Elektroingenjören Lars Kanderhag kände söndagsångest inför varje ny arbetsvecka som kraftkonstruktör. I sju år stod han ut, innan han fick drömjobbet som medicinteknisk ingenjör på Mölndals sjukhus.
– Att det var 10 000 mindre i lön spelade ingen roll. Nu får jag jobba med något som är meningsfullt.
Just den här dagen är det två sittvågar för patienter som har pajat och behöver Lars Kanderhags handpåläggning. Därefter ska han ut på en avdelning och kolla ett ultraljud som krånglar. Som medicinskteknisk ingenjör får man vara beredd på att allt möjligt kan hända, men det passar Lars perfekt.
Lars Kanderhag är idag medicinteknisk ingenjör på Mölndals sjukhus. Han bytte från mer välbetalda jobb på Saab och Volvo Cars för att göra något som känns mer värdefullt. Foto: Anna Edlund, GP.
– Man vet ju aldrig när något går sönder och när det väl gör det, kan det vara jättebråttom. Ibland måste man hoppa in direkt under en operation och fixa trasig utrustning så att läkarna kan fortsätta sitt arbete. Det är ett stort ansvar, säger han.
I sådana lägen rusar adrenalinet, och utgör en del av fröjden att gå till jobbet. Så var det inte för några år sedan, när Lars Kanderhag var anställd på Saab Microwave Systems som elektroingenjör.
Där var han en av 1 500 ingenjörer som sysslade med radarsystem för försvarsindustrin, och Lars ritade kretskort för spänning till mikrodatorerna i radarsystemen. Själva arbetsplatsen och kollegorna var jättebra, men han var egentligen helt ointresserad av försvarsindustrin.
– Mitt jobb var lite som att sitta i ett litet rum där man fick en säck med arbetsuppgifter kastad över en mur från någon okänd människa. Sedan fixade man kretskorten och kastade vidare säcken över muren till någon annan som man inte heller visste vem det var. Man satt långt ifrån själva produkten men också slutanvändaren, och det blev så opersonligt. Det kändes helt meningslöst för mig.
Lars Kanderhag
Ålder: 42
Bor: Lindome
Familj: Sambo, en tvåårig dotter, och en nyfödd son när som helst.
Jobbar: På Mölndals sjukhus, som är en del av Sahlgrenska Universitetssjukhuset.
Utbildning: Civilingenjör i Elektroteknik på Chalmers.
Att byta jobb i samma yrke kändes inte heller lockande, eftersom han fortfarande bara skulle vara en liten kugge i ett stort och oöverskådligt system. Men vantrivseln bröt ner honom och söndagsångesten blev tillslut hela-veckan-ångest. Lars sambo såg att han inte mådde bra, och peppade honom att byta jobb.
Gick ner 10 000 i lön
2017 sa han upp sig, reste runt i världen under ett år och väl hemma igen startade han eget som konsult inom bilindustrin. Inte heller det var särskilt roligt, och när han såg en platsannons som medicinteknisk ingenjör inom Sahlgrenska universitetssjukhuset väcktes genast nyfikenheten.
– Sista året på Chalmers hade vi en kurs om medicinteknik, där läkare föreläste om människokroppen. Det var otroligt fascinerande och det absolut roligaste på hela utbildningen. Hade jag vetat det innan, hade jag nog valt medicinteknik istället för signalinriktning.
Lars sökte jobbet, och under intervjun konstaterade chefen att lönen skulle bli 10 000 kronor lägre i månaden jämfört med vad Lars hade i den privata sektorn.
– Detta var 2017, och idag har mina kurskompisar 15 000 mer än jag. Men det spelade ingen som helst roll, jag visste att det var här jag ville jobba. Och även om jag har en ganska låg ingenjörslön, så är det ju ändå en bra lön jämfört med många andra yrken.
Lars Kanderhags nya arbetsliv blev som att vända på en hand: Arbetsglädjen infann sig dag ett, och sambon möttes varje eftermiddag av en man som var lycklig och tillfreds.
Att lära sig något nytt var naturligtvis också spännande, och hans primära uppdrag är ultraljudsområdet där han håller kurser för röntgensjuksköterskor men även för specialisttandläkare, eftersom tandvården börjat använda sig mer av ultraljudsundersökningar istället för röntgen. Just nu håller man även på att utbilda sjuksköterskor till mammografisköterskor.
– Att lägga upp kursplaner är väldigt roligt och intressant. Dessutom älskar jag att skriva, och det får jag utlopp för här eftersom man behöver skriva manus och göra powerpoints.
”Lärandet ger tillfredsställelse”
Att arbeta inom vården gör att det meningsfulla i arbetsuppgifterna blir så tydligt och konkret, menar Lars Kanderhag. Han går också så många utbildningar och kurser han bara kan, bland annat när det gäller teknikutvecklingen där allt mer utrustning också kopplas upp mot wifi.
– Jag är inte ett dugg intresserad av någon flådig titel på visitkortet, det är lärandet som ger tillfredsställelse.
Något bättre och roligare ingenjörsområde kan han inte tänka sig. Däremot har han också ett stort intresse för psykologi, film och skrivande. Han har gjort några kortfilmer, tävlat i poesi och skrivit en saga för barn som han hoppas att något förlag ska vilja ge ut. Ett förlag har visat intresse men inget är klart ännu.
– Jag gillar både teknik och det estetiska, och vi får se vad som händer i framtiden. Kanske kan jag jobba med det kreativa på deltid någon gång, vem vet?
Pernilla Fredholm
4 kommentarer
Så olika det kan vara. Jobbade inom landstinget som ingenjör och avskydde kulturen och byråkratin.
Vårdpersonalen var guld däremot. De var själva frustrerade över hur illa saker sköttes av ledning och projektledare.
PS till min egen text nedan:
Flera av mina kollegor gick med tiden tillbaka till det bolagiserade SJ, där de fick påtagligt mkt högre lön – men efter flera perioder som In House-konsult hos SJ, var det ingen tvekan om att jag föredrog konsultjobbet hos Interfleet – trots 10 kkr lägre lön.
Ett par år innan jag gick i pension såldes företaget dessutom till en enorm kanadensisk koncern, med sisådär 35 000 anställda ;o)
”Lars sambo såg att han inte mådde bra, och peppade honom att byta jobb.”
Som nyexad Teknisk fysiker från KTH 1979, fick jag ett jobb på Sthlm Energi – numera Fortum – på avdelningen för Produktionsplanering – där jag bl a var med och tog fram den mkt omfattande utredningen STOSEB 80 – som trots att detta var långt innan ngn ens kunde fantisera om Internet, idag genererar 10 600 träffar.
Objektivt sett var arbetet intressant, jag hade mkt trevliga arbetskamrater – men när jag en dag, fem år senare, låg på rygg hemma i soffan & stirra blint upp i taket, konstaterade min partner att ”Du kanske ska byta jobb?”
Jag bläddrade igenom DNs platsannonser, hittade en intressant tjänst på SJs Maskindivision, sökte, fick komma på intervju, fick jobbet – och blev kvar inom järnvägen tills jag 32 år senare gick i pension.
Under den tiden hann jag byta inriktning flera gånger, SJ bolagiserades, vi knoppades av som ett fristående konsultföretag inom då nyskapade Euromaint, fick med tiden engelska ägare i samma bransch – experter på det mesta inom järnväg, och jag var bl a med och tog fram en EN gällande brandsäkerhet för passagerartåg – vilket kan låta som ett begränsat område, men arbetet tog elva år – med 4-5 möten/år & lite hemarbeta däremellan – och den färdiga standarden omfattar sju delar.
Roligaste minnet från den tiden: Att jag var tvungen att använda ett engelsk-tyskt lexikon för att övertyga fyra engelska kollegor i gruppen om att deras språk innehåller både ”complimentary” och ”complEmentary” – med olika innebörd ;o)
Under dessa år fick jag dessutom möjlighet att 2005 arbeta tre månader på företagets kontor i Sydney. När jag & min nya partner sju år senare reste runt i Australien, och gjorde ett oanmält besök på kontoret i Melbourne, visste alla där vem jag var ;o) – och 18 år senare har jag fortfarande kontakt med min chef under månaderna i Sydney.
Så kan det gå, också om man läser ngt så superteoretiskt som Teknisk Fysik ;o)
Sänkte min lön rejält när jag började en forskarutbildning. Gjorde det av nyfikenhet och passion för ämnet träfysik. Bytte oxå branch en gång och fick sänka min lön ytterligare. Ibland går karriär och löneutveckling åt motsatt håll. haha.