Det finns framgångsrika forskarmiljöer med helt olika syn på konkurrens, menar Mats Benner, professor i forskningspolitik. Anna Jonsson, som forskar om kunskapsorganisationer, menar att akademin behöver fundera över förutsättningarna för att nå en sund konkurrens.
Mats Benner är professor i forskningspolitik vid Lunds universitet. Han konstaterar att akademin präglas av ambivalens.
– Man får erkännande av att andra ser vad man gjort, och därför håller man inte saker hemliga. Men det gäller att vara först.
Det gör att kollegorna både är ovärderliga att dela och bryta idéer mot, samtidigt som de i någon mån också är konkurrenter.
– Det gör att akademin sällan fungerar som en traditionell arbetsplats. Man är sin egen och har ingen skyldighet att vara lojal mot själva institutionen. Ibland kan det till och med löna sig att skjuta ner andras idéer för att de egna ska komma fram. Trivsel och samverkan kommer inte automatiskt.
Vad har tilldelningen av forskningsmedel för betydelse för att konkurrensen uppstår?
– Det är svårt att säga, men det underlättar inte. Man har incitament att lyfta fram sin egen förträfflighet och det syns sällan att “här är någon som delar med sig”.
Mats Benner säger att det finns framgångsrika forskarmiljöer som valt helt olika vägar – vissa där kafeterian är platsen för delande av idéer och där man inte vill ha in forskare som inte vill samarbeta, medan andra är slutna eller alla bara har korta kontrakt.
– Det finns inte ett recept och inte en miljö som passar alla. Forskare är olika, man får känna sig för och det är en fördel med akademin, i dag finns hela skalan från konkurrerande till lekfulla miljöer.
Han tycker att man ska söka sig till en annan grupp om man inte trivs där man är. Till och med inom samma institution kan inställningen vara en helt annan bara en korridor bort.
Är det skillnader mellan stora och små lärosäten?
– Historiskt har det varit mindre hierarkiskt på nya och mindre lärosäten. Men att det är mindre kan göra att det bara är en miljö inom ett ämne och det kan göra att det blir hierarkier. Men oavsett storlek på lärosätet så är det svårare över tid att hålla liv i hierarkier. Det finns färre garantier i dag att göra som man vill, även för en professor.
Mats Benner tycker att ledare inom akademin måste vara lyhörda. Fungerar miljön väl? Slutar folk? Och agera utifrån det.
”All möjlighet att luckra upp konkurrenskulturen”
Anna Jonsson är docent i företagsekonomi vid Lunds universitet. Hon forskar bland annat om kunskapsorganisationer och varför framgångsrika företag lyckas skapa en kultur som både innehåller konkurrens och en vilja att dela med sig av sin kunskap till andra – och inte sätta sig själv i centrum. Företagen beskrivs ibland som ”elite identity organizations” där de bästa söker sig till de bästa för att lära sig och för att utvecklas.
– Även om universitet inte fungerar som ett företag finns det mycket i synen på medarbetarna som man kan lära sig av. Grunden i ett bra ledarskap är att någon är ansvarig och pratar om vad man vill vara. Men det är lika viktigt att erkänna och lyssna på kollegiet och förstå att man åstadkommer saker tillsammans.
Att gå ut och ha samtal med medarbetarna är också i linje med klassisk motivationsteori – människor blir glada om någon hör och intresserar sig för dem. Det behöver inte vara svårare än så att skapa en sund miljö, menar Anna Jonsson.
– För att vi inte ska få rädda doktorer och för att utveckla goda forskningsmiljöer behöver vi det här samtalet.
Hon tycker att det finns all möjlighet att luckra upp dagens stundtals osunda konkurrenskultur för att skapa beteenden som också gynnar kollegiet och inte enbart den enskilda karriären.
– Det kan vi göra genom att prata om varför man väljer forskningsutbildningen, att komma tillbaka till forskningens principer och ideal. Men också genom att prata om att det finns alternativa vägar att ta sig fram, också utanför akademin. För att utvecklas i sin roll som forskare behöver vi påminna om att det inte bara handlar om antal publiceringar. Forskningens innehåll får inte hamna i skymundan i jakten på att konkurrera om tjänster och forskningsmedel.
Anna Jonsson har själv tagit en alternativ väg. Efter forskarutbildningen tog hon initiativ till och var redaktör för antologin “Efter festen” – en ”överlevnadsguide till den postdoktorala tillvaron” tillsammans med Sara Eldén för att diskutera förutsättningarna för att utveckla morgondagens akademi. Genom den bjöds hon in i olika sammanhang och det ledde i sin tur till nya samtal och idéer.
Hon tycker att det är bra när frågor om kulturen inom akademin lyfts och att vi funderar över hur kulturen har förändrats över tid. Hon pratar om en del äldre professorer som var med när forskningsmedel fördelades på andra sätt. Då var de del av ett kollektiv där syftet var att utveckla såväl forskningen som kollegiet.
– I dag handlar det mer om att driva projekt, och när projektstinna professorer blir förebilden för morgondagens forskare skapas en annan form av beteende som är problematiskt. Vi behöver därför också prata om större mål än kortsiktiga forskningsprojekt.
