Hon är chefen som talar öppet om sin psykiska ohälsa

I 15 år levererade hon på topp och fanns alltid för sina medarbetare utan att nämna ett uns om sitt eget djupa mörker.  Men för ett drygt år sedan lät Hanna Wiik fasaden falla, med målet att lyfta fram chefers psykiska hälsa.

Att fungera som chef men samtidigt må dåligt själv är absolut inget motsatsförhållande, fastslår Hanna Wiik. Oftast är det snarare tvärtom, menar hon. Jobbet är det sista en ambitiös yrkesperson släpper.

– Leveranserna fortsätter ofta att vara helt klanderfria, ibland än vassare för att man inte vill riskera att ifrågasättas.

Hanna Wiik talar från egen lång erfarenhet. Sedan tidiga tonår har hon nämligen drabbats av återkommande psykisk ohälsa. Hon vill ogärna specificera vad det handlar om, för att undvika att fastna i diagnoser. Men nämner bland annat återkommande ångest och depressioner.

– Det är ett livslångt lidande som jag får acceptera, även om jag nu mått bra i några år. Men det har tagit lång tid att hitta de verktyg jag behöver och att lära mig att vara vaksam på olika varningssignaler. Det viktiga i detta är inte vad jag personligen har gått igenom, utan att lyfta att även chefer är människor.

”Jag har älskat alla mina jobb”

Samtidigt, i arbetslivet, har Hanna Wiik nämligen gjort kometkarriär. Hon tog en politisk magisterexamen från Uppsala universitet i tidiga 20-åren och fick sin första chefstjänst redan när hon var 26.

Därefter har det ena ledaruppdraget avlöst det andra, bland annat inom Regeringskansliet och Business Region Göteborg. Fokus har varit på samhällsplanering och infrastruktur. Senast var hon hållbarhetsdirektör i Region Stockholm.

– Jag är otroligt ambitiös och har väldigt höga krav på mig själv, precis som många chefer. Jag har älskat alla mina jobb och varit väldigt engagerad i uppdragen. Det ligger något gott i det, men finns också en risk för att åsidosätta sig själv.

Och så har det varit för Hanna. De flesta perioder av livet har hon bitit ihop och jobbat på, trots att hon lidit av ångest, sömnsvårigheter, magont, hjärtklappning och att privatlivet inte alls har fungerat. I perioder har hon stöttat och avlastat medarbetare, för att en halvtimme senare stänga in sig på toaletten för att gråta.

– Jobbet håller ju många människor uppe. Det finns en identitet och status i det, på ont och gott. De flesta chefer kan skilja på det privata och det professionella. Det går att stötta andra samtidigt som man själv mår jättedåligt.

Till slut kom en krasch

Men Hanna Wiik önskar att hon långt tidigare hade sökt stöd och berättat för sina egna chefer. Då hade fallen kanske inte behövt bli varken lika djupa eller långvariga. Alla de där gångerna har hon i stället burit allt själv, bara den närmsta familjen har vetat.

Och varje gång har hon till slut tagit sig upp från de djupa hålen och sakta kommit tillbaka till livsglädjen. Kvar finns dock bestående men, bland annat vad gäller stresskänslighet, kroniska magbesvär och försämrat närminne.

– Till slut kom en stor fysisk krasch. Då gick det inte att dölja och ordna själv, jag fungerade inte som människa.

Hennes kropp började stänga av den ena funktionen efter den andra, hon började bland annat se och höra dåligt.

– När jag en dag försökte läsa en rapport var allt totalt suddigt. Jag kunde inte ta mig igenom texten. Vilket jobb är värt det, att mista sina fysiska förmågor?

Hanna blev sjukskriven för första gången i sitt liv. Och då, äntligen, började hon prata med sin egen chef om hur hon egentligen mådde. Åtminstone delvis.

– Hon var väldigt bra och höll emot så att jag inte kom tillbaka för tidigt. Jag ville ju inget hellre än att kasta mig in i arbetet så snart det värsta var över.

Hanna valde dock att fortsätta hålla sin psykiska ohälsa hemlig för medarbetarna. Hon skämdes och var rädd att ses som svag. Medarbetare skulle kunna använda det hela mot henne, tänkte hon.

– Men vad är det egentligen för syn och förväntningar vi har på chefer? Att de ska vara känslolösa robotar?

Bestämde sig för att öppna upp

Våren 2022 tog hon ett nytt kliv inom yrkeslivet, valde att säga upp sig och starta eget inom ledarskapsutveckling. Och då bestämde hon sig. Hon skulle börja prata om sina erfarenheter.

 – Jag kände att jag inte var transparant. Min psykiska ohälsa har färgat en så stor del av mitt liv att jag helt enkelt behöver börja prata om det.

De återkommande depressionerna har visserligen kostat Hanna massor. Men, poängterar hon, de har också inneburit stor personlig utveckling.

– Det finns få saker som får en människa att djupna så mycket som att gå igenom psykiskt lidande. Därför tycker jag att det bör ses som en styrka och inte en svaghet, även i arbetslivet. Som chef ger det en ödmjukhet och förståelse som borde ses som en kompetens.

Inom ramen för sitt företag gav Hanna Wiik ut boken Chefens dubbelliv – från psykisk ohälsa till hållbart ledarskap. Den handlar om hennes egna erfarenheter, men också ger handfasta råd till andra ledare.

– Jag önskar att varje ledningsgrupp skulle ta upp de här frågorna, våga prata mer om hur cheferna själva mår och också systematiskt följa upp det. Ett stort ansvar ligger på de högsta cheferna, genom att själv våga visa sig sårbar kan man öppna upp samtalsklimatet.

”Många andra chefer lever ett dubbelliv”

Chefer till chefer behöver också vara mer vaksamma på diverse tecken, menar Hanna Wiik. Många, som sömnsvårigheter och magont, går att dölja. Men kanske finns det annat som ändras i beteendet, som tålamod och stressresistens?

– Vi måste våga fråga varandra mer, peta i det känsliga. Det kan vara obekvämt, men vi kan inte bara stå och se på hur sjukskrivningstalen skjuter i taket.

Sedan Hanna själv lyfte på locket har hon fått ta emot så många berättelser av igenkänning, berättar hon.

– Det är många chefer där ute som lever ett dubbelliv. Det kostar enormt, både i personligt lidande, i samhällskostnader och för arbetsplatserna.

Tora Villanueva Gran