligt aktiv redan som 18-åring i det som då var Fabriksarbetarförbundet. Sedan 2006 har hon suttit i IF Metalls förbundsstyrelse. I maj i år blev hon förbundets nya ordförande.
Att hon skulle engagera sig fackligt var inte självklart. Marie Nilsson berättar att hon nog var allmänt skeptiskt inställd till facket tills hon som 18-åring värvades till den lokala klubben på Borealis i Stenungsund och började fundera på varför villkoren på hennes arbetsplats var bättre än på andra.
– Jag gjorde kopplingen att det berodde på att vi hade en så stark facklig organisation och att vi hade bra, lokala avtal. Då förstod jag att facket är viktigt och gör skillnad.
De fackliga grundfrågorna är desamma i dag som för 30 år sedan, menar Marie Nilsson. Att ha makt över sina egna villkor, över hur arbetet ser ut och över vem som bestämmer.
– Men det är klart att eftersom hela samhället har förändrats har också situationen för facket förändrats. I dag är inte en självklarhet för många att vara med i ett fack och det gör att vi får en annan ingångsvinkel när vi ska rekrytera medlemmar.
Det är kanske inte lika tydligt för en bredare allmänhet i dag, tror hon, att facken behöver sina medlemmar för att kunna teckna avtal, flytta fram positionerna och utveckla de villkor som finns. Och att grunden är att facken har medlemmar på den lokala arbetsplatsen.
Den mest brännande frågan som ny ordförande är den om vidareutbildning och kompetensutveckling. I denna fråga har Facken inom industrin, där både IF Metall och Sveriges Ingenjörer ingår, en samsyn, säger Marie Nilsson. På en del arbetsplatser är kompetensutveckling och vidareutbildning en naturlig del av jobbet, men på andra kan det saknas helt.
”I grunden har vi ett gemensamt intresse och det är att vi vill att svensk industri ska finnas kvar och vara stark i Sverige.
– Om svenska industriföretag ska fortsätta vara konkurrenskraftiga på den globala marknaden måste de kunna hänga med i utvecklingen och ta vara på de möjligheter som digitaliseringen ger. Om våra medlemmar ska vara anställningsbara i framtiden behöver de rätt utbildning för framtidens jobb, helt enkelt. Vårt utbildningssystem har inte hängt med, och det har definitivt inte utbildningen på arbetsplatserna, i form av kompetensutveckling, gjort.
Det behövs en nationell infrastruktur som gör det möjligt att läsa kortare kurser eller omskola sig mitt i livet, tycker Marie Nilsson.
– Där kommer omställningsfrågan in också. Vi, liksom ni, lever med den inpå skinnet. Om en anläggning inte är konkurrenskraftig flyttas den, eller läggs ned. Våra medlemmar behöver kunna ställa om snabbt.
Vad tror du händer om man inte tar frågan på allvar?
– Faran är att vi längre fram inte har någon industri kvar i Sverige, att vi inte har de jobb som finns högt upp i förädlingskedjan, de som är kvalificerade. Vi har haft en politik och filosofi att vi inte ska ha några enklare industriproduktionsjobb i Sverige, utan vi lever på att även arbetarkollektivet har hög kompetens, och då är det de jobben vi ska ha. Det handlar om överlevnad, för det är ju inte så att våra konkurrentländer inte gör något, utan de jobbar också med frågan.
Hur ser du på fackets roll i framtiden, om säg, tjugo år?
– Det beror på hur vi spelar våra kort och hur samhället kommer att se ut.
Och om du fick önska?
– Då hoppas jag att facken fortfarande har en stark roll i samhället, i arbetsmarknadsfrågor. Att vi fortfarande har en stark partssamverkan, att den svenska modellen fortlever och utvecklas. Då menar jag inte att den svenska modellen ska ut som i dag, den måste utvecklas eftersom arbetsmarknaden förändras. Men om jag får önska ser jag fortfarande en stark partssamverkan med en stark motpart för att vi ska vara jämbördiga. Kollektivavtalen upprätthålls och så många som möjligt täcks av kollektivavtal. Där kan vi se en fara i utvecklingen, med de många nya, små företagen, egenanställningarna och plattformsjobben. Hur organiserar vi de jobben?
Du har liksom IF Metalls förra ordförande Anders Ferbe talat om ett gemensamt fack för arbetare och tjänstemän på arbetsplatserna. Berätta mer, vad är fördelen med det?
– Det här är en svår fråga och den är inte helt okontroversiell, men ska vi se något sådant längre fram måste vi börja prata om det nu. Det är en lång resa att göra. Att jag ser på detta som en möjlighet beror på flera saker. Bland annat handlar det om våra medlemmars arbetsinnehålls utveckling. Hos många av de företag som ligger i framkant vad gäller digitalisering går jobben in i varandra. Ingenjören och operatören på golvet samverkar kring produktutveckling och där blir det svårt att dra gränsen för vem som ska tillhöra vilket kollektiv. Man är beroende av varandra. Ingenjören har de teoretiska kunskaperna och behöver kopplas ihop med operatören som sköter CNC-svarven och kan materialet. Tillsammans åstadkommer de bra saker, just för att deras kompetenser kopplas ihop. Och när våra medlemmar får mer utvecklande jobb, som egentligen är produktionsjobb, ska de då bli tjänstemän? Vi vill att våra medlemmar ska få mer utvecklande jobb med mer innehåll. Ska vi i och med detta avveckla oss själva som organisation? Sedan är det väldigt många frågor som är gemensamma på arbetsplatsen och många mål är gemensamma.
Vad skulle ni som fack förlora på idén, och vad tror du att tjänstemannafacken skulle ha att vinna på ett gemensamt fack med arbetarna?
– Det är väl alltid inflytandefrågan man är mest orolig över, vem kommer att ha störst inflytande? Men i grunden har vi ett gemensamt intresse och det är att vi vill att svensk industri ska finnas kvar och vara stark i Sverige. Sedan har vi en mer politisk syn på detta i dag än vad tjänstemannaförbunden har.
Vad säger du till ingenjörer som läser det här och är skeptiska till en sådan idé?
– Utan IF Metall hade inte Sveriges Ingenjörer haft lika mycket att komma med. Det är därför vi samarbetar i Facken inom industrin, för att vi ser att vi är starkare tillsammans. Egentligen handlar det om ett fördjupat samarbete, och i första hand tänker vi oss det med Unionen eftersom det är våra jobb som närmar sig varandra.
Är det något du vill tillägga?
– Vi är väldigt stolta över samarbetet inom industriavtalet, som inte bara är ett förhandlingsavtal utan också ett utvecklingsavtal. Vi knyter ihop förbund från LO, TCO och Saco och det tycker jag att fler på arbetsmarknaden borde göra. Vi får ofta höra kritik om att skillnaderna mellan tjänstemannalöner och arbetarlöner ökar, men så är det inte inom industrin. Där har glappet slutat öka. Det är möjligt att en del av era medlemmar inte tycker att det är positivt, men då vill jag säga att ni inte hade fått igenom flexpensionen utan stöd från oss, och vi hade inte heller fått igenom vår låglönesatsning utan er.
Ania Obminska
